Ximene´s Stratus är en finsk pulitik som vi importerat från Kati Taipale, Kennel Ximene i Finland. Hon är född den 28 augusti 2012 och kom till Sverige knappt 3 månader gammal. Hon flyttade då till en fodervärdsfamilj som har en puli från mig sedan tidigare. Till vardags kallas hon nu för Bella.
Ximene's Stratus
Eftersom vi har haft fullt upp med valpar här hemma så har vi inte hunnit ses förrän nu. Nu är hon precis 7 månader gammal Vi möttes i samband med en mindre hundutställning i Moheda idag.
Bella är fortfarande lika trevlig som hon var när hon kom. En riktigt söt, feminin tik som fick med sig ett HP och en BIR-valp rosett hem.
Grattis till Kati, Bella och hennes trevliga familj till en strålande utställningsdebut!
Så har de då kommit... Vilka då? De första rapporterna om fästingar i naturen. Så bra då att lagret med Fixodida Zx fästingmedel i CSiGORAs Hundbutik är välfyllt! En nyhet för året är att vi säljer dessa populära, giftfria fästingmedel i tablettform även som storpack. 480 tabletter rymmer dessa och till ett ekonomiskt fördelaktigare pris per tablett. Bra om man som vi har flera hundar, kostnaderna springer lätt iväg ju.
Nu kan du alltså både köpa Fixodida Zx fästingmedel i pulverform (även det i normal förpackning om 60 g och storpack om 250 gram) och i tablettform. Fördelen med tabletterna är ju att de smakar godis för hunden eller katten!
Det finns även giftritt fästingmedel till häst i storpack. Om jag ska vara ärlig så har vi använt oss av det till våra hundar. Den effektiva substansen mot fästingar är densamma även om den i övrigt är anpassad till betande djur. Doseringen är likadan. Man kan alltså inte göra tvärtom att ge medlet avsett för hund till häst. Men nu när tabletterna finns i storpack funderar jag på att testa dem den här sommaren. De är ju så smidiga att ge.
Fixodida Zx är ett giftfritt naturmedel. Vi som har katt vill inte använda de, förvisso verksamma, fästingmedlen/halsbanden som innehåller nervgifter. De kan rent faktiskt ta livet av din katt, eller andra smådjur, som den här artikeln i Råd & Rön visar.
Fixodida kan även användas till katt!
Det är alltid ett dilemma varje år, det här med fästingar och vilket medel man ska använda. Det är en balansgång att hitta något som inte skadar hunden men biter på fästingarna. Bärnstenstenshalsband funkar inte på våra hundar och Scalibor är för farligt för både hunden och omgivningen. Så Fixodida känns som den bästa kompromissen även om det inte skyddar till 100% .Vi brukar även ge torkad vitlök i begränsad mängd. Vitlök innehåller allicin som är naturens antibiotika mot virus och bakterier. Vitlök är även bakteriedödande och effektivt om hunden fått små bett . Var dock försiktig med färsk vitlök då för stor mängd kan bli giftigt för hunden. Själva använder vi AH vitklökspulver. Sen får man inte glömma att leta efter de små krypen manuellt.Något som är enklare på en vit hund!
Det tar sin lilla tid att leta fästingar på Czabina. Det är tur att hon är vit!
Den här pälsen tar betydligt längre tid att gå igenom.
På sommaren brukar vi komplettera med ett schampo som även är effektivt mot småkryp. Det är utvecklat av Ann-Marie Hammarlund och heter AH Vet-sect schampo. Schampot innehåller det naturliga extraktet d-Limone, som motverkar angrepp från mygg, knott och andra insekter. Förut använde vi faktiskt såpa på hundarna men det torkar ut pälsen onödigt mycket.
Man kan ju hoppas att den kalla vintern varit tuff för fästingarna. Men snart kommer de fram ur sina gömmor och jakten på blod börjar. De suger så mycket blod att de kräks upp det sista i sitt värddjur och det är här alla farliga bakterier sprids. Värsta vampyrerna. Tänk om de hade kunnat nöja sig med True blood?
Alla fakta i målet om den påstådda - och upplevda - uppdelningen av människor på resa mot Åland på grund av "ras" är nog inte kända. T ex dementerar Viking Line "sin"del av skandalen.
Men bara misstanken om någon sån, systematisk uppdelning skrämmer likväl. För i Sverige har under flera decennier en politik syftande till och resulterande i minskad jämlikhet förts och i förlängningen tar den ojämlikheten sig uttryck i bland annat ren rasism.
Låt rasuppdelning stanna vid djuruppfödning och hundsport...
Djur, barn, varg, eller konsumtionspryl? Foto: Alexandra Nilsson
Puffade för ett litet tag sen för en vetenskaplig artikel
som Vetenskapsradion tipsade om. En artikel på det synnerligen underanalyserade
förhållandet mellan människa-hund-samhälle. Dessutom skriven av en svensk
sociologidoktorand, David Redmalm. Och som jag därför såg fram emot att läsa.
Artikeln var också läsvärd, men lovade såväl inledningsvis
liksom i Vetenskapradions inslag lite väl runt jämfört med vad som sen
levererades, kanske. Men, det kan till viss del vara formatets fel,
tror jag. Den vetenskapliga tidskriftsartikelns form är långtifrån alltid det
bästa när man ska presentera ett ganska komplext material. Speciellt också när
det som i det här fallet, handlar om att återberätta andra texter och/eller att
återberätta berättelser som iscensatts på film redan tidigare. Femton sidor är
då ett svårhanterligt format. Ur den synvinkeln gör ändå författaren Redmalm
det tämligen bra, för de återberättande delarna är ibland både roliga och
intressanta. Vi får sannerligen en roande och lite oroande inblick i dels hur
chihuahuor porträtteras av ”experter” inom fältet, dels i hur chihuahuan
tillsammans med en superkändis samproducerar kultur, i en sorts dokusåpa. Många
dråpliga till rent bisarra citat om chihuahuan fladdrar förbi i texten
För de materialen som Redmalm arbetar med är dels tio ”Chihuahua-handböcker”,
alla på det engelska språket och publicerade mellan 1990 och nu. Dels är det
tre säsonger av TV-serien The Simple Life från 2004-2006, där Paris Hilton är i
fokus. Ofta med sin chihuahua Tinkerbell som ett team. Förutom det rent
faktiska ”datamaterialet”, märks det att författaren läst en del postmodern och
poststrukturalistisk samhällsteori (Baudrillard, Haraway, Bauman, o s v.) och
försöker skriva in sig i den versionen av cultural studies, den litteraturteoretiska/mediegranskande
formen.
Inget fel i det – den typen av cultural studies gillar jag
själv och de kan verkligen vara effektiva vägar, närmast genvägar, till
förståelse av vårt samhälle och kulturer i dessa. Och som sådan genväg fungerar
Redmalms text utmärkt tycker jag. Jag kondenserar detta här till en egen
sammanfattning: Chihuahuan har klätts i en mytologisk dräkt som luckrar upp
etablerade gränser i en västerländsk kultur som t ex de mellan natur och
kultur, mellan (handels-)vara och individ, mellan barn(-sligt)/djur å ena sidan
och vuxen/människa, mellan bestialisk terrorist och kärlekstörstande älskling!
Det är spännande insikter som ges!
Vän eller vara, leksak eller prostituerad?
Är chihuahuan en leksak (”Toy Dog”) och därmed en utbytbar
vara som kan köpas för vårt mänskliga behag i ett konsumtionssamhälle, slitas
(och därigenom ge oss en identitet/status) och sen slängas och bytas ut mot en
ny eller en annan leksak? Det sistnämnda illustreras tungt och rätt bisarrt med
textraden från ett avsnitt om avlivning av din älskling ur en av chihuahuahandböckerna: ”Enjoy
your new Chihuahua!”... (citerad i Redmalm 2013, s 8). Om det varit din vän, gör man så? Det är en av de
distinktioner som problematiseras.
Och är det så att det är din vän, har du då
köpt dig en kärleksrelation – en djup relation av en typ som egentligen inte
längre möjliggörs i vårt snabbrörliga senmoderna samhälle. Men om du köpt
kärlek, gör det din chihuahua till en prostituerad? Och dig till torsk…
Hundtorsk! Jag gillar dessa illustrationer av uppluckring av och lek med vad
som tidigare förefallit vara ganska fasta gränser, och ser fram emot en bredare
och samtidigt fördjupad beskrivning av detta från Redmalm framöver.
Samtidigt finns det i mina ögon en alldeles uppenbar brist i
den typen av studier. Genvägen till förståelse av vårt samhälle och kulturer i
detta genom att studera texter (oavsett medier, inklusive bildmedier som filmer
och så vidare) är problematisk. Människors levda verklighet, kulturskapande i
och hanterande av strukturella förhållanden i ett kapitalistiskt samhälle döljs
lätt. För det är faktiskt inte alls självklart, att människor som lever med en
chihuahua över huvud taget läser dessa böcker. Och om de läser dem, är det
långt ifrån självklart att det som står i dem ”köps” av konsumenterna.
Bild
Motbild
Det är
fullt möjligt att de allra flesta som har en chihuahuavän i sin närhet – även om
de köpt böckerna – använder dem och delar av innehållet på ett helt annat sätt
än det som står i dem. Som en källa för ironi, t ex. Det är fullkomligt
tänkbart, att de flesta som lever med en chihuahua upplever dem och utbytet av att
leva med just sin hund på diametralt andra sätt, än vad handböckerna (dvs
texterna) säger. Och då inte bara för att de av Redmalm använda texterna är
utgivna på engelska och skrivna för en amerikansk/brittisk publik i första
hand. Tänk bara på de fantastiskt upprörda känslor som den amerikanske hundtränaren Cesar
Millan ger upphov till hos delar av svenska hundägare och vissa portalfigurer inom svensk hundelit som Anders Hallgren t ex. Samtidigt som andra köper
Millans tankar rakt av. Bilden av hundträning är också motbild/hotbild, beroende
på vilken hundägar- eller hundträningskultur du ser dig som medlem av och vars
ideologi du konsumerar för att visa vem du är.
Det är därför jag själv håller den brittiska cultural
studiestraditionen högt där den etnografin (kolla Paul Willis berätta om detta här intill!) som metod (tids- och arbetskrävande)
och resultat (kräver ofta längre, ”tjocka”
beskrivningar och är svåra att pressa in i femtonsideformatet…) kompletterar.
Det främsta, ”klassiska” exemplet där är kanske just Paul Willis studier av undgdomars
gruppkulturer (se boken Profane Culture) och transitionen från skola/ungdom
till arbete/vuxen framför allt i boken Fostran till lönearbete (Learning to Labour – how working class kids get working class jobs). Framför allt den
sistnämnda, som visar och problematiserar hur arbetarungdomar i Wolverhampton
reproducerar en klassmässig underordning och hur skolan agerar som en sorts
motor i och arena för den, ganska tragiska, processen. Att jag nämner just den
senare återkommer jag till nedan. Jag tror dock Redmalm är medveten om den här
problematiken, det finns formuleringar som antyder detta. Men jag vill ändå
poängtera att problemet med ett sorts glapp mellan textnivå och levd
verklighetsnivå finns där.
Paris Hilton och hennes chihuahua Tinkerbell och relationen
dem emellan tas sen upp. Här blir, bland mycket annat, förmänskligandet avhundar i vårt samhälle tydligt illustrerat. Men också hur fritidsklassen
(Thorstein Veblen 1899) i vårt nutida samhälle kan visa sin överlägsenhet
gentemot oss andra genom att visa mer omsorg om sin pyttelilla hund, än om
människor i omgivningen. Chihuahuan och den guldkantade ompysslingen och
konsumtionen av varor till Tinkerbell blir – i mina ögon – ett utslag av
iögonenfallande konsumtion. Det vill säga ett sorts överdåd, som signalerar
hierarkisk överlägsenhet och utvaldhet gentemot pöbeln, som inte ens skulle
drömma om att åka business class på flyget. Ännu mer sällan köpa ett extra säte
till sin ”leksakshund”. Iögonenfallande konsumtion ska skära i ögonen på oss
andra. Och det gör den även i Tinkerbells fall. En chihuahua som gett ut ”en
egen” självbiografi, lär jag mig. En hund som Författare som publicerar sig på
ett etablerat förlag?! Återigen något massorna aldrig ens skulle drömma om att
kunna göra. Intressant. Men också ett sorts bevis på att det klassamhälle som
en pionjärsociolog som Veblen beskrev för 115 år sen består, men
utrrycksformerna och medialiseringen av dessa ändrats.
Författaren Redmalm genomför i alla fall en sorts analys
”inspirerad av” den amerikanska vetenskapshistorikern och hundälskaren, som bl a skrivit The Companion Speices Manifesto - Dogs, People and Significant Otherness Donna
Haraways ”bokstavliga läsning” som ett analytiskt redskap. (Du kan se en föreläsning av henne på temat här intill!). En sådan bokstavlig läsning ska tjäna
till att blottlägga och tydligt mejsla ut, ja närmast överdriva, inneboende
motsägelser i ett (text-)material och outtalade perspektiv som ligger under
texten (t ex patriarkalism, västerländskhet eller liknande). Inte alldeles lätt
bena ut detta på ett hyfsat enkelt sätt faktiskt, men vi förstår att Redmalm
utgått ifrån att vår västerländska världsbild i inte så liten grad grundas i
ett antal dikotomier som hjälper oss förstå vår omvärld och, faktiskt, bli just
människor.
Socialantropologisk förståelse av detta hämtar författaren
grundläggande insikt i, framför allt då kanske Mary Douglas (som vi berört då
och då här på Sociala Hundar). Distinktionerna mellan individ och
(handels-)vara samt mellan natur och kultur (nature/nurture) förefaller vara
mest centrala, sett till hur Redmalm presenterar sina resultat av den
”bokstavliga läsningen” av chihuahua-handböckerna. Här blir jag dock som läsare
rätt osäker på om jag ser en bekräftelse av redan på förhand dragna slutsatser
om verklighetens beskaffenhet i datamaterialet? Eller hur det förhåller sig,
egentligen? Gamla distinktioner som data-analys, metod-resultat,
beskrivning-tolkning och så vidare, ställs sannerligen på ända i den här
texten, de upplöser varandras gränslinjer och ”tränger in i varann”, vilket jag
tror är medvetet av författaren. Och det är väl ok så. De moderna
konstruktionerna i världens böcker i samhällsvetenskaplig metod har i många
fall passerat bäst före datum.
Men, jag känner mig också lite lurad när jag läser analysen
som presenteras. Kan inte hjälpa det. För i inte så liten utsträckning känner
jag att texten som presenteras är en form av legitimering av författarens egen
förståelse av hur samhället ”är” och där ”analysen” snarare handlar om att
hitta klatschiga formuleringar i materialet som kan tjäna som ”sköna” rubriker
för en textmassa som förvisso är underhållande, men egentligen inte behövs
annat än som alibi för att kunna konstatera det, som redan inledningsvis varit
författarens förförståelse. Det blir således ibland lite för ”smart”, för att
falla mig i smaken som ”kritisk” kulturstudie. Även Donna Haraway har kritiserats för sin vaghet avseende metod.
För en analytisk ansats som säger sig vara just ”kritisk”
och med en ”metod” som avser att blottlägga en förment objektiv vetenskaplighet
på en grund impregnerad med ett visst perspektiv med vissa värden (och inte
andra), känns det konstigt att begreppet kapitalism inte nämns i
texten, även om konsumtionssamhälle och konsumism finns med. Desto mer så som
chihuahuan som vara analyseras med en produkt från den stora amerikanska
nöjesfabriken med en snorrik hotelimperiearvtagare i fokus som själva
”datamaterialet”. Det stör lite.
Och det är där jag återkommer till Paul Willis studie
Fostran till lönearbete. För den är ett tydligt exempel på hur ett bra datamaterial
kan presenteras beskrivande, men också sättas in i en teoretisk förståelse av kapitalismen –
i Willis fall ur ett sociologiskt marxistiskt perspektiv framför allt. Detta gör
att den beskrivande delen dels framträder på ett nytt/annat sätt och, framför
allt, att övergripande samhällsstrukturer i form av ett kapitalistiskt system
där människor närmast ”av sig själva”, med skolinstitutionen som hjälp,
sorterar in sig i hög och låg och med olika möjlighetshorisonter och
livsförlopp som resultat.
Två sidor av samma mynt?
Jag inser att det är svårt att genomföra detta i en kort
artikel. Men jag hoppas att Redmalm kommer att ställa fenomenet med
chihuahuaägandets exploderande populäritet ”i verkligheten” idag, och de
funktioner och konsekvenser det kan få för de som i sitt identitetsskapande
”köpt in sig i” ett system av positioner och status som tillhandahålls i
symbolen för det hyperkapitalistiska västerländska samhället genom sin lilla
hundvän! Och vem/vilka köper in sig i detta något genom sin chihuahua eller
annan minihund? Skiljer sig detta från andra hundköp och den sociala
interaktionen med en schäfer eller blandis? Är chihuahuaboomen och
bullterier/”kamphund”-köp och ägande två versioner av samma kulturella process?
Hur relateras detta till andra kulturella artefakter och praktiker, i en levd
verklighet? Och hur kan detta förstås i ljuset av ett mer övergripande
nyliberalt senmodernt samhälle där ”Jaget” /individen står är det viktiga
åtråvärda? En sån analys ser jag verkligen fram emot!
Begreppet ”hudography” som Redmalm använder hade jag verkligen
inte hört förr (Human-Dog interaction (ethno-)graphy). Hmm, vad blir det på svenska?
Humänografi kanske? Jag tror precis som Redmalm att det är ett förbisett område
forskningsmässigt. Märkligt egentligen, med tanke på hur lång relationen mellan
människa och hund varit historiskt sett. En antropocentrism – det vill säga att
vi människor sätter förståelsen av oss själva i centrum vilket gör att
förståelsen av Andra och relationen till dessa, som hundar/djur i detta fall
kastas ut i en periferi och ses som mindre värd. Samma process som drabbat
kvinnor, icke-vita och så vidare, när män och vita västerlänningar under de
senaste årtusendet navelskådat oss själva och upphöjt Den Vite Mannen och hans
kultur till norm. Många fler aspekter än de jag här tagit upp är egentligen
värda beröra. Hoppas Redmalm kan navigera i en huvudriktning mellan alla
intressanta uppslag framöver bara – för det är en uppslagsrik text som
presenterats här!
Hudography/Humänografi i vardagslivet!
För hundmänniskor – ja, det är en rimlig social
kategorisering – är speciella. Min övertygelse är att den sociala interaktionen
med en eller en flock hundar gör att delvis andra värderingar utvecklas, andra
sociala normer som reglerar vad som betraktas som normalt utvecklas och
påverkar våra beteenden och också våra livsbanor, våra trajektorior.
Interaktionen med våra hundar påverkar oss på individnivå, gruppnivå och kanske
också på organisations- och samhällsnivå. Vi har ofta föreställningen att vi
lär våra hundar olika saker. Jag har, liksom Redmalm indikerar i sin artikel,
inställningen att den processen är avsevärt mycket mer ömsesidig än vi trott.
Genom att leva med våra hundvänner lär vi oss en hel del – som hundarna lär ut
till oss och detta får konsekvenser för hur våra liv utvecklas.
Efter senaste tidens skitväder fick vi en skön vandring i skog och på isen på en av de små sjöarna här i gränslandet mellan Kronobergs och Jönköpings län.
Is, skog, sol, puli, kuvasz och Danne
Vi tog en av de små skogsvägarna och som ni väl vet leder ju alla vägar här till himlen. Vi är ju ändå i Småland!
Till himmelen...
Och det blev en promenad i solen. Ja! I solen! Njutning! Vissa njöt kanske mer än andra (läs sjöplogar-Charlie!).
Ryggplogande puli.
Formering till plog.
Solglimt.
Underbart, och inte farligt kallt heller. På senare tid har man ju lärt sig nya sköna ord som "isdygn" och att det inte varit sådana den här tiden på året sen 1978. Då gick jag i sexan...ett tag sen. Och inga hundar hade jag då. Nu fick alla fyra komma med på promenaden. Det var uppskattat.
Action!
Till och med Kicki lyckades jag lura ut från butiken i källaren. Här instruerar hon sin flock!
"Lyssna på mig..."
Fick just associationer till en liten sekt som blickar vördnadsfullt på sin Ledare.
Followers?
Med Ledaren mot nya mål...
Kanske för att jag just sett de första nio avsnitten av den amerikanska polisthrillern The Following. (Går visst på TV4 för er med TV...) Kan rekommenderas, för dig som gillar den typen av serier. Den har har en speciell twist, som jag inte vill avslöja här, men som gör den lite originell mitt i all den traditionella FBI-agentstoryn.
På flykt?
Snuthäng?
Har också läst den artikel jag puffade för för en evighet sen. Rapport är skriven och den läggs upp i morgon! Att sen Djurgården vann sista träningsmatchen innan allsvenska starten mot Kalmar FF med 3-1 känns skönt, även om den klubben tappat i styrka sista åren. Då blir man glad!
Puh, arbetet i CSiGORAs Hundbutik tar all kraft och tid för tillfället. Kul! Hann i alla fall lyssna på ett intressant inslag på Sveriges Radio, som jag vill puffa för. Det är verkligen inte ofta som en sociolog skriver en artikel om hundar. Och det är ännu mer sällsynt att Sveriges Radios vetenskapsredaktion uppmärksammar något sånt! Men all cred till dem.
Och cred också till författaren av en artikel i den vetenskapliga tidskriften International Journal of Cultural Studies januarinummer. Författaren David Redmalm är doktorand i sociologi vid Örebro universitet.Det är en fenomenologisk granskning av chihuahuans plats och funktion i vårt senmoderna samhälle som presenterats. Ja, vi vet ju alla hur populära chihuahuan och andra riktigt små hundar blivit. Men vad "är" de? En accessoar? En vän? Är chihuahuan en bonsai-varg? Eller fyller chihuahuan en sorts mytologiskt-religiös funktion?
Vad som framhävs är också hur chihuahuan, och bilden av den, överskrider två gränser eller dikotomier i vår västerländska kultur. Det är dikotomierna subjekt-objekt och natur-kultur. Här bottnar författaren i sociologen Mary Douglas, framför allt. Förmänskligandet av hunden tas upp. T ex genom att klä dem i "människokläder", ett fenomen som kanske framför allt är framträdande i asiatiska kulturer som sydkoreansk och japansk. Ett tema vi berört ettantalgånger här på Sociala Hundar.
Chloé. Foto Alexandra Nilsson
Chihuahuan, som Paris Hiltons Tinkerbell, är (eller ses som) både vara och - samtidigt - en vän. I Sverige har vi till exempel Kissie och hennes chihuahua Chloé. Som fått sina kläder från oss, på CSiGORA. Så vi är ju medskyldiga i den här processen... Gränsöverskridanden, som detta, och gränsöverskridare är problematiska för oss. Eftersom vi är kulturella varelser, insocialiserade i en tankefigur som konstruerat de här distinktionerna, blir det jobbigt med gränsöverskridare, som liksom inte passar in i mönstret. Men, gränsöverskridarpositionen kan också vara eller ses som fylld med något speciellt. Något åtråvärt. Någon närmast esoterisk kunskap. Inte helt frikopplad från vad vi kallar "ledarskap" och "chefskap" faktiskt! Och vad jag förstår, ställer författaren just den frågan i slutet av artikeln. Vad händer om vi lyssnar på vad chihuahuan säger oss?
Jag har bara läst inledningen ännu, men artikeln verkar spännande. Jag återkommer när jag läst hela artikeln.Men lyssna gärna på P1, där kommer även Liz-Beth C Lijeqvist, ordförande i Västra kennelklubben till tals.
Siouxsie Sioux och jag gick för att leta rätt på våren. Det blev inte många vårtecken. Mest snö, kyla och blåst. Men lika glad för det var Siouxsie Sioux (Ximene´s Napsugár).
Men vem vet. När vinden har slutat blåsa kanske våren tittar fram. Idag var den dock som bortblåst!