DNA-forskning

Som hunduppfödare och avelsråd är vill jag lugnt påstå att det är den moderna DNA-forskningen som påverkat dagens avelsarbete mest. I alla fall förutsättningarna. Inom min egen ras kuvasz kan vi nu gentesta alla hundar om de har PRA-prcd (en ögonsjukdom som successivt leder till blindhet). Att till och med kunna identifiera bärare är ju helt revolutionerande.

Problemet är all övertolkning av resultatet. Det finns de som inte anser att bärare ska användas i aveln över huvud taget trots att avel med en bärare och en helt fri hund ger valpar som är helt friska från just PRA-prcd. Förvisso blir hälften, rent teoretiskt, bärare men alltså helt friska själva. Men i och med möjligheterna att kunna DNA-testa så är riskerna för dubblering minimala, i alla fall för just denna gen. Man glömmer lätt bort att varje individ och varje hund bär på mängder av gener som i dubblerad form leder till dödliga sjukdomar. Att utesluta bärare av PRA-prcd kan därför leda till att man minskar avelsbasen och därmed ökar risken för att andra sjuka gener dubbleras. En slutsats är att om vi vill ha friska hundar måste vi undvika att dubblera gener.

DNA-forskningen har också gett oss en ny syn på hundens ursprung. Våra hundraser kommer inte från olika varianter av varg och definitivt inte från gråvargen. Svensk DNA-forskning vid Tekniska högskolan ledd av Peter Savolainen är världsledande och har gjort den mest omfattande DNA-undersökningen av hår från hundar och vargar. Resultaten visar att våra hundar härstammar från små sydasiatiska vargar. Inom DNA-analysen finns också metoder att räkna fram hundens ursprung och Savolainens studie kommer fram till att domesticeringsprocessen lär ha börjat för ungefär 15 000 år sedan. Tidigare än man hittills trott.

Det innebär att alla våra olika raser härstammar från samma vargar. Därefter har en domesticeringsprocess ägt rum där olika mutationer möjliggjort skapandet av olika raser för olika ändamål. Att människor tämjt vargar runt om i världen stämmer alltså inte med DNA-forskningen. Snarare har bildandet av olika hundraser börjat på ett område för att sedan sprida sig.

Det finns också forskare som ifrågasätter att det hela började med att människor tämjde vargar. Snarare var det så att ett antal vargar började leva i samklang med människorna, sida vid sida. De första hundarna började leva av människors avfall och höll rent i området samtidigt som de varnade mot inkräktare. Utifrån den teorin så var det med andra ord väldigt länge sedan våra hundar var jägare. Det kan förklara hundar förkärlek att undersöka saker och även sätta i sig saker vi människor anser som mindre trevlig föda.

Vildhundar kan vi fortfarande se i många olika länder även om dessa antagligen är avkommor till dagens tamhundar. De lever dock på liknande villkor som tidigare vildhundar. Att dessa förvildade hundar söker sig till människor och lever sida vid sida betyder inte att dessa hundar nödvändigtvis vill leva hos människor. Istället har de skapat sina livsvillkor som de första hundarna en gång gjort. Att leva på mänskligt avfall. Att sätta en av dessa vuxna vildhundar på ett plan till Sverige kan därför vara en mycket grym handling mot dessa hundar. Även om avsikten givetvis är god.

Till sist kan man fråga sig själv hur man som enskild människa och hunduppfödare ska hantera möjligheterna att DNA-testa? Forskning vid SLU pågår för att identifiera gener som leder till allvarliga sjukdomar. Det är viktig forskning enligt min mening. Men vi kan redan nu testa anlagsbärare för olika färger och snart andra exteriöra detaljer. Områden som kan DNA-testas ökar vilket leder till nya möjligheter men också begränsningar. Många av våra teorier och sanningar inom såväl vetenskapen som i vardagen måste nu omprövas. Det är verkligen spännande men också till vis del skrämmande.