onsdag 28 mars 2012

Seriehundar, identitet och det moderna livet

Hundar i serier? Kan det vara intressant att diskutera? Ja, jag tror det. Hundar i serier kan avspegla både verklighet och fiktion. Och de kan vara viktiga för hur vi ser på oss själva. Ja kanske till och med påverkat oss att ha hundar långt senare i livet? Gästbloggaren Dan Porsfelt tror sig i alla fall ha påverkats av sin seriekonsumtion som barn. Men kan man skylla det faktum att han nu lever med en flock hundar på serierna? Mer tveksamt.

Den animerade 3D Tintin-filmen regisserad av Spielberg som hade premiär i Sverige för ett halvår sen fick ju i huvudsak god kritik. Serien Tintin, skapad av Hergé -ett namn man lagt på minnet precis som Uderzo och Goscinny - lästes av mig och många i min generation i sin helhet. Det vill säga vi läste alla album som kom ut. Nån som känner igen sig? Samma sak med Lucky Luke och Asterixalbumen. För att inte tala om Smurfarna! För min egen del följde jag och konsumerade jag också Prins Valiant och, speciellt, Riddar Eldhjärta.

Så, där har ni min barndom i en liten ask! En del av den i alla fall... Kanske har läsandet av dessa seriealbum bidragit till att göra mig till den jag ses som och uppfattar mig som? Min identitet, kort sagt. Tintins påstådda rasism var inget som man reflekterade särskilt mycket under det nittonhundrasjuttiotal då jag läste serien mest intensivt. Fanns det någon debatt om detta så gick den mitt lilla förortsjag långt över huvudet i alla fall. Nu finns ju debatten i alla fall. Och Tintin är frikänd i domstol minsann.

Jag tror inte heller att himlen kommer falla ner över mitt huvud, som hövdingen Majestix i den tappra lilla galliska byn som ståndaktigt motstår den romerska ockupations- och övermakten. Men kanske är mitt ogillande av översittare och älskande av underdogs av olika slag påverkat av den aspekten av serien. Kanske, i så fall i samklang med andra viktiga socialisationsagenter - verkliga som fiktiva! Lucky Luke tar nästan alltid den svages parti. Prins Valiant också, även om han liksom Eldhjärta tillhör adeln och därmed en ytterst priviligierad klass under medeltiden.

Smurfarna - ja de är ju kreativa och sköna lirare - men väldigt små. Och därmed utsatta för hot. Till exempel från elaka människofigurer som Gargamel och hans elaka katt Azrael. Då de jagas av katten får man tanken att smurfarna kanske är små, små hundar. Har jag påverkats av att läsa dessa serirer?

Har jag införlivat de värderingar som manifesteras i de serier jag och mina barndomskamrater läste en gång? Och vilka är dessa värderingar egentligen? Diskussionen om Tintins (och hans skapare Hergés) vita, eurocentriska och rasistiska världsbild är inte så ointressant ur det perspektivet egentligen. Även om jag menar att man måste läsa Tintin utifrån vetskapen om att det är en produkt av ett europeiskt 1930-tal. Man börjar dock fundera över hur ens egna värderingar konstruerats över tid.

Det här är ju en hundblogg och jag började skriva det här inlägget med avsikten att uppmärksamma och diskutera fenomenet hundar i serier. I Asterix har vi den mycket lilla, trogna och ibland modiga Idefix. Idefix är sällan i centrum av handlingen, vad jag kommer ihåg. Idefix är i bästa fall en side-kick, så att säga. Ofta, tror jag inslängd i serierutan mest för att liva upp densamma. Sällan är Idefix i centrum och sällan klappas, gosas med eller vårdas han. Han blir ibland buren och då och då får han stora ben. Det gillar han! Nästan lika mycket som träd.

Tintins hund, foxterriern Milou, är oftare med i handlingen. Milou är mera av aktör, jämfört med Idefix. Långt ifrån alltid, men då och då. Ibland är Milou lite av vad Dr Watson är för Sherlock Holmes! Det är ju inte så illa!

Såväl Milou som Idefix rör sig fritt, i den meningen att koppel sällan eller kanske inte nånsin används. De rör sig tillsammans med sina hussar (vart tog matte vägen?) i det geografiska rummet. Över gränser och kulturer. Oftast oproblematiskt. Inga kontroller. Inga hundpass. Inga intyg om intagna piller strax innan hemfärd. Faktum är att detta visar på en verklighet som existerade ända in i 1900-talet! Vi tror ju gärna att den verklighet vi befinner oss i "alltid" funnits. Att generationer innan oss tampats med samma saker som vi. Delvis har de ju det, men just i detta fall stämmer det dåligt. Passet och gränskontrollen är nämligen en sen "uppfinning". Passtvånget infördes faktiskt så sent som för 98 år sedan. 1914 - i samband med första världskrigets utbrott - blev det ett tvång.

I nån mening är alltså Milous husse Tintins passlösa resande över gränser en anakronism. Men, Idefix passlösa resande är en avspegling av en verklighet. På medeltiden rörde man (i alla fall om man tillhörde en priviligierad klass eller vissa specifika yrken) sig i princip fritt över gränser. Hästen man red på red problemfritt över nationsgränser. Ingen kontroll. Inga hästpass. Sannolikt gällde detta även hundar - i den mån sådana medfördes på färden. En frihet vi inte har idag. Långt därifrån. På gott och kanske lite på ont också?

Hundar i serier är ett intressant tema. Allt från Fantomens modiga hund (eller bergsvarg) Devil till katten Gustafs polare och slagpåse: den tröge Ådi. "Huvudpersoner" som Scooby Doo, Ludde och Snobben eller utsmyckningar mer i marginalen som Idefix. Den här sidan noterar ett antal välkända hundseriekaraktärer. Finns det fler? Vilka gillar du? Och finns några du ogillar?

Dan Porsfelt - gästbloggare på Sociala hundar

6 kommentarer:

Jasmine sa...

MARMADUKE!!! =)
Klockren!
Fanns ju alltid i morgontidningen. =)
Gillar honom fortfarande, för det präglar än idag vår relation till våra hundar.. .
Kanske mer idag än någonsin, nu när det forskas så mycket i etologi och genetik och hur de tänker och känner.
Marmaduke-serien ger ju hunden tankar och känslor, men visar även både människors otålighet och irritation över våra hundar ibland, samtidigt som den även visar all den glädje vi känner för dem och all den kärlek som finns.
För så är det väl för de flesta i verkligheten också?
Vi vill sätta ord och tankar på våra hundars beteende, vi älskar dem villkorslöst, men visst finns det dagar då vi är själviska, lata och på dåligt humör, vilket sällan är till fördel för våra hundar...
Så serien är, enligt mig iaf, fortfarande högaktuell! =)
Den tolkar allt... Bra dagar, dåliga dagar...

Kommer även ihåg att jag brukade läsa små serier med Pavlovs hundar... De gillade jag också!
Har dock inte sett dem på evigheter!

Urban sa...

Intressant och inget man reflekterar över direkt, vilka seriehundar man läst om. Roligt att du tar upp det :)
Nej förutom de du nämnt så minns jag bara Disneys hundar, själv läste jag bara böcker av Jack London, James Curwood och några till. Minns extra mycket James böcker om Kazan och Kazans son, första handlade om en varghund och andra om dennes son. Mycket bra ungdomsböcker :)

Malin/BilboBlueEyes sa...

Tintin och smurfarna läste jag också. Tillhör kanske samma generation? ;-)
När jag läste inlägget här om serier så för det tankarna till då jag studerade Filmvetenskap. Vi fick bl.a. då läsa om hur Disney framför sina karaktärer. Det är ju inte alltid hundar, men det finns ju en del. Jag kommer inte ihåg om det diskuterades, men jag bl.a. läste vi Mouse Morality av Annalee Ward. Den handlar just om en fördjupning av moralen som Disney sänder ut i sina filmer. Författaren kritiserar bl.a. Disney för att i lejonkungen framföra ett budskap om att män är de naturliga ledarna. Jag kommer inte ihåg om jag höll med författaren, men intressant eftersom Disney är ådan jätte. Jag undrar om det finns en bok om hundkaraktärer i film och serier? Du som är intresserad har kanske läst om det? Har du något boktips?

Malin/BilboBlueEyes sa...

Tack för fina kommentarer på bloggen! Alltid roligt att få höra! :-)
Nej, tyvärr har jag inte gjort något med Puli eller Kuvasz.
Men det går bra att beställa en sådan om du vill.
Det är så det har blivit successivt flera hundraser, att folk har velat att jag gjort just deras älsklingras!
Den första jag gjorde var ju av vår egen sötnos, Zanto, men man blir ju lite smått kär i alla raser som man gör när man sitter och studerar dem så länge.
Tur att jag inser att jag inte kan ha hela huset fullt med hundar…

Quila o Ronja sa...

Intressant, men jag kommer inte på någon mera vovve just nu. Joo, Pluto, kanske. Det var nog mera hästar i min värld då ;-)
Sv. Haha, tror du det beror på ålder, alltså......du har nog rätt!!

Eva sa...

Morgan och Klös!
Bästan lika mycket kul och tankeväckande filosofiska tankar där som i Snobben. Och de har jag hittat som vuxen....
Annars lästes brorsans "Asterix" och "Tintin", "Lucky Luke" och om smurfar allt av mig också:) Idefix var nog en liten favorit.
Se'n hänvisade jag till Majestix inför min Kasper... Han var nämligen i princip bara rädd för en enda sak - att matte tappade ett lock eller liknande! "Himlen ramlar ner!!!" fräste K då:D
Kul läsning!