Uppslagsrikt om chihuahuaboomen!

Djur, barn, varg, eller konsumtionspryl? Foto: Alexandra Nilsson

Puffade för ett litet tag sen för en vetenskaplig artikel som Vetenskapsradion tipsade om. En artikel på det synnerligen underanalyserade förhållandet mellan människa-hund-samhälle. Dessutom skriven av en svensk sociologidoktorand, David Redmalm. Och som jag därför såg fram emot att läsa.

Artikeln var också läsvärd, men lovade såväl inledningsvis liksom i Vetenskapradions inslag lite väl runt jämfört med vad som sen levererades, kanske. Men, det kan till viss del vara formatets fel, tror jag. Den vetenskapliga tidskriftsartikelns form är långtifrån alltid det bästa när man ska presentera ett ganska komplext material. Speciellt också när det som i det här fallet, handlar om att återberätta andra texter och/eller att återberätta berättelser som iscensatts på film redan tidigare. Femton sidor är då ett svårhanterligt format. Ur den synvinkeln gör ändå författaren Redmalm det tämligen bra, för de återberättande delarna är ibland både roliga och intressanta. Vi får sannerligen en roande och lite oroande inblick i dels hur chihuahuor porträtteras av ”experter” inom fältet, dels i hur chihuahuan tillsammans med en superkändis samproducerar kultur, i en sorts dokusåpa. Många dråpliga till rent bisarra citat om chihuahuan fladdrar förbi i texten

För de materialen som Redmalm arbetar med är dels tio ”Chihuahua-handböcker”, alla på det engelska språket och publicerade mellan 1990 och nu. Dels är det tre säsonger av TV-serien The Simple Life från 2004-2006, där Paris Hilton är i fokus. Ofta med sin chihuahua Tinkerbell som ett team. Förutom det rent faktiska ”datamaterialet”, märks det att författaren läst en del postmodern och poststrukturalistisk samhällsteori (Baudrillard, Haraway, Bauman, o s v.) och försöker skriva in sig i den versionen av cultural studies, den litteraturteoretiska/mediegranskande formen.

Inget fel i det – den typen av cultural studies gillar jag själv och de kan verkligen vara effektiva vägar, närmast genvägar, till förståelse av vårt samhälle och kulturer i dessa. Och som sådan genväg fungerar Redmalms text utmärkt tycker jag. Jag kondenserar detta här till en egen sammanfattning: Chihuahuan har klätts i en mytologisk dräkt som luckrar upp etablerade gränser i en västerländsk kultur som t ex de mellan natur och kultur, mellan (handels-)vara och individ, mellan barn(-sligt)/djur å ena sidan och vuxen/människa, mellan bestialisk terrorist och kärlekstörstande älskling! Det är spännande insikter som ges!

Vän eller vara, leksak eller prostituerad?

Är chihuahuan en leksak (”Toy Dog”) och därmed en utbytbar vara som kan köpas för vårt mänskliga behag i ett konsumtionssamhälle, slitas (och därigenom ge oss en identitet/status) och sen slängas och bytas ut mot en ny eller en annan leksak? Det sistnämnda illustreras tungt och rätt bisarrt med textraden från ett avsnitt om avlivning av din älskling ur en av chihuahuahandböckerna: ”Enjoy your new Chihuahua!”... (citerad i Redmalm 2013, s 8). Om det varit din vän, gör man så? Det är en av de distinktioner som problematiseras. 

Och är det så att det är din vän, har du då köpt dig en kärleksrelation – en djup relation av en typ som egentligen inte längre möjliggörs i vårt snabbrörliga senmoderna samhälle. Men om du köpt kärlek, gör det din chihuahua till en prostituerad? Och dig till torsk… Hundtorsk! Jag gillar dessa illustrationer av uppluckring av och lek med vad som tidigare förefallit vara ganska fasta gränser, och ser fram emot en bredare och samtidigt fördjupad beskrivning av detta från Redmalm framöver.

Samtidigt finns det i mina ögon en alldeles uppenbar brist i den typen av studier. Genvägen till förståelse av vårt samhälle och kulturer i detta genom att studera texter (oavsett medier, inklusive bildmedier som filmer och så vidare) är problematisk. Människors levda verklighet, kulturskapande i och hanterande av strukturella förhållanden i ett kapitalistiskt samhälle döljs lätt. För det är faktiskt inte alls självklart, att människor som lever med en chihuahua över huvud taget läser dessa böcker. Och om de läser dem, är det långt ifrån självklart att det som står i dem ”köps” av konsumenterna. 

Bild

Motbild

Det är fullt möjligt att de allra flesta som har en chihuahuavän i sin närhet – även om de köpt böckerna – använder dem och delar av innehållet på ett helt annat sätt än det som står i dem. Som en källa för ironi, t ex. Det är fullkomligt tänkbart, att de flesta som lever med en chihuahua upplever dem och utbytet av att leva med just sin hund på diametralt andra sätt, än vad handböckerna (dvs texterna) säger. Och då inte bara för att de av Redmalm använda texterna är utgivna på engelska och skrivna för en amerikansk/brittisk publik i första hand. Tänk bara på de fantastiskt upprörda känslor som den amerikanske hundtränaren Cesar Millan ger upphov till hos delar av svenska hundägare och vissa portalfigurer inom svensk hundelit som Anders Hallgren t ex. Samtidigt som andra köper Millans tankar rakt av. Bilden av hundträning är också motbild/hotbild, beroende på vilken hundägar- eller hundträningskultur du ser dig som medlem av och vars ideologi du konsumerar för att visa vem du är.

Det är därför jag själv håller den brittiska cultural studiestraditionen högt där den etnografin (kolla Paul Willis berätta om detta här intill!) som metod (tids- och arbetskrävande) och resultat (kräver ofta längre,  ”tjocka” beskrivningar och är svåra att pressa in i femtonsideformatet…) kompletterar. Det främsta, ”klassiska” exemplet där är kanske just Paul Willis studier av undgdomars gruppkulturer (se boken Profane Culture) och transitionen från skola/ungdom till arbete/vuxen framför allt i boken Fostran till lönearbete (Learning to Labour – how working class kids get working class jobs). Framför allt den sistnämnda, som visar och problematiserar hur arbetarungdomar i Wolverhampton reproducerar en klassmässig underordning och hur skolan agerar som en sorts motor i och arena för den, ganska tragiska, processen. Att jag nämner just den senare återkommer jag till nedan. Jag tror dock Redmalm är medveten om den här problematiken, det finns formuleringar som antyder detta. Men jag vill ändå poängtera att problemet med ett sorts glapp mellan textnivå och levd verklighetsnivå finns där.

Paris Hilton och hennes chihuahua Tinkerbell och relationen dem emellan tas sen upp. Här blir, bland mycket annat, förmänskligandet avhundar i vårt samhälle tydligt illustrerat. Men också hur fritidsklassen (Thorstein Veblen 1899) i vårt nutida samhälle kan visa sin överlägsenhet gentemot oss andra genom att visa mer omsorg om sin pyttelilla hund, än om människor i omgivningen. Chihuahuan och den guldkantade ompysslingen och konsumtionen av varor till Tinkerbell blir – i mina ögon – ett utslag av iögonenfallande konsumtion. Det vill säga ett sorts överdåd, som signalerar hierarkisk överlägsenhet och utvaldhet gentemot pöbeln, som inte ens skulle drömma om att åka business class på flyget. Ännu mer sällan köpa ett extra säte till sin ”leksakshund”. Iögonenfallande konsumtion ska skära i ögonen på oss andra. Och det gör den även i Tinkerbells fall. En chihuahua som gett ut ”en egen” självbiografi, lär jag mig. En hund som Författare som publicerar sig på ett etablerat förlag?! Återigen något massorna aldrig ens skulle drömma om att kunna göra. Intressant. Men också ett sorts bevis på att det klassamhälle som en pionjärsociolog som Veblen beskrev för 115 år sen består, men utrrycksformerna och medialiseringen av dessa ändrats.

Författaren Redmalm genomför i alla fall en sorts analys ”inspirerad av” den amerikanska vetenskapshistorikern och hundälskaren, som bl a skrivit The Companion Speices Manifesto - Dogs, People and Significant Otherness Donna Haraways ”bokstavliga läsning” som ett analytiskt redskap. (Du kan se en föreläsning av henne på temat här intill!). En sådan bokstavlig läsning ska tjäna till att blottlägga och tydligt mejsla ut, ja närmast överdriva, inneboende motsägelser i ett (text-)material och outtalade perspektiv som ligger under texten (t ex patriarkalism, västerländskhet eller liknande). Inte alldeles lätt bena ut detta på ett hyfsat enkelt sätt faktiskt, men vi förstår att Redmalm utgått ifrån att vår västerländska världsbild i inte så liten grad grundas i ett antal dikotomier som hjälper oss förstå vår omvärld och, faktiskt, bli just människor.

Socialantropologisk förståelse av detta hämtar författaren grundläggande insikt i, framför allt då kanske Mary Douglas (som vi berört då och då här på Sociala Hundar). Distinktionerna mellan individ och (handels-)vara samt mellan natur och kultur (nature/nurture) förefaller vara mest centrala, sett till hur Redmalm presenterar sina resultat av den ”bokstavliga läsningen” av chihuahua-handböckerna. Här blir jag dock som läsare rätt osäker på om jag ser en bekräftelse av redan på förhand dragna slutsatser om verklighetens beskaffenhet i datamaterialet? Eller hur det förhåller sig, egentligen? Gamla distinktioner som data-analys, metod-resultat, beskrivning-tolkning och så vidare, ställs sannerligen på ända i den här texten, de upplöser varandras gränslinjer och ”tränger in i varann”, vilket jag tror är medvetet av författaren. Och det är väl ok så. De moderna konstruktionerna i världens böcker i samhällsvetenskaplig metod har i många fall passerat bäst före datum.

Men, jag känner mig också lite lurad när jag läser analysen som presenteras. Kan inte hjälpa det. För i inte så liten utsträckning känner jag att texten som presenteras är en form av legitimering av författarens egen förståelse av hur samhället ”är” och där ”analysen” snarare handlar om att hitta klatschiga formuleringar i materialet som kan tjäna som ”sköna” rubriker för en textmassa som förvisso är underhållande, men egentligen inte behövs annat än som alibi för att kunna konstatera det, som redan inledningsvis varit författarens förförståelse. Det blir således ibland lite för ”smart”, för att falla mig i smaken som ”kritisk” kulturstudie. Även Donna Haraway har kritiserats för sin vaghet avseende metod.

För en analytisk ansats som säger sig vara just ”kritisk” och med en ”metod” som avser att blottlägga en förment objektiv vetenskaplighet på en grund impregnerad med ett visst perspektiv med vissa värden (och inte andra), känns det konstigt att begreppet kapitalism inte nämns i texten, även om konsumtionssamhälle och konsumism finns med. Desto mer så som chihuahuan som vara analyseras med en produkt från den stora amerikanska nöjesfabriken med en snorrik hotelimperiearvtagare i fokus som själva ”datamaterialet”. Det stör lite.

Och det är där jag återkommer till Paul Willis studie Fostran till lönearbete. För den är ett tydligt exempel på hur ett bra datamaterial kan presenteras beskrivande, men också sättas in i en teoretisk förståelse av kapitalismen – i Willis fall ur ett sociologiskt marxistiskt perspektiv framför allt. Detta gör att den beskrivande delen dels framträder på ett nytt/annat sätt och, framför allt, att övergripande samhällsstrukturer i form av ett kapitalistiskt system där människor närmast ”av sig själva”, med skolinstitutionen som hjälp, sorterar in sig i hög och låg och med olika möjlighetshorisonter och livsförlopp som resultat.

Två sidor av samma mynt?

Jag inser att det är svårt att genomföra detta i en kort artikel. Men jag hoppas att Redmalm kommer att ställa fenomenet med chihuahuaägandets exploderande populäritet ”i verkligheten” idag, och de funktioner och konsekvenser det kan få för de som i sitt identitetsskapande ”köpt in sig i” ett system av positioner och status som tillhandahålls i symbolen för det hyperkapitalistiska västerländska samhället genom sin lilla hundvän! Och vem/vilka köper in sig i detta något genom sin chihuahua eller annan minihund? Skiljer sig detta från andra hundköp och den sociala interaktionen med en schäfer eller blandis? Är chihuahuaboomen och bullterier/”kamphund”-köp och ägande två versioner av samma kulturella process? Hur relateras detta till andra kulturella artefakter och praktiker, i en levd verklighet? Och hur kan detta förstås i ljuset av ett mer övergripande nyliberalt senmodernt samhälle där ”Jaget” /individen står är det viktiga åtråvärda? En sån analys ser jag verkligen fram emot!

Begreppet ”hudography” som Redmalm använder hade jag verkligen inte hört förr (Human-Dog interaction (ethno-)graphy). Hmm, vad blir det på svenska? Humänografi kanske? Jag tror precis som Redmalm att det är ett förbisett område forskningsmässigt. Märkligt egentligen, med tanke på hur lång relationen mellan människa och hund varit historiskt sett. En antropocentrism – det vill säga att vi människor sätter förståelsen av oss själva i centrum vilket gör att förståelsen av Andra och relationen till dessa, som hundar/djur i detta fall kastas ut i en periferi och ses som mindre värd. Samma process som drabbat kvinnor, icke-vita och så vidare, när män och vita västerlänningar under de senaste årtusendet navelskådat oss själva och upphöjt Den Vite Mannen och hans kultur till norm. Många fler aspekter än de jag här tagit upp är egentligen värda beröra. Hoppas Redmalm kan navigera i en huvudriktning mellan alla intressanta uppslag framöver bara – för det är en uppslagsrik text som presenterats här!

Hudography/Humänografi i vardagslivet!

För hundmänniskor – ja, det är en rimlig social kategorisering – är speciella. Min övertygelse är att den sociala interaktionen med en eller en flock hundar gör att delvis andra värderingar utvecklas, andra sociala normer som reglerar vad som betraktas som normalt utvecklas och påverkar våra beteenden och också våra livsbanor, våra trajektorior. Interaktionen med våra hundar påverkar oss på individnivå, gruppnivå och kanske också på organisations- och samhällsnivå. Vi har ofta föreställningen att vi lär våra hundar olika saker. Jag har, liksom Redmalm indikerar i sin artikel, inställningen att den processen är avsevärt mycket mer ömsesidig än vi trott. Genom att leva med våra hundvänner lär vi oss en hel del – som hundarna lär ut till oss och detta får konsekvenser för hur våra liv utvecklas.