lördag 14 juli 2012

Gula hund - inte självklart positivt

Nyligen har det danska initiativet att fästa en gul markering på kopplet på din hund som en signal om att andra bör hålla avstånd och inte gå fram till din hund kopierats och lanserats i Sverige. Initiativet kommer först från ett hundföretag i Danmark. Ett antal svenska hundägare har sedan ett par veckor lanserat kopian i Sverige och siktar på spridning till många andra länder vad jag kan förstå.

Jag tyckte först, rent instinktivt, att det var en bra idé. Och vem vet, det kanske blir en superstandard i hundvärlden framöver. Men, jag har ett antal kritiska reflektioner kring initiativet. Och ju mer jag tänker på det, desto mindre positivt framstår det för mig.

Jag har tre huvudinvändningar mot symbolen gula hund. För det första: Vad får det för konsekvenser för hundar som inte bär ett gult band? Jag ser en stor risk i att den allmänna tolkningen blir ungefär så här: "Åh, gult band - en farlig hund!" och "Titta där, en hund utan gulmarkering - fritt fram att gå fram och...". Alltså blir alla andra hundar "lovligt byte" eller några man inte behöver ge utrymme. Och det är en farlig väg att gå, tror jag!

För det andra: Kanske finns det en risk med att draperandet av kopplet i gult ersätter den ständiga vaksamhet och uppmärksamhet som ingår i hundägarrollen. I mina ögon så finns ingenting som ersätter detta. Att sätta på ett gult band på kopplet, och så förlita sig på att andra ska förhålla sig till din hund, och hålla sig på avstånd, kan tyvärr för en del hundägare bli till ett frikort att agera utan normal vaksamhet och kontroll.

För det tredje förflyttar det gula bandet fokus från relationen mellan hund och förare till att lägga allt fokus på hundens ("medfödda") egenskaper. Och det är ett felslut. I en absolut majoritet av de fall då hundar gör bort sig, genom att bita andra hundar eller människor t ex, är det inte hunden som är problemet, utan den dåliga relationen mellan hund och förare i första hand och mellan olika hundekipage i andra hand. Problemet förflyttas på så sätt från ett relationellt problem till ett essentialistiskt hundproblem. Det är inte bra.

Det finns många andra invändningar mot gula hund som idé. Jag vill betona att jag förstår tanken bakom och även i grunden sympatiserar med den, i så måtto att det finns ett problem som ska lösas. Tyvärr är inte symbolen gula bandet en bra lösning utan riskerar skapa fler problem i förlängningen. Jag är personligen långt ifrån alltid enig med Svenska Kennelklubbens medieuttalanden eller kampanjer. Men i detta fall har de rätt i att inte stödja kampanjen, delvis med samma argument som framförts här ovan.

Uppdaterat 17/7: Se också blogg: Dom kallar oss plattnosar 

15 kommentarer:

Marie S sa...

Det har i Sverige blivit rena jippot av detta. Så var definitivt inte tanken från början med det danska initiativet... Men men nu är det som det är och det är verkligen synd! För det kunde blivit hur bra som helst om det hade fått mogna fram ur ett fint förslag där tanken var relevant information samt att skapa debatt.

~~Sara~~ sa...

För mig är det brist på kommunikation som "ställer till det". Så är det väl i de flesta förhållanden...så även med hunden, vad hjälper då ett gult band? Visst det talar om att "håll dig undan hunden är inte säker" men som du påpekade... de som inte har något gult band då? Vad ska de bli utsatta för och hur säker kan man vara att min hund som inte har ett gult band behöver ett? Då blir det till slut så att alla hundar ska ha ett gult band... och där försvann den goda idén.
Jag slår ett slag för kommunikationen jag :)

Unknown sa...

Precis, Sara! Och face to face interaktion (kommunikation) slår symbolspråk 10 gånger av 10 i såna här sammanhang!

Katarina sa...

Nja, jag välkomnar alla initiativ som har potential att lära Sveriges hundägare hundvett! Visst, det finns nackdelar, men kampanjen kan faktiskt öppna ögonen på en och annan okunnig hundägare. Och det behövs!

Bara för ett par dagar sedan blev en liten Silkyterrier ihjälbiten - helt oprovocerat - av en större hund här i Göteborg, vars ägaren smet från platsen. Han kanske inte skulle ha brytt sig om en gul rosett heller, men en del andra hundägare som låter sina hundar gå lösa utan att ha pli på dem, kanske skulle reagera...

Unknown sa...

Hej Katarina! Visst är det fruktansvärt tråkigt - ja förjävligt - när det händer såna saker som i Göteborg. Men precis som du antyder, tror jag inte att en gul rosett på endera hunden skulle hjälpt.

Jag instämmer i att det finns mycket informationsarbete att göra. På så sätt tycker jag liksom att initiativet är välkommet. Som du säger måste detta uppmärksammas mer. Men i sin förlängning tror jag, att det dels får oavsedda och oönskade konsekvenser att köra med gulmarkeringen. Dels tror jag att de som anammar detta, knappast är den målgrupp som egentligen skulle behöva nås med informationen. Tyvärr.

Vanja sa...

Jag håller helt med blogginlägget. Bra argument!

Unknown sa...

Jag tycker att det gula bandet är en god idé. Hur vaksam man än är finns det alltid ögonblick då man tittar åt ett annat håll. För mig som bor mitt i staden nära en lekplats och som har en mycket liten och söt hund son inte gillar när okända barn kommer rusande hopps jag att den gula rosetten kommer att leda till att både barn och föräldrar tar det litet lugnare. Jag tror dessutom att diskussionen om "gula hundar" kan göra fler människor uppmärksamma på att inte alla hundar tycker om att bli klappade, kramade, pussade eller upplyfta av folk se inte känner, så i bästa fall så kanske alla hundar kan ha nytta av kampanjen.
Min tidigare hund vägde 55 kg, med honom var aldrig detta ett problem, folk frågade innan de släppte fram sina barn men det gör de inte när hunden är liten. Och sedan blir många sura när barnen inte får klappa...

Marie S sa...

Precis Åsa! Själv har jag haft golden retriever i 22 år och där är då sällan någon som frågat om de får klappa - de är ju så snälla och godmodiga och för att inte prata om hur barnvänliga de är... Dessutom har jag blivit fullkomligt utskälld av en pappa vars sjövilda ungar inte fick komma fram till mina hundar - han frågade då om de var aggressiva... Nej svarade jag men heller inte allmän egendom! Karln var rasande för hans ungar ville klappa mina hundar och då ska de ju liksom få som de vill tyckte han...

Det hade kanske inte hjälpt med gula rosetter i deras koppel men att bara avfärda idéen tycker jag är fel - ingen vet idag hur detta kommer att bli i framtiden... Sen får ju var och en tro vad den vill... Det fungerar bevisligen i andra länder och i hästvärlden... Men det kan vi ju låta vara en annan historia!

Unknown sa...

Hej Marie! Visst är framtiden svår sia om. Det betyder ju inte att man helt okritiskt ska anamma alla nya idéer rakt av. Min erfarenhet såväl av hundar som femton års forskning om hur människor beter sig leder mig till att dra slutsatserna jag gör. Men vem vet, bandet kanske blir en formidabel succé och löser ett viktigt problem. Jag är dock skeptisk.
Var nånstans "det bevisligen fungerar" kan jag inte finna info om. Kan du ange en källa är jag tacksam. I Danmark är det väl knappast så väl?
Hästvärldens svansar med rödband är knappast jämförbart.

Eva sa...

Håller med om att sådant här kan vara riskabelt med tanke på feltolkningar och så. Men samtidigt är jag beredd att acceptera ganska mycket som kan skapa debatt...
När okunnigheten hos många som kallar sig "erfarna hundägare" är så stor att jag bara den senaste veckan blivit mer eller mindre utskälld/hånad för att A inte är "klar" i sin problemhundsträning när jag nu haft honom 2.5 år. En mötande sade sig med säkerhet veta att en hund som inte var ok efter 6 mån borta från problemfamiljen skulle aldrig bli bra. (Att erfaren utredare säger 2-3 år fnös hon åt.)
Jag håller med om att det kan sätta fokus fel och kanske "drabba" hundar utan gult ban fel, och det är givetvis inte bra! Men OM det kan starta en debatt om respekt för hundar så... (Har samma erfarenheter som golden-ägaren ovan;med 4 amrisar ansågs jag som nå't vandrande zoo av vissa dagisfröknar som skickade fram ungarna utan kontakt med mig...)

Unknown sa...

Hej Eva - det vandrande zoot :-)
Debatten eller uppmärksamheten är förvisso efterlängtad, det köper jag.
Jag räddade en liten treåring från att bli hundmat häromveckan. Inte var det några glada miner eller tack från de mindre uppmärksamma föräldrarna, tvärtom. Tycker de att jag är en idiot som hindrar ungen att klättra in i bilen till min hund, så får de väl göra det då. Alternativet känns alltid värre...

Eva sa...

Om man inte skulle tycka så synd om barnen så...
Har problem här med att "söta" Assar hindras av mig från att hälsa. Men 13 kg glad amris välter ganska stora barn och kan orsaka rädsla.
Som sagt, debatt och diskussion:) Om "folk i allmänhet" (o även vissa hundägare...)kan inse att hunden faktiskt är ett djur och inte alltid reagerar precis som förväntat. Drömma får man ju!
Har skrivit en liten blänkare hos mig för att fler ska läsa här. Var dock för lat att kolla för länkning...Sorry!

Unknown sa...

Eva, 13 kilo glad amris välter även mig - vår eminente hundvakt har en sån nämligen!
Utan samtal och debatt skulle vi ha ett helt annat samhälle, och klart sämre. Precis som att jag respekterar andras åsikt, tillåter jag mig själv att ha en annan och hoppas att andra lyssnar och respekterar den. Var det demokrati det kallades? :-)
Tack för länkningen - den uppskattas!

Anonym sa...

Det kan knappast bli värre än vad det är idag! Jag välkomnar debatten med öppna armar! Det är ju just pga att verbal kommunikation inte fungerar som Gula hund har kommit till.

Unknown sa...

Hej Anonym. Debatt - bra, håller med. Men när det gäller att symbolens innebörd skulle bli delad, och dessutom normen förknippad med symbolen efterlevd, av samhällsmedlemmarna i allmänhet - det tror jag inte på. Och i vissa grupper kan den nog få helt fel symbolisk innebörd. Se gärna Robert Fageryds blogg http://www.robertfageryd.se/?p=3635 också.