fredag 14 september 2012

Idealbild, spegelbild eller "bara" en dröm?


Jag satt och bläddrade igenom bloggen i jakt efter en bild, vilket tog en evighet eftersom jag fastnade lite här och där. Bland den första tidens inlägg för två år sedan hittade jag den här texten som jag tycker är aktuell fortfarande. Särskilt för alla som sitter och utvärderar den egna klubbens RAS. (Ja, Svalin - jag ska skicka alla RAS-dokument eftersom jag inte hinner skriva det själv just nu). Så här kommer en liten repris som jag Christina Klosterberg skrev den för första gången den 4e augusti 2010.

Jakten på det autentiska

Det pågår nu ett arbete i alla olika SKKanslutna rasklubbarna att göra en beskrivning av rasens ursprung, användningsområde, hälsoläge och utifrån detta utarbeta en handlingsplan för att åtgärda eventuella problem inom rasen. Arbetet (och slutdokumenten) kallas Rasspecifika avelsstrategier (RAS). Man måste dock hålla i minnet att det inte alltid finns så mycket vetenskapliga arbeten att luta sig mot när det gäller just ursprung och historiskt användningsområde. Istället använder man sig som en viktig grund av den rasstandard som är godkänd av den internationella paraplyorganisationen FCI. Vad många inte tänker på är, att dessa rasstandarder inte är en avbildning hur den rasen egentligen var eller såg ut. Rasstandarden bygger istället på hur man ville att de skulle vara och se ut. Om man så vill ett önsketänkande.

De nationalistiska strömningarna var starka i slutet av artonhundra- och början av nittonhundratalet, då FCI bildades och rasstandarder utarbetades. Varje land ville ha "sin egen" ras. Vi kan ta min egen ras ungersk kuvasz. Ända fram till en bit in på 1900 talet sågs ungersk kuvasz, slovensky cuvac och den polska tatran som en och samma ras. Det var inte för att raserna var olika som olika rastandarder skapades utan det handlade snarare om en nationalistisk stolthet. Sen finns det ytterligare raser som liknar dessa som den franska pyrenéerhunden och den italienska maremman osv.


Ovanstående är bara ett exempel på hur en rasstandard har skapats. En konsekvens av detta är att merparten av rasens individer inte uppnår rasstandardens mål. Detta gäller såväl utseende som egenskaper. Det finns m a o en rad andra egenskaper och exteriöra variationer som inte uppmärksammas när man pratar om en ras. Likväl finns de där. Selektiv avel kan förstärka vissa egenskaper och utseenden och försvaga andra. (Tyvärr många gånger genom kraftig linjeavel). De flesta som håller på med avel vet att variationerna mellan olika linjer kan vara väldigt stora. Ibland så stora att raserna delats upp i en eller flera varianter.

Männsikor har skapat många olika hundraser. I dagens arbete ute i rasklubbarna finns ett sökande efter det urpsrungliga, det sanna, det äkta och autentiska. När man vill beskriva den egna rasen så utgår maninte i första hand från hur hundarna är i nuläget utan man söker finna historiska källor till rasens olika användningsområden. Därefter vill en del rasklubbar inrätta arbetsprov så att den ursprungliga hunden kan bibehållas. Det spelar ingen roll om detta arbetsprov har någon relevans för vad hunden kan användas till idag. Ett exempel är att det finns krafter som vill att min egen ras puli ska göra någon form av vallanlagsprov. Min undran är, om de flesta som har puli idag har dem som sällskapshundar, varför ska då avelsdjuren ha klarat ett vallanlagsprov? Jag förstår att det är relevant om merparten av djuren används som vallhundar. Men hur många har får eller boskap idag?


Även om vi människor har avlat fram olika raser för olika ändamål får vi inte glömma bort att en hund föds inte till vallhund eller jakthund. Den föds med egenskaper som kan passa till olika ändamål. Men det är inget som säger att dessa egenskaper inte kan användas till annat också. Min åsikt är att många uppfödare och hundägare är väldigt trångsynta om de tror att deras hund enbart skulle passa för ettanvändningsområde. I vissa raser vill man inte heller förstärka egenskaper som varit nödvändiga för deras ursprungliga ändamål. Ett exempel är hundar som en gång i tiden användes till olika kampsporter. Faktum är att det är inte så svårt att förstärka andra egenskaper som bättre passar in i vårt samhälle.

I debatten om det som i media kommit att kallas"kamphundar" finns det förbjudsivrare som pekar på att vi inte kan ha hundar som en gång i tiden avlats för t ex hundslagsmål. Det dessa människor inte tänker på är att för det första passade inte de flesta av dessa raser till sitt ändamål ens på sin egen tid. För det andra är det inte säkert, att de hundar som avlats fram idag, har några bakomliggande släktingar som verkligen användts inom någon kampsport. För det tredje har jag väldigt svårt att tro att seriösa uppfödare som ville förvalta den egna rasen skulle bryta mot de nya lagarna som förbjöd t ex hundslagsmål. Jag tror istället att dessa uppfödare varit väldigt måna om att göra den egna rasen "rumsren".

Vad jag vill säga är att det finns ett romatiskt skimmer kring det "ursprungliga" och "äkta". Tyvärr handlar dessa föreställningar inte om någon verklig hund. Det är inget annat än mänskliga önskemål, drömmar och en nostalgisk längtan efter det autentiska.

torsdag 13 september 2012

Mmmmmmmmm!

Nu är vi 5 veckor gamla! Sötaste kuvaszvalparna efter Csigora Kindred Spirit och den ungerske hanen Tétényszépe Beri Dimitrij. CSiGORAs M-kull! Ett samarbete mellan CSiGORA, Kennel Hodohill, ungerska kenneln Tétényszépe Beri och den amerikanska kenneln Casablanca.

 "Emma" ska flytta långt!


Melody kommer jag behålla själv.Intresserade fodervärd får gärna höra av sig!


Söta "Manicken" kommer behållas av Eva och Håkan


Morten är en kuvaszkille som vet vad han vill!


Merlin är nog vitast i kullen!


Även om alla valpar i den här kullen är riktigt stora så är nog Marwin den största!


Alla valparna har som sagt redan hem. Jag söker dock fodervärd till Melody, om du inte bor för långt ifrån oss! Vi finns mellan Växjö och Lammhult. För mer info: csigora@hotmail.com

söndag 9 september 2012

Hundtjyven i pizzan?

Att ens hund försvinner är ju en mardrömslik tanke. Att den försvinner för att den blir stulen likaså. Tanken på vad som skulle kunna ske med ens hundvän i sådant fall är ju svindlande hemsk! Det är...ja, rädsla eller skräck är nog orden som närmast beskriver känslan. Frågan är om rädslan är befogad?

Vi har alla hört historier om hundar som blivit stulna. Stulna, när de varit bundna utanför affären eller restaurangen. Stulna ur bilen. Stulna från hemmet. Stulna på skogspromenaden. Stulna, genom hot om våld under hundpromenaden. Stulna av ungdomsgäng. Stulna av yrkeskriminella. Stulna av de som arrangerar hundslagsmål. Stulna av professionella hundnappare som säljer hundarna till de som arrangerar hundslagsmål, i eller utanför landets gränser. Stulna av professionella hundnappare som säljer hundarna till Asien där de äts upp av kineser eller koreaner. Stulna...

Alla matas vi med den här typen av berättelser. På bloggar. I forum på nätet. På facebook. I lokaltidningen. I riksblaskan. På TV. Genom filmer. I småsnacket runt förmiddagsfikat på jobbet. På senare tid har en viss vit skåpbil figurerat framför allt på facebook. Jag har fått ett meddelande delat av välvilliga vänner med hund ett antal gånger. Det varnar för att de två svartmuskiga männen som skymtar i framsätet på den vita skåpbilen med spanska registreringsskyltar kör omkring i landet och stjäl obevakade hundar. Professionella hundnappare alltså. Sägs det.


Upprördheten bland de som kommenterar varningen och sprider den vidare är stor. Det är förståeligt! Skulle nån ge sig på eller sno nån av mina hundar - mina vänner, min flock - skulle jag gå bärsärk. Sno för all del min cykel med barnsadel. Gör inbrott i min bil och förstör så mycket under inbrottet (klantjävlar) att den får gå till skroten. Stjäl mina texter. Visst blir jag förbannad. Tro inget annat. Men ge dig fan inte på mina vänner i flocken! Det är en annan nivå. Då är det hat. Då är det krig.

Så, eftersom berättelserna om hundnappning och hundstöld florerar rätt frekvent, är det ju inte konstigt att man blir rädd.

När jag var liten, i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, fanns det utanför affären när jag gick med mamma och handlade, alltid små krokar monterade i väggen under skyltfönstren. Metallbrickor med en metallkrok som stack ut. Ovanför kroken instansade bokstäver. H-U-N-D. Hund. Ett av de första ord jag läste! (IN och UT - som det stod i det runda vita fältet på dörrarna ut till perrongen på Sätra tunnelbanestation var dock de absolut första orden jag läste. "Pastorsexpedition" var också ett tidigt...) Ja, på den tiden, under Välfärdsstatens gyllene era, innan oljekris -73 och borgarregeringar -76 slog undan benen på den, var det alltså praxis, kutym och normalt att binda sin hund vid dessa hundparkeringar utanför affärn, medans man handlade.

Lättläst och lättparkerat!
Som litet barn hände det att man själv blev placerad vid en sån krok, medan mamma var inne och handlade. Nej, nej, inte fastbunden! Men placerad invid en sån krok, i närheten av en hund, som man kunde bli kompis med under tio minuter, efter att det kollats med hundägaren att det var OK. Det var kul! Och inte en gång slog det mig, att de parkerade hundarna eller jag själv, skulle kunna bli stulna eller hundnappade/kidnappade!

Vi var inte rädda, på den tiden. Vi var inte oroade. Vi var, på så sätt, mycket friare och sannolikt lyckligare då, när den ständiga oron för en generaliserad Tjuv inte fanns. Nu finns det inte längre några sådana krokar. De försvann ungefär när finansmarknaden avreglerades och "finansvalpen" gjorde entré! (Inga orsakssamband impliceras.) Okej, helt borta är inte hundparkeringskrokarna, men de förefaller mig långt ovanligare nu, än då. I Sverige då.

Vill man, kan man säga att det var ett bättre samhälle då. Men det är ju också lite av en chimär, för i andra avseenden är ju dagens samhälle överlägset det för fyrtio år sen. Självklart är det så. Men i vissa avseenden, så var pressen och tvånget att ständigt oroa sig och att anpassa sitt handlande till den lite otydliga men samtidigt ständigt närvarande rädslan som samhället normerar, mindre eller obefintlig. Men kärnvapenkriget, det lurade ständigt i våra medvetanden. Det var vi rädda för. The Bomb.

Michel Foucault
Underkastelsen, skenbart "frivillig" i många avseenden, eller subjugeringen som jag ibland, i samhällsvetaren Michel Foucaults anda kallar det, där vi ansar våra kroppar från behåring, shoppar dyra handväskor med hjälp av sms-lån, undviker att gå ut på kvällstid eller inte tar med våra hundvänner när vi ska gå och handla är alla former av i grunden samma process eller fenomen. Vi anpassar vårt handlande för att uppfylla normer som existerar i vår kultur och som bygger på en generaliserad bild av hot och rädsla.

Rädslan att inte ses som "snygg", rädslan att inte ses som "lyckad" eller "inne", rädslan för "farliga ungdomar" i bostadsområdet eller rädslan för hundnapparen. Vår kultur i det senmoderna västerlandet är centrerad kring HOT. Eller "risk" som flera sociologer valt att benämna det under de senaste tjugofem åren.

Frågan är om rädslan i det här fallet är befogad? Är hotet från hundnapparna reellt? Är det förenat med risk att ta med lille Fido till Konsum och binda honom där utanför, medans handling utförs? Som på 60-/70-talen!

Jag har läst på ett antal hundforum, t ex vovve.net och hundarifokus och där finns en utbredd föreställning om att det är farligt att binda hunden utanför affären. Det finns en utbredd rädsla för att hundar stjäls. Läser man forumen och vissa texter skrivna av "hundproffs" som Ginger Sundin Hallgren (tidningen Blandis 2009:4, s 5-7) som ju är gift med gurun Anders Hallgren, som också han skrivit om att hundstölder ökar i SKK's tidning Hundsport just våren 2009. SKK's presstalesman Hans Rosenberg uttalar sig så här i en TT-artikel i ämnet:

"SKK hör ofta om hundar som stulits men ser inte någon ökning av antalet hundtjuvar.

- Vi vet att det går i vågor, tillfället gör ofta tjuven. Vi varnar alltid för att lämna hundar utanför affärer eller obevakade någonstans, säger Hans Rosenberg, presstalesman för SKK.".

I samma artikel, skriven av journalisten Linnéa Hallberg, konstaterar försäkringsbolaget Agrias talesperson att bolaget ersatt fyra hundar under åren 2003-2007. Det vill säga 0,8 stulna hundar per år.Det är inte så många det.

Ökar stöldbrotten i allmänhet då? Nej. Det är faktiskt så, att stöldbrottens andel av alla brott minskat rejält under det senaste decenniet. Enligt BRÅ anmäldes år 1990 740 376 tillgreppsbrott. 2011 anmäldes 546 467 stycken. Alltså 193 909 färre tillgreppsbrott (i dagligt tal stölder). Ser vi till antal tillgreppsbrott per 100 000 invånare, är siffran för 2011 jämförbar med 1975 års nivå. Alltså den tid då hundar parkerades utanför affärn. Helt normalt.

Normal

Jag har försökt finna vederhäftig statistik rörande hundstölder, för att kunna belägga att den rädsla som uttrycks på hundforumen och som "experter" som paret Hallgren uttrycker och sprider är korrekt. Men jag har inte hittat nån publicerad sådan i alla fall. Det betyder inte att det inte finns och jag har inte sökt färdigt! Men jag tar hemskt gärna emot sådana uppgifter!

Min preliminära tes är dock, att antalet rena hundstölder, där någon helt okänd person stjäl hund från någon annan, t ex utanför affären eller från en bostad, är mycket få. Jag tror också, tills jag kunnat belägga något annat, att antalet utländska stöldligor som åker runt och hundnappar hundar är mycket, mycket litet. Och slutligen tror jag, att någon verksamhet med organiserade hundslagsmål där stulna hundar används som träningsobjekt eller i själva kampen, inte förekommer alls i princip.

Min bild är alltså den, att vi utifrån vår rädsla för ett abstrakt hot om hundnappare har utvecklat en norm om att "man" inte bör parkera sin hund t ex utanför affären och att "gott hundägarskap" är att inte ta med hunden när man ska göra något ärende som vi anpassar vårt handlande efter och därför inte längre handlar på det sätt, som tidigare generationer av hundägare tyckt varit fullständigt normalt. 


Berättelserna om hundtjuvar och hundnappningar som bidrar till att återskapa hotet/risken/rädslan är inte sällan av karaktären råttan i pizzan. Dvs moderna vandringssägner. Hundtjyven i pizzan, liksom. Den vita skåpbilen är en sådan, mycket välspridd sedan åtminstone 1980-talet. Oftast sammanlänkad med hotet om bortrövande av barn. Ibland med hotet om stöld. Ibland med hotet om hundstöld! I Polen och Ryssland är bilen en svart Volga. Men sägnen är densamma och den kulturella funktionen densamma. Numer är dessa vandringssägner mycket mera lätta att sprida och att utsättas för. Det är på grund av detta lätt att tro, att risken är större nu än tidigare och att rent faktiskt stölder av hundar ute på gator och torg ökat dramatiskt. Men frågan är om den bilden är korrekt rent faktiskt? Jag är skeptisk, men är villig att bli överbevisad. Och då är det hårddata som gäller. Statistik, tack!

Hoppas bara jag inte bidragit till att Hundtjyven i pizzan sprids ytterligare. Vilka var då de svartmuskiga männen i den vita skåpbilen som hängdes ut på facebook? Jo, den fanns i verkligheten. Och det var faktiskt något av rufflare! Men det var metallskrot de var ute efter, inte våra hundar, visade det sig när den norska polisen stoppade dem.

Och, för att vara övertydlig, jag är medveten om att det sker enstaka stölder av hundar. Inget kan rättfärdiga en sån handling och den smärta den orsakar hund och ägare.

torsdag 6 september 2012

Dvärgbandmask i Västerbotten?

För någon halvtimme sen började allsköns media återge en kort artikel författad av TT. Faksimilen här intill berättar storyn.

Alltså: 1 - någon bosatt i Västerbotten har smittats med parasiten dvärgbandmask.
2 - denna någon uppges vara svensk.
3 - denna någon uppges vara kvinna.
4 - masken är farlig.
5 - masken sprids främst av rävar.
6 - masken har länge varit vanlig i Centraleuropa men inte konstaterats på svensk mark förrän 2011.

Larmet går!

Men vänta, stod inte något mer i den korta texten? Jodå: 7 - den svenska kvinnan från Västerbotten har med största sannolikhet smittats under en resa nere i Europa, meddelar Smittskyddsinstitutet.

Okej. Tråkigt för den drabbade kvinnan, men sannerligen ingen anledning skriva någon alarmistisk text. (Vilket inte heller TT gjort - den korta notisen är helt korrekt.) Trodde man. Tills Västerbottens-Kurirens rubriksättare träder in på scenen.


Detta är att skrämma upp människor i allmänhet och hundägare i synnerhet i onödan. För den dvärgbandmasken Västerbottens-Kuriren skrämmer oss med, finns inuti den svenska kvinnan som smittats utomlands. Och inte ute "i länet".

SVT drämmer å sin sida till med rubriken "Första svenska fallet av dvärgbandmask".


Det är måhända korrekt. Men samtidigt vilseledande. För den viktigaste uppgiften, numrerad 7 här ovan, att personen med största sannolikhet inte smittats vare sig i Västerbotten, Norrland eller ens Sverige, förtigs i rubriken. Då blir effekten alarmistisk. Då leder journalistiken fel. För vi ska ha mycket klart för oss, att många läser rubrikerna, kollar bildtexten och hastar sen vidare till nästa, och nästa... Många läser inte ens ingressen, och sannerligen inte långa texter på tio rader eller mer.

Då är rapporterna från Sörmland något mer oroande. Men ändå långt ifrån alarmerande. SVA, Statens veterinärmedicinska anstalt, har slutligen analyserat de nära 800 prover av rävspillning som samlades in 2011. Mindre än en procent uppvisade dvärgbandmask. Det är illa, men spridningen förefaller ha varit mycket lokal hittills. Se spridningskarta från SVA t ex här.

Jag vill betona att SVA's bedömning är, att risken för spridning av dvärgbandmask till människa i Sverige är "mycket liten.". Vilket också bekräftas i själva VK-artikeln av den smittskyddsläkare från Västerbottens läns landsting och vars intervjusvar återgerges.

Vi har tidigare uppmärksammat inälvsparasiter t ex i dessa inlägg, som kan vara av intresse att läsa: http://socialahundar.blogspot.se/2012/01/spridning-av-dvargbandmask.html,
http://socialahundar.blogspot.com/2012/04/regeringen-bombar-ta-skydd.html,
http://socialahundar.blogspot.com/2011/03/farliga-ravar-naiva-manniskor.html.

Vi kan avslutningsvis konstatera, att inga dvärgbandmaskar ännu hittats på Västerbottnisk mark. Ankor uppges dock ha synts till. På flera platser i medielandskapet.


tisdag 4 september 2012

måndag 3 september 2012

Seger på KO för kantarellerna idag

Gick med min fina radarpartner Czabina på kantarelljakt idag. Slutade med knock out-seger för kantarellerna. Vi hittade cirka 10 stycken. Och nån 1,4 kilos Karl-johan såg vi sannerligen inte till.  Inte en enda, faktiskt. Sämsta svamprundan på år och dar! Men, så kan det bli ibland när man testar nya områden. Och vi lär knappast komma tillbaka till detta område. I alla fall inte för att plocka kantareller. Kanske av andra anledningar, för vackert var det.

Solen pressade fram fler celsius och watt än de flesta av sommarens dagar, så vi njöt av det istället, jag och min vandringskamrat! Här kommer några intryck från förmiddagen i skogen kring Asa!




















söndag 2 september 2012

Tjugofem år, kärlek, trots och en Budapestfråga

För några månader sen flöt ett minne från förr upp till ytan här hemma. Ett foto från förr knackade på dörrarna till vår uppmärksamhet och våra minnen, samtidigt. Fotot togs med en enkel kamera för drygt 24 år sen. Kring den 1 maj 1988.

Platsen som jag tror den ser ut idag. Ingen liten affär. Ingen spinkig svensk.
Precis före eller efter 1 maj 1988, där sviker minnet. Men platsen är som inetsad i mitt medvetande. Jag kan precis peka ut gatan idag. Likaså kan jag förnimma dofterna (ja, där kom de igen...) och avgaserna som korsades i mitt medvetande där, på den vältrafikerade gatan Alagút utca. Där, på den vänstra sidan togs ett kort. På bilden en spinkig typ i hänglsen och lila converse. Bredvid torkade paprikor och färsk frukt i ett dignande litet stånd utanför en lika liten livsmedelsaffär. Där, genom avgaserna - och de var inte att leka med i Budapest i slutet av 1980-talet och speciellt inte i tunneln ni ser på bilden - kan man förnimma både doften av frukt och grönt och se lyckan hos den spinkige på bilden. Kanske är det kärlek? Ja, jag tror nog det är det. Eller, jag vet ju - för det är ju jag på bilden.

Vi hade precis gått igenom den smala och synnerligen avgasfyllda tunneln som går igenom berget från Clark Adam tér nere vid Donaus strand på Buda-sidan upp till Attila út. Följer man sen Attila út längs med parken norrut, hamnar man vid en av mina absoluta favoriter i den stan, Moszkva tér. Ja, ni har ju gissat det sen länge - Budapest. En av mina, och Christinas, absoluta favoritstäder! En stad och ett land, Ungern, som sedan dess har en mycket speciell plats i våra hjärtan och våra liv.

Ruth - också Ungern-besökare
Sedan den resan för nästan tjugofem år sen, har vi återvänt till Budapest och Ungern ganska många gånger. Vi har kommit med tåg. Vi har kommit med flyg. Vi har kommit med buss. Vi har kommit med bil. Vi har kommit med husvagn (och bil). Vi har kommit med varmluftballong.

(Okej, det sista stämmer inte, men faktum är att min far var i Ungern och tävlade i varmluftballongsegling som ett mycket uppskattat och udda västeuropeiskt inslag cirka 1981 med Svenska Ballongklubbens ballong Ruth.)

Vi kommer bra överens, jag och Budapest, där jag har varit på Sziget-festivalen, festat i oljefatens värme på sköna, punkiga squaten Tűzraktér, varit hemma hos Eva i Újpest, druckit för många barack pálinka med valda delar av Budapest Hónveds firma (sorry, vi missade bussen till fajten i Miskólc!) och åkt Barnens järnväg. För att nämna något. Budapest är ett ständigt pågående minne kan man säga. En viktig del i konstruktionen av min identitet som Dan och vår, som par.

Kanske var det från den stunden vi nådde den redan sommarvarma kvällstrafiken utanför Nyugati-stationen, närmast ödesbestämt, att den första hund vi skaffade när vi hade flyttat ut på landet var en kuvasz. En ungersk ras. Jag vet ju att det inte medvetet var så vi resonerade. Istället var det den på det stora hela taget närmast perifera detaljen "Snäll mot kaniner" som sades vara typiskt för rasen i Kickis söndertummade bok om olika hundraser, som fällde det slutgiltiga avgörandet i kuvaszens riktning. Vi hade sen tidigare en fritt strövande dvärgkanin, Viktor, som husdjur. Och visst, vår kuvasz Igor och dvärgkaninen Viktor blev ett fungerande team.

Med åren fortsatte det ungerska hundspåret. Ytterligare en kuvasz, tiken Csilla, anslöt. Sedan trillade en liten puli vid namn Trassel in. Jodå, puli är också en ungersk ras. Och på den vägen är det, kan man säga. Sen dess har vi bl a importerat puli från Ungern. Vi har varit på både större och mindre utställningar i landet, med Euro Dog Show 2008 i Budapest som den mest noterbara tillställningen. Av många skäl.

Gresham Palota - pampig förlovningsplats. 
I vår är det Budapest-tjugofemårsjubileum för oss, således. Ja, faktum är att det är tjugofemårsjubileum av förlovningen som skedde på en av mycket få kinesrestauranger i stan på den tiden. Vill minnas den låg vid i ett pampigt palats vid Roosevelt ter, sannolikt i vad som nu blivit ännu ett überpampigt lyxhotell för amerikanska turister som vill ha vältuggade upplevelser med sina likar. Restaurangen finns alltså inte kvar. (Enda referensen jag hittat till att den ens funnits är här, dock namnlös...) Torget bytte i den högernationalism som tyvärr delvis sveper över Ungern såväl som Sverige namn till Széchenyi István tér. Och visst, även min favorit Moszkva tér, har återfått ett pre-kommunistiskt Széll Kálmán tér. Ett namn det hade under 22 år. Att jämföra med de 60 år torget haft Moszkva som namn. Jag förstår förvisso oviljan mot minnet av ett påtvingat kommunistiskt ok. Högernationalismen förstår jag inte.

Margit szíget
Så vad gör man inte när ett tjugofemårsjubileum stundar, om inte planerar nån form av firande? Firandet av en relativt sorglös tillvaro före hundar, före barn, före sorger, före rutinisering och långt före medelålder? Den sorglösa kärleken i en vacker stad på våren, när körsbärsblommorna står i blom på Margit-ön och Edda och Bikini spelar i det avslappnade solskenet i det väldigt okommunistiska sista förstamaj-firandet i stadsparken. Några dar efter första maj öppnade för övrigt den första McDonalds i dåvarande östblocket i just Budapest. Köerna dit var avsevärt längre än nånsin några brödköer varit, och ringlade sig runt kvarteret!

Men ett tjugofemårsjubileum av en förlovning är så mycket mer än minnet av det där fjäderlätta, sorglösa, alltomfamnande lyckan med sin kärlek, frukt och torkad paprika i en underbar stad en vår. Det är övervinnandet av sorger och bedrövelser. Det är ett Trots! Trots tider av kamp, slitigheter, tung vardag och motgångar av olika slag. Det är kärlekens övervinnande av dåliga beslut, svek, ilska och likgiltighet. Det är tjugofem år trots det! Det är något att fira.

I mitten av maj 2013 går alltså världsutställningen, World Dog Show, av stapeln i just Budapest. Vad kan passa bättre än att åka dit?

För trots allt, är det ju dig jag älskar Kicki! Tjugofem år av trots på vårt sätt, ihop, är värt att fira.

Jag älskar dig Kicki och vill uppleva körsbärsblommorna på Margit-ön med dig i vår igen!

Följer du med?