måndag 29 september 2014

Hachiko - hunden som väntade

Du är i Tokyo och ska möta upp din vän någonstans i det populära området Shibuya.
Var ska ni ses? "Hachiko?" Föreslår ni samtidigt.

Du är sen igen, och ser din vän stå och vänta vid statyn utanför tunnelbaneuppgångarna ni bestämt att mötas upp vid. En hund med spetsiga öron av rasen Akita. Men den tid din vän fick vänta på dig, är ingenting jämfört med berättelsen om hunden bredvid vars namn är Hachiko.

Statyn av Hachiko i Shibuya

Året är 1924 och Hachiko sitter på Shibuyas station.

Tåget rullar in, och en man vid namn Ueno går av och möts upp av den lilla Akitan för att tillsammans vandra vägen hem från stationen. Varje dag forsätter de gå hem tillsammans, tills Ueno en dag dör av stroke.

Den dagen sitter Hachiko på stationen som vanligt. Tåget rullar in, människorna går av. Men ingen av dom är Ueno. I resten av sitt liv återvänder Hachiko till stationen och väntar. I tio år.

Idag kan man själv stå på samma plats och vänta, på tassavtryck i marken gjorda av brons. Eller träffas vid statyn av Hachiko som blivit en populär mötesplats.

Vill ni veta mer så har det gjorts två filmer, den japanska "Hachiko Monogatari" och den amerikanska versionen "Hachi: A dogs tale".

Den riktiga Hachiko


Berättelser om lojala hundar som Hachiko finns runtom i världen genom historien. Går man tillbaks till 1800 talets Edinburgh så sägs det att den skotska hunden Greyfriars Bobby spenderade 14 år till att vakta sin husses grav.

Greyfriars Bobby. Staty som finns i Edinburgh

Eller så kan vi gå tillbaks så långt som antikens Grekland, och hitta berättelser om lojala hundar. Den trogna hunden Argos som i tjugo år väntar på att Odysseus ska lyckas ta sig tillbaks till sitt hemland.


Även här hemma har vi hundarna Rufus och Charlie. När Rufus matte Alice inte är hemma så ligger Rufus vid ytterdörren och väntar ända tills Alice kommer hem. Charlie ligger just nu på en tröja från sin husse Dan för att hålla kvar doften av hussen som åkt iväg för att inte komma tillbaks förrän till helgen.

2 kommentarer:

Anna, Kompis o Daisy sa...

Det är ju inte så konstigt att vi människor älskar våra hundar så. De är så ofantligt trogna oss. <3

"Hatchi; A dogs tale" har jag fortfarande inte sett och kommer nog aldrig att göra det heller. Mitt hjärta brister bara jag hör om den stackars hunden som väntar på sin husse som aldrig kommer tillbaka... :(

Terése sa...

Historian om Hatchi är så himla fin ^^

Hittade ju hit nu för att du kommenterade på min blogg, och jag säger bara det; att hoppas du kommer igång med skrivandet igen. Jätteintressanta och roliga ämnen, och så puli också. Älskar ju dessa "rastahundar". Min sambo var helt inne på att vi skulle ha komondor när vi skulle skaffa hund tillsammans, men vi enades om en bouvier istället :P