God fortsättning!

Då har man avklarat julen. Jag trodde man skulle slippa julstress då vi varit bortresta nästan hela december. Men just därför att vi missat den här riktiga julstämningen som byggs upp under december så ville vi ju att det skulle kännas som en riktig jul! Mängden snö går ju inte att klaga på, jag gillar snö på vintern men inte så här kallt!

Alla barn var hemma i jul och faktum är att de fortfarande är hemma. Det är mysigast av allt. Försöker därför skjuta upp en massa måsten för att hinna med att umgås med dem de här dagarna.

En hundutställning har vi också hunnit med. Det var SBHKs officiella utställning för Bergs och Herdehundar i Moheda. De hade också en välbesökt inofficiell utställning. 22 kuvaszer var anmälda. Jag var där med 4 hundar. För valparna Eira och Mimer var det deras första besök på en utställning. De skötte sig över förväntan! Båda fick HP och Eira blev BIRvalp. Trots att hon enbart är 5 månader slog hon även valparna i den äldre klassen. Hon blev till och med BIS-2-valp! Hennes kritik slutar med "moves like a champion!" Eira heter Carlslunds Idavall Eira i stamtavlan och kommer från en kennel i Värmland. Hennes mamma är SE UCH Csigora Gyamént Gaia och pappa är min hane SE UCH Sorschies Éber Csigo. Tre av hennes bröder var också på plats så det blev lite av en syskonträff. Extra roligt att pappa Csigo kunde vara med också!

Hos mina vuxna kuvaszer gick det kanske inte så bra som jag hade förväntat. Minou studsade och busade och tog inte många steg rätt och jag bad att få springa ett varv till vilket jag inte fick och sen fick hon kritik för att hon inte längde tillräckligt på steget....Då blir man irriterad. När det gäller min championtik Czabina blev det en annorlunda upplevelse. Henne hade jag med för att ta de sista poängen för att bli årets kuvasz...Men hon fick inget CK... Så kan det gå! Även Riina fick se sig snuvad på certet och nöja sig med ett HP. Vill dock gratulera Czabinas halvbror till cert och BIR. Samt Dalia som blev BIM (enda tik med CK). Och därmedblev hon 2010 års mest vinstrika kuvasztik! Grattis till hennes uppfödare Kicki Svalin, Björn-Olav som varit hennes handler under året och allra mest grattis till hennes ägare Ery och Veine (som egentligen inte är utställningsintresserade;)!

Nu är snart detta året slut och det känns alltid lika roligt att få vända blad och påbörja ett nytt spännande år!

Hemma igen!

Vi har haft en härlig tid i Indien, närmare bestämt södra Goa. Vi bodde i små bungalow vid ett litet hotell precis vid havet. Vi åkte reguljärt och tog in på ett hotell utan västerländska turister. Givetvis blev det en hel del bad och promenader längst stranden. Vilken härlig strand, god mat, salt hav, varm sol och vänliga människor! Goa är också en del av Indien med en jämförelsevis god ledvnadsnivå. Vid kusten lever man av turisterna men det är långt ifrån så expolaterat som många andra resemål med denna värme och underbara strand. Min gissning är att Indien kanske är lite för ruffigt, smutsigt och än så länge inte så anpassat till västerlänningars önskemål. Av just den anledning är det en spännande plats att resa till om man är ute efter något mer än bad och sol.

Det man först lägger märke till är alla kor som lugnt vandrar omkring på gatorna och stranden. Men här finns också många hundar som lever som vildhundar men i samklang med människorna. Min ringa erfarenhet från denna resa är att Indierna är väldigt snälla mot sina hundar även om hundarna inte i förstahand var någons ägodel. Hundarna höll rent runt hotellen där de också fick mat. Det är rätt skräpigt i Indien och har finns mycket gott att hitta för hundar, grisar och heliga kor.

Indien har ju ingen planerad hunduppfödning i större skala som oss i Europa. Här har man inte heller avlat fram flera raser för olika ändamål. Ändå så ser hundarna väldigt lika ut och påminner även om andra byhundar jag stött på under olika resor. Men dessa hundar i Goa såg välnärda och friska ut även om jag vet att det kan förekomma rabies och andra mindre trevliga sjukdomar. Men jag kan bara tänka mig hur det blir för dessa hundar när monsunregnet kommer, hotellen stänger igen och en stor del av befolkningen tillfälligt flyttar hem igen. När jag frågade fick jag som svar att hundstammen då reducerades med hjälp av injektioner. Om det verkligen går till så vågar jag inte svara på.

Med tanke på att turistsässongen precis börjat så tyckte jag ändå att hundarna såg ut att leva ett gott liv. Mycket mat, svalkande bad i havet och turister att utnyttja. Det är lätt för oss västerlänningar att tycka synd om "herrelösa hundar" men många av dessa hundar har det säkert bättre än många hundar som måste anpassa sig till vårt "civiliserade" samhälle. Det är kanske dessa hundar etologer och kynologer borde studera istället för vargen om vi vill förstå hundens ursprung.

Vi åkte en del buss. Verkligen en intressant upplevelse. När man tror att bussen är full går det på minst 15 vuxna personer till plus en skolklass;) Det finns skyltar att man inte får spotta på golvet och vissa platser var reserverade för damer!

Andra sätt att förflytta sig på;) Annars var mopeder och motrocyklar vanligaste transportmedlet och trafiken var helt galen med mottot: tuta och kör!

Som västerlänning kan man inte låta bli att reagera över användadet av denna symbol (svastika, hakkors) som utsmyckar tempel, tyger, hus mm. En uråldrig hinduistisk symbol för lycka, välgång och gott liv. Min första tanke var att detta måste de ändra på om de ska utvecklas som turistland. Men sen slog det mig hur centrerad på värsterländsk kultur man är. Varför skulle en hel världsdel, religion och kultur ändra en lyckobringande symbol på grund av västerlänningars grymheter? Försäljarna av tyger förstog inte heller vad jag menade när jag försökte prata om symbolen. Globaliseringen kanske trots allt inte är så omfattande som man kan tro.

Fina Rina!

Idag besökte jag kuvaszen Rina, en fodervärdstik som inte bor långt härifrån. Hon är ett och ett halvt år gammal nu. Blev så glad att hon utvecklats så väl. Först och främst ett underbart temperment om man gillar sociala och glada kuvaszer. Men hon har också vuxit i sin stora kropp och blivit så fin. Så nu kommer hon ställas ut på SBHKs officiella utställning i Moheda den 26 december. Rina bor tillsammans med pulin Cleo, en massa fina katter och en jättetrevlig familj.

DNA-forskning

Som hunduppfödare och avelsråd är vill jag lugnt påstå att det är den moderna DNA-forskningen som påverkat dagens avelsarbete mest. I alla fall förutsättningarna. Inom min egen ras kuvasz kan vi nu gentesta alla hundar om de har PRA-prcd (en ögonsjukdom som successivt leder till blindhet). Att till och med kunna identifiera bärare är ju helt revolutionerande.

Problemet är all övertolkning av resultatet. Det finns de som inte anser att bärare ska användas i aveln över huvud taget trots att avel med en bärare och en helt fri hund ger valpar som är helt friska från just PRA-prcd. Förvisso blir hälften, rent teoretiskt, bärare men alltså helt friska själva. Men i och med möjligheterna att kunna DNA-testa så är riskerna för dubblering minimala, i alla fall för just denna gen. Man glömmer lätt bort att varje individ och varje hund bär på mängder av gener som i dubblerad form leder till dödliga sjukdomar. Att utesluta bärare av PRA-prcd kan därför leda till att man minskar avelsbasen och därmed ökar risken för att andra sjuka gener dubbleras. En slutsats är att om vi vill ha friska hundar måste vi undvika att dubblera gener.

DNA-forskningen har också gett oss en ny syn på hundens ursprung. Våra hundraser kommer inte från olika varianter av varg och definitivt inte från gråvargen. Svensk DNA-forskning vid Tekniska högskolan ledd av Peter Savolainen är världsledande och har gjort den mest omfattande DNA-undersökningen av hår från hundar och vargar. Resultaten visar att våra hundar härstammar från små sydasiatiska vargar. Inom DNA-analysen finns också metoder att räkna fram hundens ursprung och Savolainens studie kommer fram till att domesticeringsprocessen lär ha börjat för ungefär 15 000 år sedan. Tidigare än man hittills trott.

Det innebär att alla våra olika raser härstammar från samma vargar. Därefter har en domesticeringsprocess ägt rum där olika mutationer möjliggjort skapandet av olika raser för olika ändamål. Att människor tämjt vargar runt om i världen stämmer alltså inte med DNA-forskningen. Snarare har bildandet av olika hundraser börjat på ett område för att sedan sprida sig.

Det finns också forskare som ifrågasätter att det hela började med att människor tämjde vargar. Snarare var det så att ett antal vargar började leva i samklang med människorna, sida vid sida. De första hundarna började leva av människors avfall och höll rent i området samtidigt som de varnade mot inkräktare. Utifrån den teorin så var det med andra ord väldigt länge sedan våra hundar var jägare. Det kan förklara hundar förkärlek att undersöka saker och även sätta i sig saker vi människor anser som mindre trevlig föda.

Vildhundar kan vi fortfarande se i många olika länder även om dessa antagligen är avkommor till dagens tamhundar. De lever dock på liknande villkor som tidigare vildhundar. Att dessa förvildade hundar söker sig till människor och lever sida vid sida betyder inte att dessa hundar nödvändigtvis vill leva hos människor. Istället har de skapat sina livsvillkor som de första hundarna en gång gjort. Att leva på mänskligt avfall. Att sätta en av dessa vuxna vildhundar på ett plan till Sverige kan därför vara en mycket grym handling mot dessa hundar. Även om avsikten givetvis är god.

Till sist kan man fråga sig själv hur man som enskild människa och hunduppfödare ska hantera möjligheterna att DNA-testa? Forskning vid SLU pågår för att identifiera gener som leder till allvarliga sjukdomar. Det är viktig forskning enligt min mening. Men vi kan redan nu testa anlagsbärare för olika färger och snart andra exteriöra detaljer. Områden som kan DNA-testas ökar vilket leder till nya möjligheter men också begränsningar. Många av våra teorier och sanningar inom såväl vetenskapen som i vardagen måste nu omprövas. Det är verkligen spännande men också till vis del skrämmande.

Att prioritera

Visst är det många som känner som jag inför julen - att man inte räcker till. Oftast handlar det om att vi ställer för höga krav på oss själva. Vi måste prioritera och en konsekvens av detta är att vi också prioriterar bort saker, hur roliga och viktiga de än må vara. Att prioritera låter så enkelt men omgivningens kommentarer lär inte dröja. Man kan få höra att man är ointresserad, egoistisk och ansvarslös. Hur lätt är det att möta dessa kommentarer? Vad svarar man någon som undrar varför man inte hört av sig, kommit förbi eller deltagit i någon gemensam aktivitet?

Prioritera betyder att man ger förtur åt något. Prioritet handlar om vilken betydelse man lägger vid ett fenomen. Det är väl då inte så konstigt att någon som hamnar längre ner på rangskalan känner sig oviktig. Reaktionerna är inte konstiga, likväl måste vi hantera dem. Det finns ett uttryck som säger att för att kunna hjälpa andra måste man hjälpa sig själv först. Och visst stämmer det i mångt och mycket. Men till en viss gräns.

I dessa tider när vi översköljs av självhjälpslitteratur om hur vi ska kunna förverkliga oss själva kan jag också tycka att detta har gått för långt. Människor är så upptagna med att leta efter sig själva som om det fanns någon fast kärna inom oss som är vårt "rätta jag". Men vårt jag skapas i relation till andra, vem vi är beror på vad andra tycker och vad vi gör. Medmänsklighet är definitivt en del av vårt jag.

Hur gör man då för att orka med allt samtidigt som man inte prioriterar bort det som verkligen betyder något? Det är riktigt svårt. Och kan man prioritera, utan att förlora förmågan att göra något för andra, fast man inte "vinner" på det själv? Man kan stanna upp och fundera. Vad är viktigast inför exempelvis julen? Att det är julstädat, gigantiskt julbord eller massor av julklappar?

Återigen, det är lätt att säga. Men hur känner vi oss när någon undrar varför vi inte kom på mötet, festen, barnens luciafirande i skolan etc? Och, framför allt för oss kvinnor, finns ett osynligt tryck att det ska vara så städat. Det är en förväntning vi kvinnor ofta bär omkring på. Om det inte är städat känner vi oss som en sämre människa. Att vi är en människa som inte bryr sig. Vår identitet ifrågasätts. Att ge efter för detta tryck är som att återskapa och reproducera en gammal föreställning om kvinnlighet. Missförstå mig inte, män kan också känna detta tryck, men historiskt har det ändå varit en förväntning kopplat till kvinnlighet precis som att män ska vara stora, starka och inte gråta;)

Min poäng är att, det är verkligen svårt att prioritera, samtidigt som man ska möta de reaktioner från områden som tyvärr hamnar längre ner på rangskalan. Många gånger låter vi oss styras av just omgivningens reaktioner. Att vi prioriterar de områden som kanske inte är viktigast men där vi vet att omgivningens reaktioner kommer svida. Det brukar heta att vi "måste". Ibland stämmer det. Vi måste äta, arbeta och hålla det någorlunda rent hemma. Hunden behöver rastas, badas och skötas om samtidigt som middagen ska lagas.

Eftersom jag själv har kronisk värk får jag prioritera bort mer än många andra. Det svider verkligen. Jag vet att många människor är i samma situation som jag, att vi vill mer än vår kropp orkar med. Det handlar om att hitta nya sätt för att visa att vi verkligen bryr oss. Ett underskattat sätt är att skicka ett vykort (inte massutskick via SMS, facebook eller e-mail). Hur roligt är det inte att få en hälsning i brevlådan? Jag vet att det inte är särskilt miljövänligt men om vi istället minskar ner på antalet julklalppar så är det ändå, totalt sett, en miljövänligare prioritering. Så min uppmaning till er alla: Skicka många julkort! Riktiga kort med en personlig hälsning. Leta upp den gamla adressboken och skicka en hälsning till vänner, släktingar och alla ni "borde" hört av er till!

Många hundar

Det där med att promenera med många hundar samtidigt är inte alltid en dröm. Även om hundarna är tränade var och en för sig så är det som om de glömt allt när de är tillsammans. De riktigt gaddar ihop sig och får bomull i öronen. Nåja, det är inte alltid så men ibland undrar jag vad det är för hundar jag har med mig när jag tar med mig flera stycken på promenaden. De är ju också rätt smarta för det är inte så lätt att varken avleda eller tillrättavisa fler hundar på en gång.

Mina hundar påverkas enormt mycket av gruppens storlek och sammansättning. Det kan verkligen vara som natt och dag. Men varför skulle inte hundar egentligen påverkas av grupptryck när vi människor gör det oavsett om vi är medvetna av det eller inte. Det är som att gränsen för vad som är tillåtet eller accepterat förskjuts om någon bara tar det första steget. Mobbing är ju ett exempel på hur människor i trygghet av varandra kan göra riktigt hemska saker. Men även mina hundar är mobbare. Särskilt om det kommer en ny till flocken. Då måste jag verkligen hålla koll för det här med att leka jaktlek där alla ska ge sig på en hund kan faktiskt gå över styr.

Idag hade jag med mig två puli på promenaden som var för sig är väldigt lydiga men idag fick de till och med för sig att jaga en bil. Jag som alltid brukar kunna ha dem lösa, även på mindre trafikerade vägar. Nu får jag allt vara mer försiktig. Vet inte vad som flög i dem men jag riktigt såg hur de taggade varandra. Jag kan inte se någon annan förklaring än att de i trygghet av varandras sällskap valde att överträda den gräns de normalt inte skulle drömma om.

Nu är det ju inte alltid så här, vissa hundar ihop är helt underbara. Särskilt om man har med sig en äldre och förståndigare hund. De lockas inte lika lätt att haka på de yngres bus. Men jag klandrar inte mina unga hundar. Att testa gränser och ha kul ihop hör väl ungdomen till! Så länge det inte handlar om mobbing eller farliga situationer får man väl acceptera felsteg. Hundar är ju inga robotar. Men det här med att jaga bilar hör väl faktiskt till det oacceptabla ändå. Det slutade trots allt lyckligt och nu ligger biljagarna på soffan och sover gott...

Bella Bella!

Världens bästa Bella (Bella-Bus) är nu godkänd för avel. Hon är svensk utställningschampion, hd A, ed ua, helt fri från Prcd-PRA (clear), ögonlyst utan anmärkning och framförallt super trevlig.

Hennes ögonlysningsresultat kom idag och det var en lättnad! Det är normalt inte mycket fel på ögonen hos kuvasz men jag har en tik här hemma som hade allt jag vill ha (och dessutom världsvinnare) så lämplig hane hade inhandlats. Den sista rutinundersökningen, ögonlysningen, visade att hon hade bakre polär katarakt. Världen rasade!!!

Så nu vågar jag inte ta ut ngt i förskott. Därför julblade jag högt när Bellas sista resultat kom! Bella har mina linjer på modersidan och en fransk pappa. Nu ska jag leta fram en bra hane till Bella. Faktum är att vi har spanat in en i USA...

När stormen lagt sig

Det har inte varit så många rapporter om farliga hundar i media på senaste tiden. Det finns ett undantag och det är Nya Wermlands tidning, här har varit några artiklar med olika synvinklar. Det som jag uppskattar mest är att man låtit många olika aktörer komma till tals och man belyser inte enbart en aspekt av problemet.

http://www.nwt.se/lasarnas/i_fokus/article793925.ece

http://www.nwt.se/lasarnas/i_fokus/article795613.ece

http://www.nwt.se/lasarnas/i_fokus/article793926.ece

http://www.nwt.se/lasarnas/i_fokus/article793926.ece

Det normala är annars att det finns en artikel om en hund som gått till attack, oavsett ras så kallas det ofta för kamphund och någon läskig bild letas fram i arkivet. Därefter gör man en förfrågan hos läsarna: Ska vi förbjuda farliga hundraser? Återigen så vet jag inte att det finns ngn ras i Sverige som heter "farlig hundras", inte heller "kamphund". Vi får inte glömma bort att alla benämningar på hundars användningsområden är mänskliga konstruktioner. Det är vi människor som tilldelat dem arbetsuppgifter. Det många glömmer är att hundar inte är några djur som bara har en sak i huvudet. Det är en grov förenkling. Hundar är mer varierade än våra olika rasstandarder visar.

Just därför att verkligheten inte är svart eller vit tycker jag att det är bra att man som i Nya Wermlands tidning problematiserar och diskuterar ämnet istället för att skapa stora rubriker. Jag har hört att de raser som är mest förekommande för problemhundsutredning är Grand Danoise och Lagotto - kanske inte ngt man trodde. Nu är ju detta bara ett rykte och jag vet inte vilken faktabas detta bygger på men återigen: jag har sagt det förr: Farliga hundar är ingen ras, det är en benämning på ett avvikande och oönskat beteende.

Första montern

Då har vi haft vår första monter! Det var på den internationella utställningen i Växjö. Givetvis höll inte de ursprungliga planerna så vi fick vara kreativa i stunden och hitta nya lösningar. Det gick riktigt bra och det är alltid roligt att sälja produkter som jag verkligen tror på bl a svensktillverkade koppel och halsband av vegetabiliskt garvat läder. Det har varit skönt att få arbeta lite mer praktiskt i jämförelse med den akademiska världen. Men allt detta hade inte kunnat äga rum utan enorm hjälp från familj och vänner. Särskilt tack till Thomas, Robin, Clara, Monica, Kicki, Linnea, Siri & Danne. (Nej det är inte förordet på ngn avhandling).

Nu är det dags för valparna att flytta till egna hem. Det ser ut som jag har bra hem till hela gänget. Mina egna hemmahundar kommer bli glada för att jag då får lite mer tid för dem framöver. Ute faller snöflingorna och Minou vill helst inte komma in, trots den sena timmen. Om hon fick välja så skulle hon vara ute dygnet runt...

Attityd

Jobbat mycket med hundföretaget CSiGORA, vi ska ha monter på Växjö-utställningen och en webbutik kommer ut i november. Mitt i allt detta är det full fart på hundflocken. Mycket lek, bus och skogspromenader. Minimalt med träning och mycket attityd;) Dessutom var vi och vaccinerade oss inför en kommande Indienresa för hela familjen. Det ska bli skönt med lite värme med tanke på att första snön redan har fallit!

"Snälla hundar"

När jag var i Stockholm senaste reflekterade jag över hur många lösa hundar det var, inte enbart i större parker, utan invid barns lekplatser, på trottoaren, i motionsspåret och på många andra offentliga platser som inte kan betecknas som rastplats för hund. Ibland var hunden långt ifrån sin matte/husse. När jag hade rastat mina hundar, som är riktiga lantisar, fick de gå kopplade på trottaren hem. När jag bad en person koppla sina hundar fick jag svaret: "Hunden är snäll!"

Vadå snäll? Kan man säga så. Beror inte det på situationen? Och om nu mina hundar inte vill hälsa på andra hundar, vad hjälper det att den lösa hunden är sk snäll? Jag irriterar mig också på alla hundar i flexikoppel som tillåts skälla och göra utfall mot andra hundar. För en hund från landet med hundens ursprungliga signalsystem i behåll blir det otroligt stressande med så många "ouppfostrade hundar" omkring dem. Nu pratar jag om hundar och raser som betraktas som "snälla". Men jag undrar om det inte är dessa hundar som får icke hundägare att bli irriterade

Tyvärr tror jag att det är dessa hundar och framförallt hundägare som slår över på "farliga hundar" debatten. Jag tycker man ska respektera att alla inte vill ha en hund i knäet eller möta en lös hund på trottoaren. Dessutom tycker jag väldigt synd om alla som är rädda för hund. För dem hjälper det inte att husse eller matte ropar att hunden är snäll! Är man hundrädd kan man också uppföra sig på ett sådant sätt att hundar kan bli provocerade Får man panik så kan man reagera med att fly eller faktiskt också sparka mot hunden. Något som skulle kunna orsaka en tråkig olycka.

Har precis läst en jättebra bok om hundrädsla. Den heter Hundrädsla - om hundar och människor. Boken inleds med att sociologen Carin Holmberg beskriver sin hundrädsla, den panik hon kände inte för vissa situationer och hur irrationellt man som hundrädd kan uppföra sig. Vidare består boken av ytterligare tre kapitel där psykologen Erica Strucel beskriver den psykologiska processen för hundrädsla och fobier. Hon tar även upp metoder hur hundrädsla kan botas eller åtminstone förbättras. Vidare Skriver etologen Ingrid Tapper om hur djur reagerar på hundrädsla. Till sist avslutas boken av att historiken Lisa Gåsmark beskriver om rädsla för makten över hunden. Det var en så intressant bok som fler hundägare borde läsa, alltså inte enbart de som är hundrädda.

Avslutningsvis vill jag säga att det kanske inte är enbart de som betraktas som farliga hundar som är problemet i samhället. Kanske är det alla dessa hundägare som går omkring med vad de tror är en snäll hund. För enligt mig så finns inga enbart snälla eller farliga hundar. En farlig situation kan uppstå oavsett om hunden betraktas som snäll eller farlig. Min uppfattning är att hundägare borde visa större respekt för att att det finns människor som är hundrädda eller inte vill ha en lös hund hoppande på sig.

CSiGORAs HUNDbutik tar ställning för hundrädda människor. Hundägare borde hålla sin hund kopplad på offentliga platser med många människor. Det finns även hundar som är rädd för andra hundar. I många länder har man även munkorgstvång på offentliga kommunikationer. Vad anser du?

Stockholm

Befinner mig nu i min barndoms stad på samma gata som jag en gång växte upp. Danderydsgatan, en liten gata vid Tekniska Högskolan i Stockholm. Nu bor min äldsta dotter här. Vi delar lägenhet. Normala människor bor i lägenhet och har fritidshus. Själv bor jag på landet och har en "fritidslägenhet", eller vad ska man kalla det?

Den här gången fick min vita puli Yumi följa med upp. Hon blev glad att få leka med Rufus som numera också är Stockholmare när han flyttade upp med min dotter. Det har varit mysigt att umgås med mina utflyttade barn men jag hann även hälsa på mor och far. Här kommer en bild jag tog med mobilen när vi hälsade på pappa och Ann-Cathrine samt deras nyinköpta, bedårande söta, irländska terrier. Ebba kallas hon för. En framåt och orädd tjej som tyckte det var roligt att springa ikapp med Yumi och Rufus.



I morgon bär det hemåt igen. Vår dotter som ännu bor kvar hemma har passat hus, katt och hundar. Nästa vända till Stockholm blir kurs för avelsråd arrangerad av SKK.

Har attackerna verkligen ökat?

I flera tidningar går det igen att läsa om att hundattackerna har ökat, (se Dagens Nyheter, Skånskan, Tv4, Sydsvenskan, Laholms tidning). Resultatet man kommit fram till grundar sig på att antalet anmälningar har ökat. Min undran är om det i sig betyder att även attackerna har ökat? Jag menar att i alla andra fall krävs det en dom innan händelsen betraktas som ett brott. Det behövs en ordentlig utredning som tar reda på vad som verkligen hänt. Att människor kan anmäla varandra i tid och otid är ju inget nytt. Logiken är att det räcker inte med en anmälning för att definiera att det som påstås hänt verkligen ägt rum och vem som i så fall är skyldig.

Vad jag efterlyser är ett bättre underlag för att hundattackerna verkligen har ökat. Vidare kan man fråga sig vilken typ av attack som hänt och om någon blivit skadad? När en hund attackerat ska det redan idag göras en utredning, i de flesta fall så "frias" hunden. Kan det vara så att all rapportering av "farliga kamphundar" ökat människors rädsla och att det kan påverka antalet anmälningar? Kan människor som inte är hundägare alltid bedöma en hund som kastar sig i kopplet om det handlar om aggressivitet eller lekinvit? Vad menar man med en attack? Är självförsvar också en attack? Sen finns det givetvis tragiska fall när en hund verkligen har bitit. Men ska alla andra hundar av samma ras eller som ser likadana ut också dömas? Räcker det inte med att förövarna omhändertas?

Jag förstår inte hur man ska lösa problemet med attackerande hundar genom att förbjuda vissa raser. De oaktsamma ägarna finns ju kvar, är det inte mot dem vi borde rikta ljuset? Kd menar fortfarande att de kan överväga ett förbud mot vissa raser, jag är rädd för att detta kommer genomföras under denna mandatperiod om det blir den förra alliansen som kommer bilda regering. Vissa bostadsområden har redan ett förbud mot vissa raser och jag menar att detta verkligen är populistiskt. Det vore mer logsikt, för min del om man förbjöd personer som inte klarar av att ha hund att faktiskt ha en hund. Idag kan människor som misshandlat sina djur få djurförbud, varför inte även införa djurförbud för personer som är direkt olämpliga att ha hund. Med nuvarande förslag som KD har så kan olämpliga personer bara skaffa en annan hundras.

Det viktigaste, menar jag, är att innan man diskuterar olika generella åtgärder borde man utreda om attackerna verkligen har ökat och vad det i så fall beror på. Att hänvisa till ras, gör det hela alldeles för enkelt hävdar jag. Kan människor ökade rädsla också vara en del av problemet? Eftersom jag själv är ägare till en ras med mycket vaktistinkt (dock inte en ras som normalt benämns som kamphund) så måste jag uppfostra min hund men största problemet är nog okunniga människor runt mig. Det finns dem som betraktar ett hundskall som en attack Det finns också människor som jag måste hindra så att de inte hårdhänt klappar hunden på huvudet, drar den i svansen, stirrar hunden i ögonen, skräms, slår hunden, kastar sten på hunden, kastar smällar mot hunden, tar för givet att alla hundar vill bli klappade av främlingar - ja ni anar inte hur många konstiga människor det finns därute...

En höstig promenad

Det värsta jag vet är när hundartiklar handlar om vädret, iallafall om det är hundspalter i tidningar som ska handla om ngt specifikt och inte är ngn form av krönika. Men nu är ju detta min privata blogg och det går liksom inte att komma runt vädret när man ska dela med sig av sin vardag. I allfall om man har hund. Årstidväxlingarna kommer så nära när man strosar i skogen. Höstens färger men också en och annan blomma som hänger kvar. Hundarna har extra mycket spring i benen och springer ikapp med höstvindarna. Med en puli med i skogen får man dessutom alltid med sig en del av naturen in...

TVÅ hundar och ETT ben