Klart hunden ska få åka färdtjänst!

Såg idag den lokala nyheten här i Kronoberg om att en kvinna som sitter i rullstol och därmed beroende av färdtjänst nekats åka med sin katt då hon regelbundet måste besöka djursjukhuset i Växjö, tre mil från hemmet. Ett fullkomligt vedervärdigt beslut, som inte kan tolkas på annat sätt, än ytterligare läggande av sten på bördan för en människa i utsatt position. Tyvärr satt i system. Det är förjävligt, för att tala klarspråk!

Att neka ägare av sällskapsdjur som är färdtjänstberoende att ta med sina djur, är enligt min mening ett brott mot diskrimineringslagen och bör anmälas till Diskrimineringsombudsmannen. För tyvärr verkar detta vara ett lagbrott som sker i flera län/landsting. Vad som jag tycker är solklart, är att det är ett brott mot Socialtjänstlagen. Hindras färdtjänstberoende på detta sätt från ett liv på så lika villkor som möjligt jämfört med "normalsvensken" i delar av landet än Kronobergs län (vilket jag tyvärr misstänker) måste detta uppmärksammas och ändring ske! I Göteborg och Skåne verkar man ta lagen på allvar och du får ta med dig din hundvän när du åker färdtjänst. Bra där, och alla andra ställen där detta funkar! (Även om man i Skåne inte kan hålla sig från att ge den färdtjänstberoende en liten smäll i nyllet genom att ta dubbelt pris för hunden...)

Jag anser att det är fullkomligt självklart att en person beroende av färdtjänsten för att kunna förflytta sig - oberoende av skälen till detta - ska kunna resa ihop med sitt sällskapsdjur. T ex sin hund. Det finns inga rimliga skäl till att neka en sån resa. Eventuella allergier hos medresenärer är inte ett giltigt skäl. I den vanliga kollektivtrafiken delar den utan djur utrymme med den som reser med djur. I så fall får färdtjänsten vara så goda att lösa de praktiska omständigheterna kring resan på något annat sätt, än de vanliga kringelikrok-körningarna för att samla ihop full färdtjästbuss. Precis som att det finns vagnar i varje tunnelbanetåg som är tillåtna för djur, och andra som har förbud mot djur.

Att åka färdtjänst är en rättighet. Vad många som inte varit i kontakt med färdtjänsten vet, är att det inte handlar om något obegränsat resande. Såväl antal resor per månad som vilka områden som "får" besökas begränsas i beslutet från biståndshandläggare till ett litet fåtal. Du är alltså som färdtjänstberoende begränsad i din lagstadgade rätt till "fri" rörlighet i såväl tiden som rummet.

Att ha ett sällskapsdjur är att betrakta som "en normal svensks" standard. Eller som Socialtjänstlagen (4 kap 1§) uttrycker det "skälig levnadsnivå". Du ska, precis som alla andra "normala" i samhället kunna leva ett hyfsat normalt liv och vara din egen vardags herre. Eller då, som som Socialtjänstelagen uttrycker det "leva ett självständigt liv". Lika för alla, färdtjänstberoende eller ännu inte färdtjänstberoende!

Jag avslutar med att citera Socialtjänstlagens första kapitels första paragraf, dess portalparagraf, som anger målen för lagen. I mina ögon är det något av det vackraste som en lagstiftare nånsin formulerat!:

"1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
- ekonomiska och sociala trygghet,
- jämlikhet i levnadsvillkor,
- aktiva deltagande i samhällslivet.

Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.

Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet."

Att hindras åka med sin katt till veterinären, sin hund till hundkursen, eller sin kanin till en kompis, det stämmer sannerligen inte överens med den paragrafen. Hallå Svenska Kennelklubbens ledning - "hundägarnas riksorganisation", här har ni ju en fråga om hundens självklara plats i samhället där ni kan göra skillnad! För även en färdtjänstberoende hundägare är en hundägare.

En vädjan som övergått till ett hot...

Vår gamla kuvasztik Czabina har fostrat många valpar genom åren. Hon har aldrig fått några egna valpar, eftersom hon har katarakt, men hon har varit fostermamma till så många valpar. Både kuvasz och puli.

Hon har haft ett enormt tålamod ända tills nu. Czabina vädjar därför om hjälp. Hon vill att de två pulivalparna som vi fortfarande har kvar här hemma måste hitta egna hem snarast.

Det gäller dels den busiga men sockersöta vita pulitiken Csigora Zweet and Dandy.

Och dels den vilde men otroligt charmige svarta pulikillen Csigora You Make me Happy!

Czabina har nämligen fått nog nu. Det började med att hon bet vår kuvaszvalp Lolli rejält i örat, det blev mycket blod och ilfart till veterinären. Lolli har fortfarande tratt på sig. Nu hotar Czabina med att bita de två små puliligisterna i örat med.

Czabinas vädjan om nya hem har snarast utvecklats till ett hot! Och det måste man ta på allvar! Kanske just du är intresserad av en ny pulikompis som kan bita och slita i dig men också överösa dig med pussar?

För mer info, kontakta Christina: Csigora@hotmail.com

Ge din hundvän ett grillchips ikväll!

En dag med nya forskningsrön, denna gång i form av en jämförelse av gener hos 60 hundar av olika raser och 12 vargar från olika håll i världen, rapporterar SvD. Det visade sig att på trettio områden skiljer sig generna mellan alla hundarna från de, hos vargarna.

Av de trettio skillnaderna, handlade 19 om möjligheten att ta upp stärkelse. Så om man vill, kan man säga att det som framför allt skiljer lille Buster, lilla Fifi eller det mer könsneutrala Sunshine som ligger och slickar dina fötter, busar med dina barn och vaktar ditt hem från intrång, är att Buster, Fifi och Sunshine kan käka pommes frites och chips och det gör inte vargen...

Det handlar om den hos hundar evolutionärt utvecklade förmågan att ta upp stärkelse. Som i potatis, t ex. Något inte helköttätarna vargen kan. Ingen jättestor skillnad, kan man tycka. Värt att tänka på kanske innan man kräver utrotning av våra vargar?

Nu fanns ju andra skillnader också, det ska erkännas, men ändå! Hur uppstod denna skillnad då? Ja, sannolikt genom att Buster, Fifi och Sunshine's förfäder rotat i våra egna förfäders sophögar. Medan vargarnas förfäder avstått från att rota i dem. Vackert.

Fira din hundvän med ett grillchips eller två i kväll!

Vill du leka med mig?

Livet idag är fullt av Erbjudanden. Ringer telefonen, kan man ge sig f-n på att det är en telefonförsäljare som vill läsa upp sin schablonmässigt skrivna säljtext från ett uppkopierat papper. Med ett fantastiskt Erbjudande. Nej tack!

I brevlådan kommer numer bara fönsterkuvert från myndigheter och fakturaägare och (infoga trumvirvel här) Erbjudanden från elektronik- och vitvarubjässarna. Tack, men nej tack! Sen har vi de lokala livsmedelskedjorna också. Bor man som vi i skärningspunkten mellan två län och fyra kommuner med tillhörande handelscentra, ja då blir det en del Erbjudanden. Vi låter valparna i valprummet inspektera innehållet närmare, själva kunde vi knappast bry oss mindre om extrapriserna på fryst kyckling.

Men, så kommer det då och då ett Erbjudande som det bara inte går att tacka nej till! När Misha kommer med sitt, av farsan Charlie slaktade, mjukdjur från butiken, så blir svaret Ja tack! Hur skulle man kunna tacka nej?

Misha George Sioux vill leka!

Men, OK då, nu ska jag göra något så rutorna i glashuset jag sitter i skakar och alla andra kålsupare blir sätter i halsen av avund... Jag ska komma med ett Erbjudande!

Du kan också mötas av en supergullig svart liten pulihane med en leksak i munnen! För det finns en svart hane kvar som söker hem! Kom och köp! Kan du motstå det erbjudandet?!

Dagens utflykt

Vår kuvasz Lolli, som blev illa biten i örat, får fortfarande ha tratt på sig och när vi är ute, en liten mössa, som håller örat stilla. Idag fick Lolli provåka sin nya flygbur som hon ska ha på sin resa till Japan.

Lolli hälsar på Bella som vi passar över helgen!

Flygburen får stå i bilen nu så att hon kan vänja sig vid att åka i den så mycket som möjligt. Idag gjorde vi en extra lång utflykt och hälsade på Silvana, kennel Ecarpadi som också bjöd på underbar lunch.

Utsikten från Silvanas hus

 

Med oss på utflykten var Lolli, Charlie och helgens gäst pulin Bella. Hennes husse och matte är nämligen på bröllop.

Xaida'z Qy-Zs Bóbita-Bella

 

Det var riktigt isande kallt ute men det brydde sig inte Charlie om som fullkomligt flög över stock och sten.

Alla bilder i dagens blogginlägg har Dan Porsfelt tagit med sin mobil!

Tre valpar kvar- som nu har blivit två!

En liten uppdatering den 15 januari. Nu är båda tikarna tingade så vi har endast en svart hane kvar!
Uppdatering den 18 januari. En vit tik och en svart hane kvar!

Csigora Zweet and Dandy

Då har pulivalparna börjat flytta till helt underbara hem. Så roligt att höra hur snabbt de anpassat sig och hur duktiga de varit. Även mammorna har flyttat hem till sina fodervärdar. 

Csigora Zweet and Dandy - ev till halvfoder

Valparna kostar 11000. Är du mycket utställningsintresserad kan vi eventuellt tänka oss att sätta hanen ovan på halvfoder (och eventuellt den vita tiken), då betalar du halva priset och vi har rätt till en tre fria parningar ( eller en valpkull om det gäller tiken)..

Csigora You make me Happy

Som fodervärd får du inte bo allt för långt från oss ( Vi bor mellan Växjö och Lammhult) i småland. Är du inte intresserad av utställning eller att hålla hunden i tävlingskondition då är det givetvis bättre att köpa hunden helt och hållet.

Vill du ha mig?

För mig är det viktigt att mina valpar kommer till riktigt bra hem. Puli är en aktiv och social ras som behöver tid och stimulans. De är suveräna på agility och är även duktiga att träna lydnad med. Det är dessutom skönt att de inte fäller.

Csigora Zmile Jamaica

Idag ska jag iväg och ombesiktiga de vita tikarna så de får färska veterinärintyg med sig när de flyttar.

Du kan läsa mer om rasen här: Om puli och kontakta Christina för mer information om rasen: csigora@hotmail com eller 070-8988360.

Säl? Hund? Sund? Häl?!

Kan inte låta bli. Jag skrev för en tid sen ett inlägg om robotsälen Paro. En japansk uppfinning som uppenbarligen köps in för rätt dyra pengar av kommunala eller privata äldreomsorgsarrangörer. Frågan jag ställde mig i inlägget var, om inte äkta vara, i form av (utbildade vård-) hundar var ett bättre alternativ än den konstruerade ersättningen i form av robotsälen Paro?

Det är inte alldeles lätt att ta ställning dock! Vi illustrerar med två bilder. Dels på robotsälen Paro och dels, som jämförelse, en riktig hund - en bild på en puli från en av våra senaste kullar - Csigora Zum Galli. Visst är de, eh...olika!

Robotsäl?

Äkta hundvalp?

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka - är robotsälen lik en hund? Eller är hunden lik en säl? Är våra uppfödda puli robotar? Föder vi upp små levande R2-D2's? Är verkligheten bättre än kopian? Eller tvärtom? Vad får man om man blandar hund och säl? Sunda hälar? Är nån av dem verkligen släkting till vargen? Oj, oj oj, frågorna hopar sig...

 

Är det en fågel? Är det Stålmannen? Är det...

...är det Charlie George?! Ja, det är frågan. Var med Charlie George, Alice och Rufus ute på en mysig vandring i de ganska vilda skogarna här i det småländska höglandets sydligaste delar. Mitt ute i skogen hittar man ibland rester av mänskligt arbete. I det här fallet en gammal kvarnruin.

Sådana här relativt primitiva industriminnen kan vara rätt vackra ur rätt perspektiv. Eller hur?

Charlie George tog i alla fall chansen att testa sina vingar...

Perfekt hopp över det forsande vattnets kraft! Ser nästan ut som man photoshoppat in Charlie här, men icke sa nicke - en äkta flygande hund är han! Våghalsen...precis som vissa andra hundar!

Svenska Kennelklubben - hundägarnas riksorganisation. Eller?

Svenska Kennelklubben (SKK) vill gärna kalla sig för ”hundägarnas riksorganisation”. I allt från första meningen i stadgarnas inledning till hemsidan och diverse profilmaterial. 

Där har begreppet ”hundägarnas riksorganisation” lagts till själva föreningsnamnet. Men är man landets hundägares röst i det pågående samtalet om hunden i samhället? 

Min åsikt är att organisaitonens ledande företrädare kunde varit långt mer synliga i diskursen om hundars plats i vårt samhälle.

Målen med SKK’s arbete – en samhällstillvänd inställning

Ser man till de mål som finns i föreningens stadgar är tre av fem av dessa inriktade mot att arbeta med vad som vi sammantaget kan kalla för samhällsfrågorna. Endast de två första målen handlar om avel och hundsport i mer avgränsad bemärkelse. Men inte ens dessa går att tänka sig utan att det omgivande samhällets norm- och värdesystem tas i beaktande, då de handlar om kulturella fenomen som, för en viss tid och i ett visst sammanhang, definierar t ex vad som betraktas som ”god hundsport”eller ”sunda…rashundar”.

De tre målen beskrivs så här i de nu gällande stadgarna:

” • Informera och sprida kunskap om hundens beteenden, dess fostran, utbildning och vård.

• Bevaka och arbeta med frågor, som har ett allmänt intresse för hundägaren och hundägandet.

• Skapa och bevara goda relationer mellan omvärlden och hundägaren och hundägandet.”

Bra så långt, vi kan se att organisationens mål är att på ett mycket aktivt sätt framträda i och styra diskursen om hunden i samhället. En samhällstillvänd organisation alltså!

Hur väl representerar ”Hundägarnas riksorganisation” landets hundägare?

Det är väl sannolikt därför man gör anspråk på den i sig också ganska anspråksfulla devisen ”hundägarnas riksorganisation”. Varje år registreras mer än 50 000 renrasiga hundar i Svenska Kennelklubben, som har ett sorts monopol på den verksamheten. Och även om man samlar drygt 300 000 medlemmar, så är det enligt de uppskattningar som finns av antalet människor som lever med hund inte ens i närheten av hälften av landets hundägare. Som organisationen ändå gör anspråk på att representera.

Ur The Dogs Dinner Party. Okänd författare

Statistiska Centralbyrån (SCB) beräknade 2006 att det fanns cirka 729 000 hundar i landet. Andelen hushåll med hund beräknades till cirka 552 000 år 2006 (SCB 2006, s 3). Det är rimligt att anta att antalet hundar och antalet hushåll är ungefär lika stort nu, då å ena sidan en minskning av antalet nyregistrerade renrasiga hundar skett, men å andra sidan vi har blivit fler människor i landet sedan dess.

SCB konstaterar (2006, s 11) att av de hushåll som har någon hund registrerad i SKK, är någon i hushållet också med i någon hundklubb i ungefär 45% av fallen. Motsvarande siffra för samtliga hushåll med hund var 2006 ungefär 38%. Då är alla typer av hundklubbar medräknade. Även hundklubbar som inte ingår i Svenska Kennelklubben alltså, t ex klubbar för blandrashundar och deras ägare.

Vi kan alltså konstatera en sak: Svenska Kennelklubben representerar långt ifrån en majoritet av landets hundägare. Vare sig man äger en hund som är ”renrasig” eller en ”blandis”. Trots den anspråksfulla och självpåtagna titeln ”hundägarnas riksorganisation”. Något sådant mandat har man aldrig fått egentligen.

Men, nu kallar man sig just detta. Det är en del i varumärkesbygget Svenska Kennelklubben. Och med tre av fem mål enligt de egna stadgarna som handlar om just hundens roll i samhället – inte bara de egna medlemmarnas hundars – ja då förväntar man sig en organisation som syns i det samhälleliga samtalet, diskursen, om hundarna, livet med hundar och hundägande i just samma samhälle.

”Hundägarnas riksorganisation” i media – tystnaden talar

Så vilken plats tar ”hundägarnas riksorganisation” i den diskursen? Tyvärr nästan ingen plats alls. Från ”Hundägarnas riksorganisation” hörs inget. Svenska Kennelklubben är i mycket hög grad en organisation som blickar inåt. En självtillräcklig organisation skulle man kunna säga. Det betyder att organisationens främsta företrädare riktar ett alldeles för litet fokus på organisationens omvärld. Och alldeles för lite fokus på att framträda i diskursen om hundar i samhället. Ja, det handlar faktiskt inte bara om att framträda, det handlar om att styra diskursen i en riktning, som gör att livet för oss som äger hund blir bättre och att samspelet med de som inte har hund, eller ogillar hundar, blir smidigare.

Faktum är att om man tar Google till hjälp och söker på Nyheter under hela år 2012 och SKK’s ordförande Nils Erik Åhmansson, dess VD Ulf Uddman och dess pressekreterare Hans Rosenberg så får man följande resultat: Nils Erik Åhmansson: 1, Ulf Uddman: 1, Hans Rosenberg: 1.

Jag är medveten om att en googling på nyheter inte är heltäckande. I så måtto är det en lite elak representation av ”Hundägarnas riksorganisation” som jag gör här.

Praktiken - en inåtvänd organisation

Hade Svenska Kennelklubben tagit de tre "samhällsmålen" för organisationen på större allvar, så hade man sannolikt kunnat utläsa det genom ett betydligt högre antal träffar på motsvarande sökning på google. Det är jag övertygad om. En enkel jämförelse med samma förutsättningar. 

Vi kan till exempel jämföra med Björn Eriksson, regeringens utredare av våld i samband med idrott – huliganism. Ett avsevärt mer marginellt fenomen i samhället än hund och hundägande. Men Eriksson hörs och syns, blir sedd, deltar i och faktiskt styr diskursen om frågan. Där har Svenska Kennelklubben mycket att lära.

Det räcker nämligen inte med att skriva artiklar och inlägg i den egna tidningen Hundsport. Det räcker inte med att arbeta internt eller representera i paneler på hundkonferenser. Det räcker inte att skicka fram pressekreteraren Hans Rosenberg för att pliktskyldigast kommentera de ständigt återkommande inslagen i media om ”kamphundar” och ”hundattacker”. Det kanske gjorde det en gång i tiden, men inte i dagens medieverklighet. Om Svenska Kennelklubben hade tagit sina egna mål, som jag inledde med att beskriva, på allvar, då hade vi sett de tre ledande företrädarna företrädarna för organisationen (och kanske andra) arbeta avsevärt mer utåtriktat och synligt.

Hotbilder och motbilder – hundägarnas röst behövs!

Det kan tyckas småaktigt att skriva en sån här text. Vem är jag att kritisera Svenska Kennelklubbens arbete? Jag är inte ens själv medlem i organisationen, men har inblick i den sedan i snart 20 år via min sambo Christina. Jo, det finns ett skäl. Jag tycker mig se en utveckling i media som hjälper till att måla upp en bild av hundar som farliga. En bild av att ”hundattacker” ökar. En bild av att ”kamphundar” sprider skräck i våra bostadsområden. Ett förändrat medielandskap gör att dels media slår upp den här typen av negativa och skrämmande händelser, för att de genererar klick. Några såna berättelser blir ”klickmonster”.

Skrämmande berättelser om ”farliga hundar” och ”hundattacker” från hela landet, ja hela världen, strömmar in i vårt medvetande via olika nyhetsmedier, och förstärks och sprids via olika sociala medier. Och det är något att ta på yttersta allvar, att det existerar en medierad representation av hunden som farlig, ett hot, en risk.. Föreställningarna om hund kan tyvärr snart likna de som vi har om vargen. Få av oss har mött någon varg, ingen har dödats av varg i landet på 130 år. Men vi ”vet ändå hur vargen är”. En sådan kulturell representation kan väldigt lätt göra mitt liv med mina hundar i samhället till problematiskt

Och då saknar jag en röst i det offentliga samtalet om hundar i samhället. ”Hundägarnas riksorganisation” skådar sig själva i naveln och låtsas som det regnar. Den strategin kan visa sig förödande för relationerna mellan hund, hundägare och omgivning i längden. Har man tagit på sig kostymen, så får man också bära upp den.