tisdag 26 april 2011

Hundlicens

Så har jag märkt att debatten om hundlicens och hundkörkort är på tapeten igen. Det finns redan aktörer som håller kurser och hundtester i privat regi som de kallar för hundkörkort. Men något egentligt hundkörkort finns inte och frågan är om det någonsin kommer att fungera? Även om syftet är gott med ett allmänt hundkörkort så är jag mycket tveksam till att något sådant är möjligt att administrera. Problemet är också att hundar är så olika. Faktum är att ju längre jag hållit på med hund så inser jag att hunderfarenhet inte behöver betyda att personen är bra med hund. Det kan vara en person som tävlar på hög nivå som kanske fungerar med den egna hunden eller den egna rasen men inte har förmågan att hantera andra hundar eller raser. Faktum är att hunderfarenhet och kunskap innebär att vi utgår ifrån att det vi vet och varit med om är det rätta, kanske t.o.m. det enda rätta. Det gör oss många gånger väldigt trångsynta.

De raser jag föder upp kan vara väldigt egna och för att kunna hantera dem krävs stor portion kreativitet, fantasi, empati och förmåga att tänka utanför givna ramar. Det innebär att det många gånger är människor med lite erfarenhet och kunskap som är mest benägna att suga åt sig tips och råd och försöka hitta lösningar på problem som dyker upp. Jag tror därför att uppfödarna är de bästa personerna att hjälpa valpköparna på vägen och avgöra om personen ifråga är lämplig som hundägare eller inte, åtminstone just den rasen eller just de linjerna. Så är det någonstans man borde höja kraven är det på uppfödarna och då menar jag inte enbart SKK-anslutna uppfödare utan alla som överhuvudtaget tar en kull. Att det skulle krävas någon form av tillstånd  från jordbruksverket. Men fortfarande är problemet. Vem ska avgöra vem som är lämplig? Jag har skrivit om detta tidigare och det är dumt att jag upprepar mig. Här kommer därför en förkortad repris av min syn på hundlicens eller sk hundkörkort skrivet 30 juni 2010:

I mediedebatten kring farliga hundraser finns, vid sidan om rasförbud, ett par andra förslag som dyker upp då och då ( se t ex . Förslagen är helt eller delvis överlappande varandra. Vi kan sammanfattande kalla dem för kravet på "hundkörkort". Hundkörkort - det låter kanske tryggt och bra men reser också väldigt många nya frågor? Vem ska utbilda dessa hundägare? För att ett dokument om på godkänt sett tillägnade kunskaper och färdigheter, ska kunna utfärdas, måste rimligen en specifik utbildning tillskapas. Ska utbildningen ske i privat regi eller ska det införas en statlig myndighet för att sköta utbildningen? Eller är det kanske jordbruksverket eller Svenska kennelklubben som bör få detta uppdrag? Eller universitetet? Eller polisen? Och vilken instans, med vilken "domarkompetens" ska genomföra testen och certifieringen? Vem ska, kort sagt bestämma över vem som är lämplig att ha hund eller inte?

Ska kanske olika hundklassser, ungefär som när det gäller bilar införas? "Vad har du för kort då?" "Jag, jag har BD-kort. Jag får ha sällskapshund i utställningsklass 9 på max 17 kilo tjänstevikt med liten apporterande hund i koppel. Du då?" "Nä, jag har bara AE med särskilt villkor. Får hålla mig till knähundar i bärpåse. Men funderar på att ta herdehundskort till våren om Arbetsförmedlingen pröjsar!" Eller nåt... Faktum är, att även om analogin till fordonsvärlden ovan är något skämtsam, så finns en allvarlig poäng. Lika lite som det är samma sak att köra EU-moppe som att köra tung lastbil med släp, så är det samma sak att vara hundägare till två mycket olika typer av hundar. Likaså att vara hundägare i olika typer av miljöer. Och - att över huvud taget vara hundägare. Det är inte tillåtet att framföra fordon med alkohol i kroppen. Det flesta av oss accepterar det som högst rimligt. Frågan är, om det är bättre att vara hundägare med alkohol eller andra droger i kroppen? Ska, och frågan är allvarligt menad, krav på skötsel och nykterhet ställas på de, som med sitt hundkörkort i bakfickan tar sin best på promenad?

7 kommentarer:

Quila o Ronja sa...

Det här med hundkörkort tycker jag är väldigt intressant. Tanken är som sagt god, men hur skulle det fungera? Det man skulle önska, är att ALLA som skaffar sig en hund, förstår, och då menar jag FÖRSTÅR, vad det innebär. Man behöver ju inte vara världsmästare i lydnad eller så, men det är en levande varelse, som med fel behandling, kan bli ett riktigt monster. Tänk bara alla dessa populära raser, som föds opp i "fabriker", enbart för att människan ska tjäna pengar. Ett exempel är rasen som ofta lever i en liten handväska.......Om det inte hade varit så enkelt att få köpa en sådan hund, kanske den fått ett bättre liv. Som sagt, ämnet är stort och viktigt!
Kunskap är ju lite av en färskvara, man måste hela tiden förnya den. Man lär sig hela tiden nya saker i ämnet hund, blir aldrig fullärd.
Ujuju, vad långt det blev nu då.
Sv. Hihi, du har tur du, som har tillgång till valpmys varje dag.
Kram
Susanne

Amanda sa...

Jag håller helt med, det är en komplicerad fråga. Själv tycker jag att så mycket ansvar ligger på uppfödaren (när det gäller köp) - men de kan inte se hela bilden av köparen och så finns det ju även uppfödare som inte har bästa kollen av olika anledningar (kanske nybörjare själva). Som köpare måste man också verkligen förstå vad man ger sig in på och att man inte kan förutspå hundens utveckling och personlighet innan. Som förstagångare tror inte jag att man kan förstå, hur mycket man än läser på, vad det innebär. Men ibland har jag tänk tanken - när man får höra om de där riktigt kassa djurägarna - att de borde ställas krav, men då är man återigen på ruta ett, som du skriver, vem kan (och har rätt) att ställa dessa krav?

Sara sa...

Som sagt, man kan inte skriva nog mycket om detta ämne. Det berör oss hundägare så enormt, och det är så trist att det ska vara en liten klick av hundägare som inte tar sitt ansvar som ska förstöra för den stora massan, som en kollektiv bestraffning.

Kram

Eva sa...

Tror att det du skriver ang erfarnehet och kunskap kan ge väldigt "fyrkantiga" åsikter. Kreativitet, empati och tålamod är också viktigt. Och att inse att hundar är individer! Efter 31 år med samma ras ser jag iofs rasdrag givetvis men de har också haft stora olikheter. Tycker nog att media också har ett stort ansvar, ihop med SKK och uppf. Jag är rädd för att program typ "Hund i familjen" förenklar för mycket.
Se'n hoppas jag för egen del att jag aldrig glömmer den mycket gamla, erfarna all-round-domaren med uppdrag världen runt som sa* "Åååh, det är så kul fortfarande! Jag lär mig nytt varje dag!" Då var hon över 90, hade levt med hund hela livet, fött upp massor och dömt hur mycket som helst!:)

Eva sa...

"Tror SOM du skriver..." ska det vara!
Håller med alltså!:)

Leif sa...

"De raser jag föder upp kan vara väldigt egna och för att kunna hantera dem krävs stor portion kreativitet, fantasi, empati och förmåga att tänka utanför givna ramar. "

Inte är det ett spår lättare med en egen katt. Ofta går jag i fällan, men inte alltid. Har lärt mig att Marcel kan planera sina hyss och dem är det många av, vartenda eviga dag.

Ibland har jag undrat om han är klokare än mig, åtminstone en smula ur ett kattperspektiv.

Jag tror de flesta djuren är lyckliga här på ön. De ser i vart fall gladare ut och är inte lika sönderstressade som stadsbornas djur som kommer hit. Långt ifrån.

Något som jag har observerat är att de djur som Marcel kommer bäst i kontakt med genomgående har kunniga ägare. Ungefär som det gamla talesättet bland företagare "kunniga kunder är bra kunder".

Därför är det hög tid att vi försöker lyssna mer på våra djur och deras behov. Definitivt inte bara fortsätta trampa i invanda spår.

Team Nelson / Ordringen. sa...

Jag är allergisk mot att saker ska lösas med obligatoriska allmänna åtgärder. Tydliggör problemet om det finns och se vad som ska göras åt det.Alla andra behöver ju inte dras in. Så känner jag ikväll!!
Ulf