fredag 11 februari 2011

Kamplust på gott och ont

Jag har funderat mycket på det här med kamplust. I media kopplas begreppet kamp oftast ihop med kamphund och därefter någon form av aggressivitet och farlighet.

Jag var, som jag tidigare nämnt, på en utbildningsdag med Jan Gyllensten som arbetat med att ta fram bra polishundar som även testar hundar som fått anmälningar emot sig som farliga. Något som intresserade mig var just hans beskrivning av hundens kamplust (vilka olika ingredienser den kunde ha och vilka uttryck den kunde gestalta sig i) så beskrevs kamplust mestadels som något positivt. Enligt Gyllensten så är det en stor missuppfattning att kamplust handlar om aggressivitet. Kamplust kan istället ses som hundens motor och vilja att kämpa trots motstånd. Det är enligt honom via kamplusten man identifierar bra tjänstehundar. En hund med mycket kamplust är lättare att träna då man kan använda sig av kampen som belöning i träningen. En tjänstehund bör också ha uthållighet och inte ge upp för lite motstånd. Gränsen mellan lek och kamp kan vara hårfin och övergå i en stark vilja att vinna eller dominera.

Aggressivitet däremot, är enligt Gyllensten, en avståndssökande handling. Det är alltså en hund som vill öka avståndet och inte vara med. En sådan hund kan vara svårare att träna. Jag frågade Gyllensten hur han såg på Bergs- och Herdehundarnas vaktinstinkt och om det var positivt eller negativt med stor kamplust för dessa raser. Det talas oftast om att man inte ska kampa med en sådan hund. Gyllensten tyckte tväremot och menade att uppfödarna borde avla på individer med större kamplust. Då skulle dessa hundar bli lättare att motivera, träna och öka deras vilja att samarbeta.

Jag kan säga att jag kampar med mina kuvaszer på leknivå men det finns individer som jag inte gör det med därför att jag känner att jag inte kommer vinna den kampen. Jag är själv tveksam till att avla fram mer kamplust på dessa hundar så de ska kunna fungera med gårdens alla djur som flaxande hönor, springande katter, får, lekande barn etc. Jag är alltså rädd att när dessa djur rör sig så skulle kamplusten triggas, vilket inte är så lyckat på en stor stark hund med vaktinstinkt. Samtidigt ser jag att Gyllensten har en poäng. Ska våra kuvaszer verkligen vara så självständiga i dagens samhälle? Är mer kamp vägen till att kontrollera och kanalisera dessa hundars instinkter?

Om vi återgår till medias rapportering av hundar med stor kamplust som farliga så är det med Gyllenstens definitioner en omöjlighet. Aggressivitet och kamplust är istället varandras motsatser. Så här skriver Gyllensten själv i sin bok Din hunds beteende:

Aggressionen är ett avståndsökande beteende som syftar till att få motståndaren att inte komma närmare eller allra helst avlägsna sig. Om en hund plockar fram aggressiva signaler vill den inte komma i kontakt med en som signalerna sänds emot. När det gäller kamplusten vill hunden däremot gärna komma i kontakt med och ta sig an utmaningen - och den gillar att få göra det. (Gyllensten 2008a sid 42)

Det är något att tänka på och kanske skulle våra politiker och bostadsbolag också ta del av den kunskap som finns hos dem som tränat hundar länge.

De enda invändningarna jag egentligen har mot Gyllenstens hundsyn är att en bra arbetande hund antagligen inte är samma sak som en bra sällskapshund. Det är inte egenskaperna hos hunden i sig som är problemet (eller lösningen) utan hur man tar vara på dessa egenskaper(säger sociologen i mig). Av den anledningen behöver ett mentaltest inte säga någonting om hur denna hund fungerar i vardagen. Sen tycker jag att man ger begreppet rädsla en altför negativ stämpel. En viss grad av rädsla är bra, enligt mig, det får hunden att vilja hålla sig nära mig och inte springa ut på motorvägen och jaga bilar.

Vilket fall som helst, det är intressant det här med kamplust. Hur det med ett perpektiv blir detsamma som farlig hund och med ett annat som vägen till lydigare hundar.

Jag vill på inget sätt förringa att det faktiskt sker olyckor ute i samhället. Detta har jag skrivit mycket om tidigare, jag behöver inte upprepa mig. Men problemet är mer komplicerat än att hänvisa till ras eller kamplust.

6 kommentarer:

Eva sa...

Som vanligt - oerhört intressant och sätter igång min hjärna!
Jag håller inte riktigt med om att det alltid skulle vara agressivitet som ger signalen "HÅLL dig undan!" Jag har sett tillräckligt av A för att inse att även ren rädsla kan ge de signalerna. (Håller fast vid att hans huvudproblem ÄR rädsla...)
Se'n tror jag att det med "kampande" eller inte ofta får en väldigt konstig stämpel. Det finns individer inom s.k. "farliga" raser som du kan kampa hur mycket som helst med utan problem, och det finns sådana som min Oscar...
En supersöt amris som ingen nå'nsin trodde något ont om. Jättego´och mysig och en riktig kompis!
Men dra i andra änden på en leksak.....
Jag skulle ibland vilja ha lite mer av just kamplust hos A! Men då tänker jag en sak som vi kan göra "på lika villkor". 60 kg jag akulle kanske tänka annat med dina:) Fast inte om jag haft den sedan valpålder...
Hoppas du förstår vad jag menar! Mycket att tänka på här, men jag skriver givetvis kommentar direkt. Suck!

Quila o Ronja sa...

Hmm.....intressant. Har inte läst något av Gyllensten, skulle jag kanske göra. Visst är det väl så, att man inte kan dra alla hundar över en kam. Dom är individer, liksom vi. Det gäller att lära känna sin hund.

Leif sa...

Kamplust som slår fel är det något vanligt även förekommande hos oss människor? Triggas den igång av rädsla?

Katten kan bli sur och hans klor är inte att leka med. Vill han tillrättavisa mig kan han klänga sig fast och boxa mig med sina baktassar. Men sen när jag förstår vad han vill går det snabbt över. Det händer men inte ofta.

Varje dag tränar Marcel sig med övningsanfall på allt möjligt. Klorna är då alltid infällda. Mina raggsockor är populära byten. Dem "fångar han" och försöker ha ihjäl på alla sätt och vis, typ svinga sockan våldsamt mot något hårt. Det ultimata avlivningssättet som han känner till när sockan inte vill ge sig är att dränka den i skurhinken. Ty vatten är nästan det värsta han vet. Där hamnar mina raggsockor allt som oftast = tvätta och torka så återupplivas sockan igen. Leken och övningarna fortsätter.

Jag tror helt bestämt vi har mycket att lära av djuren.

Sara sa...

Jätteintressant inlägg! Vi pratade om detta med kamplust tidigare idag och diskuterade varför man ville kampa med sin hund osv. Vad man vill få fram med hjälp av det och om man verkligen vill väcka kamplusten i en hund? Så läser jag detta! Jätteintressant! Blir alltid glad av att kika in på din blogg! Förtsätt med det bra arbetet! Hoppas allt är bra! :)

Sara sa...

Mycket intressant inlägg och genast fick jag tillbaka ett tips på en bok jag måste läsa.
Jag tycker dina tankar är så kloka jag tror inte heller att en arbetande hund är den optimala sällskaps hunden.
En hund med mycket kamplust i fel händer är aldrig bra.

Anonym sa...

Mycket intressant!
Känner igen berättelsen här ovan med Leifs katt, så gör våran oxå, särskilt om man klappar på honom om han precis har tvättat sig, då kan han "anfalla" handen...

Har oxå en osäker hund som reagerar med rädsla ibland mot främmande män, gör utfall typ, skäller, reser ragg för att tala om "backa, jag vill inte ha dig nära!"... oj vad jag svävade iväg nu ;)
Sköt om er, kusin Annelie