Hundar som bits

Efter en hel helg med specialutställning för Bergs och Herdehundsklubben har jag nu kommit hem, öppnat posten, tvättat, bloggat och läst tidningar. Jag förstår att KD vill göra frågan om sk farliga hundar till en valfråga. Tänk vilka billiga poäng man kan plocka genom att rida på vågen av människors rädsla istället för att förstå problematiken utifrån sitt sociala sammanhang. Här borde kanske lite kristen etik vara på sin plats! Vad enkelt man gör för sig genom att kräva förbud av ett antal raser precis som det skulle lösa någonting.

Jag skulle vilja välkomna KD att delta på en av SBHKs utställningar. Här finns många raser som skulle kunna hamna på KDs förbudslista. För tittar man i de rasstandarder som finns för Bergs- och Herdehundarna har de gemensamt att de en gång i tiden haft vaktande arbetsuppgifter. Jag har nu tillbringat en hel helg med dessa "blodtörstiga" raser och inte sett skymten av några olyckor eller uppätna domare. Nu kan jag hålla med om att uppfödarna och ägarna till dessa raser har stora kunskaper om hur man hanterar hundar och det är sällan någon av dessa raser bli en "första hund". De flesta bor inte heller i tättbefolkade områden men en sak är säkert, de används inte som rena vakthundar eller boskapsvaktare mer än en handfull av dem. Nej, det är sällskapshundar som leker med familjens barn och faktum är att de inte är särskilt krävande. Istället är de jämförelsevis lugna och trygga hundar som inte klättrar på väggarna om de inte får jobba varje dag. Många pensionerade brukshundsägare väljer en herdehund för att de vill varva ner med träningen.

De enda riktigt farliga situationerna som kan hända är att någon tar sig in i bostaden utan ägarens vetskap. Varningskyltar och låsta dörrar är därför en bra säkerhetsåtgärd. Utanför reviret är dessa hundraser istället mycket coola och något reserverade, de tar sällan kontakt med andra. Mediebildernas attackerande hundar som rusar vind för våg passar dåligt med de rasstandarder som beskriver hur dessa raser fungerar.

Att förbjuda någon av dessa raser skulle därför inte lösa problem med bitande, attackerande hundar. Vill vi lösa dessa problem måste vi leta efter andra lösningar än rasförbud. Att alla raser skulle kunna bita kan jämföras med att alla människor skulle kunna slå. I dagens Aftonbladet förklarar Marianne Nordahl hur komplext problemet är och jag håller definitivt med henne att det är lika viktigt för hundar att lära sig det sociala spelet som för oss människor. Om vi människor inte låter hundarna lära sig såväl hundspråk som människors regler så uppstår missförstånd. Ur missförstånd växer rädsla, osäkerhet och ibland blir anfall bästa försvar för såväl människa som hund. Att härleda detta beteende till ras känns väldigt otidsenligt. Något som Jonas Cramby uppmärksammar i metro. Jag citerar Cramby här: "Kamphundsdebatten handlar i grund och botten om hur skönt det är att ha något att demonisera. Det är en mänsklig mekanism lika uråldrig som jättarna, häxorna och trollen. Så att det var just en kristdemokrat som förde upp förbudsfrågan ännu en gång förvånar mig inte det minsta: De är ju vana vid att tro på sagofigurer."

Hans viktigaste poäng är att den sk "kamphundsdebatten" snarare handlar om känslor än om fakta och statistik och det är verkligen enkelt att utse syndabockar när man inte förstår bättre. Det är inget nytt men kanske man kan tycka att vi borde lärt oss något av historien. Vi behöver inte fler häxbål!

Läs mer: Smålandsposten, Aftonbladet, Aftonbladet, Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Metro