söndag 30 september 2012

Vad säger du?

Kuvaszvalparna från Csigoras M-kull är nu 8 veckor och har börjat flytta. Ibland undrar man vad valparna säger till varandra...

måndag 24 september 2012

Var finns skatten?

Varit på promenad med Linnéa, pulin Siouxsie, kuvaszen Czabina och kuvaszvalpen Lol. En promenad som bjöd på både sol och regn, så Siouxsie fick snällt klä på sig sin regnoverall.





Det här är en av mina favoritplatser. Backen ner till Lädjasjön från Berg-sidan. Hit har alla våra hundar, som vi ägt ihop, promenerat många gånger. Vi bodde tidigare med denna utsikt och här har barnen vuxit upp, åkt pulka på vintern och badat på sommaren. Här har våra hästar strövat fritt bland fåren. Nu bor vi inne i själva byn Berg men jag promenerar gärna ner hit. Här är alltid så vackert. I alla väder.





Frågan är vilket som är början och slutet av regnbågen? Vilken sida ska vi leta efter skatten?


Nu, la jag visst ut inlägget i Dans namn, men jag tar på mig fulla ansvaret för detta inlägg, även om jag tror att  Danne också vill veta var skatten kan finnas ;) Höll i kameran, det gjorde Linnéa.

Christina

söndag 23 september 2012

Djurs egenvärde, djurskyddslag och destruktion

I dagens Svenska Dagbladet står en nyhet ut bland de övriga. Den illustrerar ett sjukt system och en grundläggande felsyn på djur och deras plats i vårt samhälle.Så här presenterades den:



Jag är inte förvånad, personligen. Men förbannad. Det finns ett genomgående, och grundläggande tankefel som möjliggör hela systemet med utnyttjandet av djur för livsmedelsproduktion i industriell skala. Det blir ju knappast tydligare än så här.

Alltså, för att förtydliga detta, så går det till så här, enligt Svenska Dagbladets journalist Mats-Eric Nilsson , som först skrev om detta den 11 september 2012:

"Det finns frågor man sällan ställer sig. Som man helst bör ha ett nyfiket barns oförvillade blick för att ens komma på. Har du exempelvis vid frukostbordet funderat över vad som händer med alla hundratusentals värphöns när de gjort sitt som äggproducenter?

En bekant, med god insyn i saken, har berättat för mig hur det kan gå till.

När hönsen är uttjänta stänger man till byggnaden ordentligt och pumpar in dödlig gas. En stund senare lägger veterinären örat mot dörren för att förvissa sig om att kacklet upphört och att samtliga fåglar är döda. Därefter vädras gasen ut så att man med traktor kan samla ihop kadavren och i lastbil transportera iväg dem från gården.

Vart då, fortsätter den frågvise?

Till en destruktionsanläggning som sysslar med energiåtervinning. Dagens melodi har blivit att ”Elda med Höns”, som ett proggband profetiskt döpte sig till i mitten av 1970-talet. Dessutom finns mobila anläggningar som åker runt bland äggproducenterna och på plats mal ned fåglarna till så kallad chickpulp, som sedan blir föda åt minkar."

Nån som tycker att tillvägagångssättet verkar bekant? Utan att göra jämförelser i övrigt mellan det svenska, tillåtna och uppmuntrade, ägg- och fågelindustriella systemet och nazisternas vedervärdiga utplåningsindustriella system under 1940-talet, kan man inte undgå att slås över likheterna i praktik. Det vill säga de handlingar, som upprepat bildat mönster och som inte sällan tränger in i andra områden än de, där de en gång uppfunnits och utvecklats. Och där vi trampar på i gamla hjulspår utan att reflektera kring detta, så att säga. Från utrotning av kommunister, judar, homosexuella, med flera grupper som sågs som "lägre stående" i det nazistiska Tyskland genom internering, utnyttjande i (krigs-)produktionen, utslitning, avlivning genom gasning, kontroll av att döden inträtt, packning, transport, destruktion genom förbränning. Destruktion av det kött och blod som inte längre är tillräckligt produktivt i den överordnade rasens ideologiskt grundade industriella produktionssystem.

Ni ser, praktikerna är i princip desamma som i det system som journalisten Mats-Eric Nilsson påvisar i sin artikel. Men de lägre stående kommunisterna, judarna, homosexuella, med flera grupper är utbytta mot...värphöns.

Det äcklar mig. Det måste vara ett fel i systemet på en grundläggande nivå. Det här kan väl inte vara förenligt med vår fina svenska djurskyddslagstiftning?! Eller?

Inte kan väl den djurskyddslagstiftning som utifrån ett mycket gott syfte reglerar att våra hundar som bor med oss i hemmet måste ha en liggplats, som är petimeternoga med att våra hundars hundgårdar är på pricken si eller så många centimeter på längden, bredden och så vidare, som nitiskt övervakas av statstjänstemän, polis, veterinärer och ideella organisationer, inte kan väl den lagstiftningen tillåta att djur föds upp för att vara produktionsenheter som eldas upp efter en kort tid i fångenskap? Det är väl inte möjligt. Eller borde inte vara det i alla fall.

Jag läser så i förslaget till ny Djurskyddslag som presenterades under förra året (SOU 2011:75, s 39) hur första paragrafen i första kapitlet, som handlar om lagens syfte är formulerat:

"1 kapitlet. Syftet med och omfattningen av lagen  
Lagens syfte 
1 § Denna lag syftar till att säkerställa ett gott djurskydd inklusive 
en god djurhälsa.
Den syftar också till att främja respekten för djur och deras välfärd, då djur har ett egenvärde oavsett den nytta människan har av dem."

Men, visar det sig, paragrafen är ny och saknas i dagens djurskyddslag. Det är egentligen bedrövligt.

Samtidigt, det är också hoppfullt att utredaren kommit fram till att det behövs slås fast, klart och tydligt, att djur har ett egenvärde oavsett den nytta människan har av dem. Det är bara att hoppas, att riksdagen klubbar förslaget inklusive en ograverad 1 paragraf i 1 kapitlet. För är det fastslaget, ja då måste rimligen handlingsmönstret uppfödning, inspärrning, utnyttjande i produktionen, gasning och destruktion framstå som fullständigt i strid mot Djurskyddslagen. Och då inte bara framstå som fullständigt vansinnigt enligt känd förebild från det vidrigaste samhällssystem som hittills nånsin människor lyckats konstruera.

Upp till bevis, Eskil Erlandsson!


fredag 21 september 2012

Flygarvänner och fantastisk blogg!

Skrev nyss ett inlägg i CSiGORAs hundbutiksblogg om snygga pilotjackor vi fått in! I samband med inlägget, så snubblade jag över en fantastisk blogg från Kanada. Bloggen heter The Passion of Former Days och drivs av författaren och fotografen Anna Krentz, från Toronto.

Källa
Det som just den här gången fångade mitt intresse var bilderna i serien Wartime Pets. Det är så tydligt. Inga ord behövs. Det är krig. Det är ett helvete. Det är män och deras husdjur. Det är kärlek.

Källa
Tänk vad viktiga relationerna till våra djur är. För oss och dom. Men tänk hur mycket viktigare de kan bli i en tid av elände och saknad, hat, bråk och död.

Källa
Jag tror den sista biten mänsklighet finns i relationen till...våra husdjur.

söndag 16 september 2012

Musikaliska hundar

Den 28:e maj 2010 skrev jag ett blogginlägg om när Lou Reed och hans fru Laurie Anderson höll en konsert för hundar i operahuset i Sydney. Här kan ni se ett klipp från den konserten:



Musiken ligger på så hög frekvens att enbart hundarna uppfattar alla tonerna. I klippet ovan hör vi i alla fall hundarnas reaktion.

Musikern och performance-konstnären Laurie Anderson har precis varit på sverigebesök, först med ett seminarium under torsdagen och därefter med föreställningen Dirtday dagen efter. Även här har hunden en central roll. På Svenska Dagbladets kultursida igår skriver konsvetarnen och kulturskribenten Anders Björkman om föreställningen. Alltid lika kul att läsa om hundar på kultursidorna! För hundar är onekligen en stor del av vår kultur och involveras i våra normer och värderingar.

Under förställningen berättare Laurie om sin cancersjuka hund Lolabelle, hur musiken varit en del av rehabiliteringen. Laurie visar filmsekvenser när Lolabelle spelar jazz på sin keyboard! Tyvärr så är Laurie redan i USA i skrivande stund så vi som missade föreställningen får nöja oss med detta exempel:



Vackert eller inte? Det kanske inte är det viktigaste. Det intressanta är hur ljud och toner onekligen har betydelse för både oss människor och hundar oavsett om vi kallar det för musik eller oljud!

lördag 15 september 2012

En vädjan till dig som inte är vem som helst...

Hej! Jag heter Csigora Lucky Lollipop och är en kuvasztik som är född den 15 juni. Alla mina syskon och dessutom min mamma har nu flyttat och jag är ensam kvar. Jag vill också ha en egen familj. Så nu undrar jag: Får jag flytta hem till dig?


Idag var dessutom mamma Bella på besök med den där kaxiga Loppan. Hon tycker att hon är lite finare än mig eftersom hon har ett eget hem. Nåja, lite lekte jag med henne för att vara snäll. Sen gick vi på koppelpromenad, jag, min extra-mamma Czabina och matte. 


Det där med koppel är sådär kul och det där med bilar är mindre kul. När dom kommer så lägger jag mig ner så att jag inte ska synas.


Bäst är när vi kommer fram till skogen och jag får vara lös. Det finns så mycket att upptäcka och nosa på. Roligast är att plaska i vattenpölarna eller bäcken.


Förvisso trivs jag bra här hemma men det sägs att det redan finns så mycket hundar här hemma att det bästa vore om jag kunde få en egen familj. Gärna någon som vill ställa ut då dom säger att jag är riktigt snygg. Eller vad tycker du?


Så här kommer som sagt en vädjan från MIG till DIG: Får jag flytta hem till dig och bli ompysslad, älskad och dela mitt liv med dig? 


I så fall får ni höra av er till min matte Christina på csigora@hotmail.com eller på 070-8988360. Men först kanske ni ska läsa på vad kuvasz är för ras. Det kan nu göra här: Om kuvasz. Köp eller halvfodervärdsavtal är det som är aktuellt. Dessutom säger matte att hon bara släpper mig till ett riktigt bra hem, inte vem som helst med andra ord. Om du nu inte är vem som helst så kanske du vill göra mig så här glad?


fredag 14 september 2012

Idealbild, spegelbild eller "bara" en dröm?


Jag satt och bläddrade igenom bloggen i jakt efter en bild, vilket tog en evighet eftersom jag fastnade lite här och där. Bland den första tidens inlägg för två år sedan hittade jag den här texten som jag tycker är aktuell fortfarande. Särskilt för alla som sitter och utvärderar den egna klubbens RAS. (Ja, Svalin - jag ska skicka alla RAS-dokument eftersom jag inte hinner skriva det själv just nu). Så här kommer en liten repris som jag Christina Klosterberg skrev den för första gången den 4e augusti 2010.

Jakten på det autentiska

Det pågår nu ett arbete i alla olika SKKanslutna rasklubbarna att göra en beskrivning av rasens ursprung, användningsområde, hälsoläge och utifrån detta utarbeta en handlingsplan för att åtgärda eventuella problem inom rasen. Arbetet (och slutdokumenten) kallas Rasspecifika avelsstrategier (RAS). Man måste dock hålla i minnet att det inte alltid finns så mycket vetenskapliga arbeten att luta sig mot när det gäller just ursprung och historiskt användningsområde. Istället använder man sig som en viktig grund av den rasstandard som är godkänd av den internationella paraplyorganisationen FCI. Vad många inte tänker på är, att dessa rasstandarder inte är en avbildning hur den rasen egentligen var eller såg ut. Rasstandarden bygger istället på hur man ville att de skulle vara och se ut. Om man så vill ett önsketänkande.

De nationalistiska strömningarna var starka i slutet av artonhundra- och början av nittonhundratalet, då FCI bildades och rasstandarder utarbetades. Varje land ville ha "sin egen" ras. Vi kan ta min egen ras ungersk kuvasz. Ända fram till en bit in på 1900 talet sågs ungersk kuvasz, slovensky cuvac och den polska tatran som en och samma ras. Det var inte för att raserna var olika som olika rastandarder skapades utan det handlade snarare om en nationalistisk stolthet. Sen finns det ytterligare raser som liknar dessa som den franska pyrenéerhunden och den italienska maremman osv.


Ovanstående är bara ett exempel på hur en rasstandard har skapats. En konsekvens av detta är att merparten av rasens individer inte uppnår rasstandardens mål. Detta gäller såväl utseende som egenskaper. Det finns m a o en rad andra egenskaper och exteriöra variationer som inte uppmärksammas när man pratar om en ras. Likväl finns de där. Selektiv avel kan förstärka vissa egenskaper och utseenden och försvaga andra. (Tyvärr många gånger genom kraftig linjeavel). De flesta som håller på med avel vet att variationerna mellan olika linjer kan vara väldigt stora. Ibland så stora att raserna delats upp i en eller flera varianter.

Männsikor har skapat många olika hundraser. I dagens arbete ute i rasklubbarna finns ett sökande efter det urpsrungliga, det sanna, det äkta och autentiska. När man vill beskriva den egna rasen så utgår maninte i första hand från hur hundarna är i nuläget utan man söker finna historiska källor till rasens olika användningsområden. Därefter vill en del rasklubbar inrätta arbetsprov så att den ursprungliga hunden kan bibehållas. Det spelar ingen roll om detta arbetsprov har någon relevans för vad hunden kan användas till idag. Ett exempel är att det finns krafter som vill att min egen ras puli ska göra någon form av vallanlagsprov. Min undran är, om de flesta som har puli idag har dem som sällskapshundar, varför ska då avelsdjuren ha klarat ett vallanlagsprov? Jag förstår att det är relevant om merparten av djuren används som vallhundar. Men hur många har får eller boskap idag?


Även om vi människor har avlat fram olika raser för olika ändamål får vi inte glömma bort att en hund föds inte till vallhund eller jakthund. Den föds med egenskaper som kan passa till olika ändamål. Men det är inget som säger att dessa egenskaper inte kan användas till annat också. Min åsikt är att många uppfödare och hundägare är väldigt trångsynta om de tror att deras hund enbart skulle passa för ettanvändningsområde. I vissa raser vill man inte heller förstärka egenskaper som varit nödvändiga för deras ursprungliga ändamål. Ett exempel är hundar som en gång i tiden användes till olika kampsporter. Faktum är att det är inte så svårt att förstärka andra egenskaper som bättre passar in i vårt samhälle.

I debatten om det som i media kommit att kallas"kamphundar" finns det förbjudsivrare som pekar på att vi inte kan ha hundar som en gång i tiden avlats för t ex hundslagsmål. Det dessa människor inte tänker på är att för det första passade inte de flesta av dessa raser till sitt ändamål ens på sin egen tid. För det andra är det inte säkert, att de hundar som avlats fram idag, har några bakomliggande släktingar som verkligen användts inom någon kampsport. För det tredje har jag väldigt svårt att tro att seriösa uppfödare som ville förvalta den egna rasen skulle bryta mot de nya lagarna som förbjöd t ex hundslagsmål. Jag tror istället att dessa uppfödare varit väldigt måna om att göra den egna rasen "rumsren".

Vad jag vill säga är att det finns ett romatiskt skimmer kring det "ursprungliga" och "äkta". Tyvärr handlar dessa föreställningar inte om någon verklig hund. Det är inget annat än mänskliga önskemål, drömmar och en nostalgisk längtan efter det autentiska.

torsdag 13 september 2012

Mmmmmmmmm!

Nu är vi 5 veckor gamla! Sötaste kuvaszvalparna efter Csigora Kindred Spirit och den ungerske hanen Tétényszépe Beri Dimitrij. CSiGORAs M-kull! Ett samarbete mellan CSiGORA, Kennel Hodohill, ungerska kenneln Tétényszépe Beri och den amerikanska kenneln Casablanca.

 "Emma" ska flytta långt!


Melody kommer jag behålla själv.Intresserade fodervärd får gärna höra av sig!


Söta "Manicken" kommer behållas av Eva och Håkan


Morten är en kuvaszkille som vet vad han vill!


Merlin är nog vitast i kullen!


Även om alla valpar i den här kullen är riktigt stora så är nog Marwin den största!


Alla valparna har som sagt redan hem. Jag söker dock fodervärd till Melody, om du inte bor för långt ifrån oss! Vi finns mellan Växjö och Lammhult. För mer info: csigora@hotmail.com

söndag 9 september 2012

Hundtjyven i pizzan?

Att ens hund försvinner är ju en mardrömslik tanke. Att den försvinner för att den blir stulen likaså. Tanken på vad som skulle kunna ske med ens hundvän i sådant fall är ju svindlande hemsk! Det är...ja, rädsla eller skräck är nog orden som närmast beskriver känslan. Frågan är om rädslan är befogad?

Vi har alla hört historier om hundar som blivit stulna. Stulna, när de varit bundna utanför affären eller restaurangen. Stulna ur bilen. Stulna från hemmet. Stulna på skogspromenaden. Stulna, genom hot om våld under hundpromenaden. Stulna av ungdomsgäng. Stulna av yrkeskriminella. Stulna av de som arrangerar hundslagsmål. Stulna av professionella hundnappare som säljer hundarna till de som arrangerar hundslagsmål, i eller utanför landets gränser. Stulna av professionella hundnappare som säljer hundarna till Asien där de äts upp av kineser eller koreaner. Stulna...

Alla matas vi med den här typen av berättelser. På bloggar. I forum på nätet. På facebook. I lokaltidningen. I riksblaskan. På TV. Genom filmer. I småsnacket runt förmiddagsfikat på jobbet. På senare tid har en viss vit skåpbil figurerat framför allt på facebook. Jag har fått ett meddelande delat av välvilliga vänner med hund ett antal gånger. Det varnar för att de två svartmuskiga männen som skymtar i framsätet på den vita skåpbilen med spanska registreringsskyltar kör omkring i landet och stjäl obevakade hundar. Professionella hundnappare alltså. Sägs det.


Upprördheten bland de som kommenterar varningen och sprider den vidare är stor. Det är förståeligt! Skulle nån ge sig på eller sno nån av mina hundar - mina vänner, min flock - skulle jag gå bärsärk. Sno för all del min cykel med barnsadel. Gör inbrott i min bil och förstör så mycket under inbrottet (klantjävlar) att den får gå till skroten. Stjäl mina texter. Visst blir jag förbannad. Tro inget annat. Men ge dig fan inte på mina vänner i flocken! Det är en annan nivå. Då är det hat. Då är det krig.

Så, eftersom berättelserna om hundnappning och hundstöld florerar rätt frekvent, är det ju inte konstigt att man blir rädd.

När jag var liten, i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, fanns det utanför affären när jag gick med mamma och handlade, alltid små krokar monterade i väggen under skyltfönstren. Metallbrickor med en metallkrok som stack ut. Ovanför kroken instansade bokstäver. H-U-N-D. Hund. Ett av de första ord jag läste! (IN och UT - som det stod i det runda vita fältet på dörrarna ut till perrongen på Sätra tunnelbanestation var dock de absolut första orden jag läste. "Pastorsexpedition" var också ett tidigt...) Ja, på den tiden, under Välfärdsstatens gyllene era, innan oljekris -73 och borgarregeringar -76 slog undan benen på den, var det alltså praxis, kutym och normalt att binda sin hund vid dessa hundparkeringar utanför affärn, medans man handlade.

Lättläst och lättparkerat!
Som litet barn hände det att man själv blev placerad vid en sån krok, medan mamma var inne och handlade. Nej, nej, inte fastbunden! Men placerad invid en sån krok, i närheten av en hund, som man kunde bli kompis med under tio minuter, efter att det kollats med hundägaren att det var OK. Det var kul! Och inte en gång slog det mig, att de parkerade hundarna eller jag själv, skulle kunna bli stulna eller hundnappade/kidnappade!

Vi var inte rädda, på den tiden. Vi var inte oroade. Vi var, på så sätt, mycket friare och sannolikt lyckligare då, när den ständiga oron för en generaliserad Tjuv inte fanns. Nu finns det inte längre några sådana krokar. De försvann ungefär när finansmarknaden avreglerades och "finansvalpen" gjorde entré! (Inga orsakssamband impliceras.) Okej, helt borta är inte hundparkeringskrokarna, men de förefaller mig långt ovanligare nu, än då. I Sverige då.

Vill man, kan man säga att det var ett bättre samhälle då. Men det är ju också lite av en chimär, för i andra avseenden är ju dagens samhälle överlägset det för fyrtio år sen. Självklart är det så. Men i vissa avseenden, så var pressen och tvånget att ständigt oroa sig och att anpassa sitt handlande till den lite otydliga men samtidigt ständigt närvarande rädslan som samhället normerar, mindre eller obefintlig. Men kärnvapenkriget, det lurade ständigt i våra medvetanden. Det var vi rädda för. The Bomb.

Michel Foucault
Underkastelsen, skenbart "frivillig" i många avseenden, eller subjugeringen som jag ibland, i samhällsvetaren Michel Foucaults anda kallar det, där vi ansar våra kroppar från behåring, shoppar dyra handväskor med hjälp av sms-lån, undviker att gå ut på kvällstid eller inte tar med våra hundvänner när vi ska gå och handla är alla former av i grunden samma process eller fenomen. Vi anpassar vårt handlande för att uppfylla normer som existerar i vår kultur och som bygger på en generaliserad bild av hot och rädsla.

Rädslan att inte ses som "snygg", rädslan att inte ses som "lyckad" eller "inne", rädslan för "farliga ungdomar" i bostadsområdet eller rädslan för hundnapparen. Vår kultur i det senmoderna västerlandet är centrerad kring HOT. Eller "risk" som flera sociologer valt att benämna det under de senaste tjugofem åren.

Frågan är om rädslan i det här fallet är befogad? Är hotet från hundnapparna reellt? Är det förenat med risk att ta med lille Fido till Konsum och binda honom där utanför, medans handling utförs? Som på 60-/70-talen!

Jag har läst på ett antal hundforum, t ex vovve.net och hundarifokus och där finns en utbredd föreställning om att det är farligt att binda hunden utanför affären. Det finns en utbredd rädsla för att hundar stjäls. Läser man forumen och vissa texter skrivna av "hundproffs" som Ginger Sundin Hallgren (tidningen Blandis 2009:4, s 5-7) som ju är gift med gurun Anders Hallgren, som också han skrivit om att hundstölder ökar i SKK's tidning Hundsport just våren 2009. SKK's presstalesman Hans Rosenberg uttalar sig så här i en TT-artikel i ämnet:

"SKK hör ofta om hundar som stulits men ser inte någon ökning av antalet hundtjuvar.

- Vi vet att det går i vågor, tillfället gör ofta tjuven. Vi varnar alltid för att lämna hundar utanför affärer eller obevakade någonstans, säger Hans Rosenberg, presstalesman för SKK.".

I samma artikel, skriven av journalisten Linnéa Hallberg, konstaterar försäkringsbolaget Agrias talesperson att bolaget ersatt fyra hundar under åren 2003-2007. Det vill säga 0,8 stulna hundar per år.Det är inte så många det.

Ökar stöldbrotten i allmänhet då? Nej. Det är faktiskt så, att stöldbrottens andel av alla brott minskat rejält under det senaste decenniet. Enligt BRÅ anmäldes år 1990 740 376 tillgreppsbrott. 2011 anmäldes 546 467 stycken. Alltså 193 909 färre tillgreppsbrott (i dagligt tal stölder). Ser vi till antal tillgreppsbrott per 100 000 invånare, är siffran för 2011 jämförbar med 1975 års nivå. Alltså den tid då hundar parkerades utanför affärn. Helt normalt.

Normal

Jag har försökt finna vederhäftig statistik rörande hundstölder, för att kunna belägga att den rädsla som uttrycks på hundforumen och som "experter" som paret Hallgren uttrycker och sprider är korrekt. Men jag har inte hittat nån publicerad sådan i alla fall. Det betyder inte att det inte finns och jag har inte sökt färdigt! Men jag tar hemskt gärna emot sådana uppgifter!

Min preliminära tes är dock, att antalet rena hundstölder, där någon helt okänd person stjäl hund från någon annan, t ex utanför affären eller från en bostad, är mycket få. Jag tror också, tills jag kunnat belägga något annat, att antalet utländska stöldligor som åker runt och hundnappar hundar är mycket, mycket litet. Och slutligen tror jag, att någon verksamhet med organiserade hundslagsmål där stulna hundar används som träningsobjekt eller i själva kampen, inte förekommer alls i princip.

Min bild är alltså den, att vi utifrån vår rädsla för ett abstrakt hot om hundnappare har utvecklat en norm om att "man" inte bör parkera sin hund t ex utanför affären och att "gott hundägarskap" är att inte ta med hunden när man ska göra något ärende som vi anpassar vårt handlande efter och därför inte längre handlar på det sätt, som tidigare generationer av hundägare tyckt varit fullständigt normalt. 


Berättelserna om hundtjuvar och hundnappningar som bidrar till att återskapa hotet/risken/rädslan är inte sällan av karaktären råttan i pizzan. Dvs moderna vandringssägner. Hundtjyven i pizzan, liksom. Den vita skåpbilen är en sådan, mycket välspridd sedan åtminstone 1980-talet. Oftast sammanlänkad med hotet om bortrövande av barn. Ibland med hotet om stöld. Ibland med hotet om hundstöld! I Polen och Ryssland är bilen en svart Volga. Men sägnen är densamma och den kulturella funktionen densamma. Numer är dessa vandringssägner mycket mera lätta att sprida och att utsättas för. Det är på grund av detta lätt att tro, att risken är större nu än tidigare och att rent faktiskt stölder av hundar ute på gator och torg ökat dramatiskt. Men frågan är om den bilden är korrekt rent faktiskt? Jag är skeptisk, men är villig att bli överbevisad. Och då är det hårddata som gäller. Statistik, tack!

Hoppas bara jag inte bidragit till att Hundtjyven i pizzan sprids ytterligare. Vilka var då de svartmuskiga männen i den vita skåpbilen som hängdes ut på facebook? Jo, den fanns i verkligheten. Och det var faktiskt något av rufflare! Men det var metallskrot de var ute efter, inte våra hundar, visade det sig när den norska polisen stoppade dem.

Och, för att vara övertydlig, jag är medveten om att det sker enstaka stölder av hundar. Inget kan rättfärdiga en sån handling och den smärta den orsakar hund och ägare.

torsdag 6 september 2012

Dvärgbandmask i Västerbotten?

För någon halvtimme sen började allsköns media återge en kort artikel författad av TT. Faksimilen här intill berättar storyn.

Alltså: 1 - någon bosatt i Västerbotten har smittats med parasiten dvärgbandmask.
2 - denna någon uppges vara svensk.
3 - denna någon uppges vara kvinna.
4 - masken är farlig.
5 - masken sprids främst av rävar.
6 - masken har länge varit vanlig i Centraleuropa men inte konstaterats på svensk mark förrän 2011.

Larmet går!

Men vänta, stod inte något mer i den korta texten? Jodå: 7 - den svenska kvinnan från Västerbotten har med största sannolikhet smittats under en resa nere i Europa, meddelar Smittskyddsinstitutet.

Okej. Tråkigt för den drabbade kvinnan, men sannerligen ingen anledning skriva någon alarmistisk text. (Vilket inte heller TT gjort - den korta notisen är helt korrekt.) Trodde man. Tills Västerbottens-Kurirens rubriksättare träder in på scenen.


Detta är att skrämma upp människor i allmänhet och hundägare i synnerhet i onödan. För den dvärgbandmasken Västerbottens-Kuriren skrämmer oss med, finns inuti den svenska kvinnan som smittats utomlands. Och inte ute "i länet".

SVT drämmer å sin sida till med rubriken "Första svenska fallet av dvärgbandmask".


Det är måhända korrekt. Men samtidigt vilseledande. För den viktigaste uppgiften, numrerad 7 här ovan, att personen med största sannolikhet inte smittats vare sig i Västerbotten, Norrland eller ens Sverige, förtigs i rubriken. Då blir effekten alarmistisk. Då leder journalistiken fel. För vi ska ha mycket klart för oss, att många läser rubrikerna, kollar bildtexten och hastar sen vidare till nästa, och nästa... Många läser inte ens ingressen, och sannerligen inte långa texter på tio rader eller mer.

Då är rapporterna från Sörmland något mer oroande. Men ändå långt ifrån alarmerande. SVA, Statens veterinärmedicinska anstalt, har slutligen analyserat de nära 800 prover av rävspillning som samlades in 2011. Mindre än en procent uppvisade dvärgbandmask. Det är illa, men spridningen förefaller ha varit mycket lokal hittills. Se spridningskarta från SVA t ex här.

Jag vill betona att SVA's bedömning är, att risken för spridning av dvärgbandmask till människa i Sverige är "mycket liten.". Vilket också bekräftas i själva VK-artikeln av den smittskyddsläkare från Västerbottens läns landsting och vars intervjusvar återgerges.

Vi har tidigare uppmärksammat inälvsparasiter t ex i dessa inlägg, som kan vara av intresse att läsa: http://socialahundar.blogspot.se/2012/01/spridning-av-dvargbandmask.html,
http://socialahundar.blogspot.com/2012/04/regeringen-bombar-ta-skydd.html,
http://socialahundar.blogspot.com/2011/03/farliga-ravar-naiva-manniskor.html.

Vi kan avslutningsvis konstatera, att inga dvärgbandmaskar ännu hittats på Västerbottnisk mark. Ankor uppges dock ha synts till. På flera platser i medielandskapet.