Visst kan kamplusten bli för stor och även bli ett problem om en hund med stor kamplust hamnar hos fel människor men det behöver fortfarande inte betyda att det blir en farlig hund. Snarare en hund som hittar på egna saker. Om vi ska förbjuda hundraser med kamplust så blir det inte många hundraser kvar. Vi kan ju bara gå till oss själva. Om vi har en stark vilja eller lust att övervinna något kan vi också blir framgångsrika. Passiva människor är ganska ointressanta tycker jag och frågan är om inte passiva hundar är ett tecken på en hund som inte mår bra?
Yumi har stark kamplust, mycket kamplust, hon är alltid på G. Hon är inte rädd för någonting. Egenskaper som är bra för en vallhund. Borde hon förbjudas?
1 kommentar:
Visst är det så!
Min Assar är i den definitionen lika mycket kamohund som din Yumi tror jag. Räds inte mycket (kan skälla ut, morra men kollar se'n), kampar gärna med matte, är alltid med och hänger på. Se'n har han, av födsel eller brist på fostran i första fam vet ingen, också en annan sida. I fel händer (el om han inte omplacerats tror uppf) hade han kunnat bli en RIKTIG kamphund. Men vem hade trott det om en svartlurvig sötnos med en knappt 50-årig matte? (Fast ang. fördomar ser vi dem nu verka åt andra hållet;2 unga par i närheten har am.staffar. Vältränade, lydiga och trevliga hundar - men illa omtalade.)
Skicka en kommentar