Idag när vi var ute och gick så testade jag ett nyss inhandlat expanderkoppel som ska minska obehaget av ryck i kopplet. Eftersom jag har ömtåliga handleder så kan ett ryck kännas ordentligt. Borde ju kännas i hundens hals också. Det fungerade faktiskt riktigt bra men nu hade jag inte någon särskilt dragig hund med. Ska testa på min ungkuvasz imorgon.
När jag gick där och filosoferade i lövskogen bland kantareller, taggsvamp och svart trumpetsvamp så funderade jag på varför det egentligen är ett problem att hunden drar. Det enda problem jag kan komma på är att det borde kännas obehagligt i hundens hals och för oss människor så är det jobbigt med en dragig hund. Iallafall om den går i koppel. Men om vi sätter en sele på hunden och ställer den framför en pulka eller vagn då är ju själva dragandet helt plötsligt något positivt.
Om vi försöker tänka ur hundens perspektiv så tycker väl de att det är vi som är problemet som håller emot och envisas med att ha dem kopplade. Kanske tycker de att vi går för långsamt också. Kan man omvandla detta dragande till något positivt? Ett sätt är ju att låta hunden att dra något. Någon som hal fler tips? Jag har hört att de mest fulltecknade hundkurserna är hur vi ska lära hunden att inte dra i kopplet. Det är som om normen i vårt mänskliga perspektiv är en hund som aldrig drar i kopplet. Om den gör det så är hunden ett problem. Kanske är det så eller har vi missat något som har med hundens grundläggande behov att göra?
Det finns en sociolog/antropolog som heter Mary Douglas. Hon studerade bland annat människors hantering och relation till smuts. När blir något orent och smutsigt? Varför är mat på tallriken något positivt medan mat på skjortan är smuts? Skor i hallen är ok men inte på bordet. Det handlar helt enkelt om vår organisering och hur en sak är positivt i en situation men negativt i en annan. Problemet borde således inte vara objektet själv utan vår relation till objektet. Det är med detta resonemang i bakhuvudet jag började fundera på det här med hundar som drar i kopplet. Är det verkligen hunden som är problemet?
Själv tycker jag det är oerhört jobbigt med dragiga hundar, men det är mycket för att jag har ont i leder och att det faktiskt gör ont. Samtidigt måste det ju finnas stunder som hunden faktiskt får dra. Jag skulle tycka det var praktiskt med en lite shoppingvagn för hundar med inbyggd växel så jag kan lägga i en riktigt tung växel för de mest dragmotiverade hundarna. Borde ju vara bra träning och vilken musklad hund till utställningssässongen! Någon som kan fixa det ;)
6 kommentarer:
Jag har också funderat en hel del på det där. Har ju dragvilliga A här. Också för oss beror motståndet mycket på mina leder.
Han går faktiskt ofta bättre i flexi, ja, utom nu i denna "flyg o fläng"-period...
I hans fall handlar det nog delvis om att han "släpar" på gamle J. Den herren har ju inte lika bråttom o tar sig gärna tid att nosa NOGA. Lillebror vill helt enkelt fortare fram. Jag kör mycket med "Här!" o "Var är matte?", dels för inkallningsträning dels för att han ska hejda dragandet.
Se'n, åtminstone med A, finns det en väldigt viktig aspekt - han kan dra ut i körbana! Av rent livräddande skäl måste han alltså lära sig en del.
Har faktiskt funderat på sele o pulka om vintern blir bra. Kanske får han lite utlopp då?
Hunden är en frihetsälskande varelse. Den vill nosa och upptäcka i sin egen takt.Där håller jag med Anders Hallgren. Hunden måste få stanna och nosa i den utsträckning vårt tålamod klarar förstås.Att vi har den i ett koppel är en konstruktion som hunden inte har varit med om att bestämma men vi måste ju hålla koll på den.
Det bästa är nog att ge hunden alternativ. När den har det vanliga kopplet så SKA den inte dra.
Man kan lära den att gå bredvid och bakom och framför. Om hunden märker att det finns olika saker som händer med kopplet på är den lättare att få att gå bra.Kontaktövningarna i t ex rallylydnad har jag redan märkt funkar bra på min hund.
Om den gillar att dra finns det ju:
dra bildäck
pulka
sulky osv
Ryggväska att hjälpa till att bära hem maten från ICA är också bra för hundar som vill jobba.
En bra sele är viktigt och när den sätts på vet hunden att den FÅR dra.Se bara till att hunden är vuxen uppgiften.Börja inte för tidigt.
Sedan är det bra att leka med den. Kampa lite, då får den dra och busa precis som hundar leker med varandra.
Det kanske blev för mycket. Jag är ingen hundcoach men det här är vad jag tycker funkar.
Ulf
Jag tycker att vi generellt sett borde titta lite mer på hundaras behov. Det här med att hunden skall gå bakkom/bredvid och gå sist ut genom dören osv, tycker jag personligen inte om. Jag vill ha hundar som har en viss grad av självständighet och som framförallt känner glädje och upptäckarlust. Däremot blir ju livet enklare när hunden inte drar i kopplet - både för hunden och för oss. För en stor del av utelivet levs ju tyvärr med hunden i koppel. Av förklarliga skäl, - Både ock, med andra ord.
Svar på kommentar om siames-galningen:
De lär vara kända som ganska "hundlika". T.ex sitter Simon gärna innanför dörren och väntar när hundarna o jag är ute - alla ska vara hemma!
Siameser blir också ofta mer ägarbundna som hundar. Hörde av flera innan jag skaffade S att "En siames skulle aldrig rymma till sitt gamla hem!Är ägaren med är livet bra!"
Dessutom beskrivs de i alla böcker jag sett som "intensiva"...:)
http://www.lunnagardens.se/text1_4.html
Skickar en länk. Lägger den på min sida också.
En sele som min dotter köpt till sin cane corso.
Verkar vara fantastiskt bra. Den gör att hunden slipper allt obehag och det underlättar för föraren. Kolla den, det är värt besväret.
Ulf
Tusen tack för era tips!Kommentarerna gör verkligen halva bloggen. Det är så roligt att ni tar er tid att reflektera över mina inlägg. Det blir verkligen som en form av interaktiv kommunikation som gör bloggen levande! TACK!
Skicka en kommentar