 |
| Nöjd hund. Foto: Dan Porsfelt |
Lever du i Sveriges bästa eller sämsta hundkommun? Vad har din kommun för värde på nöjd-hund-index (NHI)? Vilken plats i hundkvalitets-rankningen har din kommun? Är du som hundägare bosatt i en vinnarkommun? Eller är du, hemska tanke, bosatt i en förlorarkommun?
Mätningshysterin i dagens samhälle
Läste precis att
Emmaboda rankats som bästa ungdomskommunen i landet. Må dä. Vi lever i en tid där rankningssystem, kvalitetsmätningar, olika index och så vidare tillmäts allt större betydelse i samhället. Några skulle nog till och med hävda att de tillmäts en orättmätigt, en orimligt, ja till och med löjligt stor betydelse. Allt ska göras mätbart, kvantifierbart och jämförbart.
Inte sällan är detta kopplat till en tanke om
Homo Economicus och en dominerande syn på oss människor som målrationellt handlande konsumenter på en marknad. Att det finns politiskt och ideologiska kopplingar mellan dessa begrepp och föreställningar till liberalismen, kapitalismen och "marknadstänk" är otvetydigt.
 |
| Nationalekonomer. |
Men mätbarheten, rationalitetstänkandet och kvantifieringen som central princip är och var lika centrala delar i kommunismens Sovjetunion eller dagens marknadskommunistiska Kina. Nationalekonomin har mycket att svara för. Förgrundsideologerna i respektive läger - Adam Smith och Karl Marx - var båda nationalekonomer.
Så det är kanske inte så konstigt att ett stående inslag i nyhetsmedias produkter är mer eller mindre stort uppslagna återberättanden av vad olika företag och institutioner kommit fram till när de tagit fram mätinstrumenten och rankat vår värld och våra liv. Allt från de politiska opinionsmätningarna som utvecklades - inte helt oväntat - i USA av en ohelig allians av professorn i journalistik George Gallup och sociologiprofessorer som Paul Lazarsfeld under mellankrigstiden. Gallupinstitutet föddes i mitten på 1930-talet och en mäthysteri som vi nu lever mitt i inleddes och spreds över världen.
Mätandets fördelar och RAS (Rasspecifik avelsstrategi)
Personligen ser jag ganska många problem som är förknippade med det här mät- och utvärderingsmaniska samhället. Smått hysteriskt har det blivit, kan man lugnt säga. Men, man måste också komma ihåg att många insikter om såväl samhälle som natur bygger på vår förmåga att mäta fenomen på ett aggregerat plan. Korrekt, väl grundad statistik är oerhört viktig, så att vi kan erhålla perspektiv på verkligheten omkring oss. Så att inte anekdotiska bevis, av typen "Jag såg en gång X alltså är samhället X." blir grunden för viktiga beslut i samhället.
 |
| Rasspecifik avelsstrategidokument. Foto: SKK |
Det är i hundvärlden alltså t ex viktigt att grunda sådant utvecklingsarbete som
RAS (Rasspecifika avelsstrategier) på datamaterial insamlat enligt konstens alla regler och tolkat och analyserat på ett kompetent sätt. Att göra detta kräver kunskap. Tyvärr är det långt ifrån alltid fallet, kompetensen att utföra den typen av enkätstudier och statistiska bearbetningar som borde ligga till grund för de strategier som ska tas i syfte att avla fram friska och sunda hundar finns hos rasklubbarna. Eller hos
Svenska kennelklubben (SKK) för den delen. Då är det en stor risk att besluten om strategier tas med anekdotiska bevis som grund. Eller på "ideologiska" övertygelser hos en eller flera uppfödare som för tillfället har en dominerande ställning i en viss rasklubb. Det är inte nödvändigtvis en bra grund för beslut. I situationer som dessa har jag bara lovord till övers för dem som vill samla in data, mäta och analysera innan beslut!
Att välja studieobjekt med omsorg och ställa rätt frågor
 |
| Normalfördelningskurvan. En grundbult i statistik och surveyundersökningar. |
Anar ni en viss kluvenhet hos mig som skribent inför mätarsamhället, så är det nog sant. Å ena sidan en stark skepsis mot mäthysterin och övertron på kvantifieringen - att kunna sätta en siffra på allt - i dagens samhälle. Å andra sidan en övertygelse om att i många fall är en förståelse på en högt aggregerad nivå, genom vetenskapligt korrekt genomförda datainsamlingar och därpå producerad statistik är vårt absolut starkaste redskap för att motverka att vanföreställningar och naiva ideologiska eller religiösa övertygelser styr vårt beslutsfattande och våra liv.
Poängen är att det gäller att välja sina studieobjekt med lite mer omsorg än vad som nu är fallet. Allt ska inte och behöver inte mätas, utvärderas och kvalitetsgranskas hela tiden. I vissa branscher - som utbildningssystemet - håller man enligt min mening på att utvärdera och granska sig själva till döds. Så oändligt mycket kraft går åt att dokumentera, internutvärdera, kollegiegranska, kvalitetsmäta, benchmarka, skriva utlåtanden och så vidare, att den centrala uppgiften: undervisning och forskning får stå tillbaka. Det är kontraproduktivt.
Det gäller att välja sina mätuppgifter med mer urskiljning alltså. Det gäller att istället lägga kraft på att fundera ut vilka frågor som är viktiga att ställa. Hur de ska mätas och hur de ska tolkas. Och sen, frågan som inte sällan glöms bort i vårt mäthysteriska samhälle: Vad ska vi göra för att förbättra det fenomen vi mätt? Är vi villiga att ta ansvar för resultaten och fatta kanske jobbiga beslut för att vrida utvecklingen i rätt riktning?
Svensk skola har garanterat aldrig mätts, jämförts, kvalitetsutvärderats, indexerats och så vidare i tillnärmelsevis sån utsträckning som de senaste fem-tio åren. Det är dock mycket svårt att se, att
resultaten av utbildningssystemets arbete blivit bättre av detta. Istället går fler och fler elever ut skolan utan vare sig fullständiga betyg eller rimliga kunskaper. Man kan väl lugnt säga att mätandet och utvärderingshystering inte var svaret, utan kanske snarare en del av problemen.
Så, vilken är Sveriges bästa hundkommun?
Tillbaka till min inledande fråga. Vilken är Sveriges bästa hundkommun?
Nej, jag är egentligen inte speciellt intresserad av att verkligen försöka mäta detta. Men, om vi tänker oss att vi skulle mäta detta. Om vi tänker oss att vi skulle försöka skapa ett index syftande till att jämföra Sveriges kommuner (eller någon annan indelning som känns mer relevant) när det gäller hundvänlighet. Vilka kriterier skulle vi använda? Vad är det som vi som hundägare efterfrågar från våra politiker och tjänstemän i landets kommuner? Vad är det som gör, att vi som hundägare trivs i vår kommun - och vad är det som gör oss uppretade och ledsna? Vad saknar vi? Och vad gillar vi? Jag har själv ett eller annat svar på de olika frågorna, men långt ifrån alla! Vi är som hundägare inte heller en homogen grupp. Vi har olika mål med våra hundägande och liv med våra hundvänner.
Om vi tänker oss att vi skulle ge oss på att mäta detta, vad är det vi ska mäta, alltså?
 |
| Hässleholm, först på banan? |
Om vi "vet" detta, ja då kan vi ju jämföra med verkligheten runt om i landet! Kanske kan vi se att det finns några ganska enkla saker som skulle kunna göra hundägares liv bättre, bara genom att goda exempel tydliggörs? Ett sätt att tydliggöra dem, är genom det här lilla tankeexperimentet.
Det
satsas många kommunala kronor på mer eller mindre välmotiverade storskaliga anläggningar på sport- och fritidsområdet. Ibland sker det genom att verkligen
töja ut kommunallagens ramverk till det yttersta. Som i
Leksand och
Växjö t ex. Hässleholm förefaller redan tänkt i de här banorna och har en uttalad strategi att vara
"den mest hundvänliga kommunen". Sen
hotade man lägga ned det kommunala hunddagiset... Det "
räddades" av kommunalrådet strax därefter, förvisso.
Men hur mycket, om något satsas egentligen på hundsport i våra kommuner? Och aktiv fritid med hund - hur underlättas den i olika kommuner? Vad skulle känneteckna Sveriges bästa hundkommun, tycker du?
