Svenskt djurskydd

Januari 2004 inrättades en djurskyddsmyndighet i Sverige. Det var en statlig myndighet med uppgift att informera om djurskydd, lagar och djurhantering samt stödja och ta del av forskning på området. De skulle även formulera bindande föreskrifter för djurhantering. När alliansregeringen kom till makten lades denna myndighet ner och ansvaret övergick till jordbruksverket. Tyvärr har resurserna för djurskydd skurits ner markant. Ansvaret har flyttats från kommun till länsstyrelse men länstyrelsen har inte möjlighet att följa upp alla anmälningar som kommer in. De har inte ens kapacitet att göra de inspektioner som krävs av dem. Det finns med andra ord djur som far illa som länsstyrelsen har vetskap om men inte resurser nog att följa upp.

I gårdagens Smålandspost kan jag läsa om 15 hundar som var så vanvårdade att de omhändertogs direkt. Veterinärrapporten visar på inflammerade, smutsiga & undernärda hundar. Det är en uppfödare av flatcoated retriver inte långt från mina egna hemtrakter. Trots omhändertagandet av så pass många hundar ska lika många hundar finnas kvar hos ägaren. Ärendet kommer dock gå till domstol och då kan uppfödaren dömas till djurförbud.

Jag tycker vi ska vara tacksamma för våra djurskyddsinspektörer men tyvärr är de för få för att kunna hinna med alla ärenden. Hur kan man tro att färre inspektörer ska kunna bli effektivare? Hur kan man tro att en nerlagd djurskyddmyndighet ska ge ett bättre djurskydd? Om det fanns tillräckligt många djurskyddsinspektörer skulle det vara möjligt att faktiskt agera vid misstanke om vanvårdade djur. Då skulle vi inte heller behöva förbjuda vissa raser för att länsstyrelsen eller polisen inte har resurser nog att ingripa.

Det finns redan lagar som gör det möjligt att omhänderta djur och åtala förövarna. Men det finns inte kapacitet att se till att de efterlevs. Med ökade resurser för djurskydd ökar också möjligheterna för inspektörerna att göra ett bättre jobb. Det är också viktigt att dessa inspektörer har en god utbildning och möjlighet att göra en grundlig utredning så alla beslut är väl underbyggda. Vi får inte glömma bort att många anmälningar också är grundlösa, att grannar som är ovänner anmäler varandra. Det är dessutom viktigt att inspektörerna verkligen utgår ifrån djurens perspektiv, att de har möjlighet till ett bra liv. Men nerläggningen av djursklyddsmyndigheten är ju bara ett exempel på att makthavarna inte är redo för tanken på att djur kan ha ett egenvärde.

För att avsluta med något positivt kan jag meddela att de mudihundarna jag skrivit om tidigare, som omhädertogs i skåne, så har allihopa nu fått egna familjer. Faktum är att det var många som var intresserade att hjälpa till.