Svenska Kennelklubben (SKK)
vill gärna kalla sig för ”hundägarnas riksorganisation”. I allt från första
meningen i stadgarnas inledning till hemsidan och diverse profilmaterial.
Där
har begreppet ”hundägarnas riksorganisation” lagts till själva föreningsnamnet.
Men är man landets hundägares röst i det pågående samtalet om hunden i
samhället?
Min åsikt är att organisaitonens ledande företrädare kunde varit
långt mer synliga i diskursen om hundars plats i vårt samhälle.
Målen med SKK’s arbete – en samhällstillvänd inställning
Ser man till de mål som finns i föreningens stadgar är tre
av fem av dessa inriktade mot att arbeta med vad som vi sammantaget kan kalla
för samhällsfrågorna. Endast de två första målen handlar om avel och hundsport
i mer avgränsad bemärkelse. Men inte ens dessa går att tänka sig utan att det
omgivande samhällets norm- och värdesystem tas i beaktande, då de handlar om
kulturella fenomen som, för en viss tid och i ett visst sammanhang, definierar
t ex vad som betraktas som ”god hundsport”eller ”sunda…rashundar”.
” • Informera och sprida kunskap om hundens beteenden, dess fostran, utbildning och vård.
• Bevaka och arbeta med frågor, som har ett allmänt intresse för hundägaren och hundägandet.
• Skapa och bevara goda relationer mellan omvärlden och hundägaren och hundägandet.”
Bra så långt, vi kan se att organisationens mål är att på
ett mycket aktivt sätt framträda i och styra diskursen om hunden i samhället.
En samhällstillvänd organisation alltså!
Hur väl representerar ”Hundägarnas riksorganisation” landets hundägare?
Det är väl sannolikt därför man gör anspråk på den i sig
också ganska anspråksfulla devisen ”hundägarnas riksorganisation”. Varje år
registreras mer än 50 000 renrasiga hundar i Svenska Kennelklubben, som
har ett sorts monopol på den verksamheten. Och även om man samlar
drygt 300 000 medlemmar,
så är det enligt de uppskattningar som finns av antalet människor som lever med
hund inte ens i närheten av hälften av landets hundägare. Som organisationen ändå
gör anspråk på att representera.
 |
| Ur The Dogs Dinner Party. Okänd författare |
Statistiska Centralbyrån (SCB) beräknade 2006 att det fanns
cirka 729 000 hundar i landet. Andelen hushåll med hund beräknades till
cirka 552 000 år 2006 (
SCB 2006,
s 3). Det är rimligt att anta att antalet hundar och antalet hushåll är
ungefär lika stort nu, då å ena sidan en minskning av antalet nyregistrerade
renrasiga hundar skett, men å andra sidan vi har blivit fler människor i landet
sedan dess.
SCB konstaterar (
2006, s 11)
att av de hushåll som har någon hund registrerad i SKK, är någon i hushållet
också med i någon hundklubb i ungefär 45% av fallen. Motsvarande siffra för
samtliga hushåll med hund var 2006 ungefär 38%. Då är alla typer av hundklubbar
medräknade. Även hundklubbar som inte ingår i Svenska Kennelklubben alltså, t
ex
klubbar för blandrashundar och deras ägare.
Vi kan alltså konstatera en sak: Svenska Kennelklubben
representerar långt ifrån en majoritet av landets hundägare. Vare sig man äger
en hund som är ”renrasig” eller en ”blandis”. Trots den anspråksfulla och
självpåtagna titeln ”hundägarnas riksorganisation”. Något sådant mandat har man
aldrig fått egentligen.
Men, nu kallar man sig just detta. Det är en del i
varumärkesbygget Svenska Kennelklubben. Och med tre av fem mål enligt de egna
stadgarna som handlar om just hundens roll i samhället – inte bara de egna
medlemmarnas hundars – ja då förväntar man sig en organisation som syns i det
samhälleliga samtalet, diskursen, om hundarna, livet med hundar och hundägande
i just samma samhälle.
”Hundägarnas riksorganisation” i media – tystnaden talar
Så vilken plats tar ”hundägarnas riksorganisation” i den
diskursen? Tyvärr nästan ingen plats alls. Från ”Hundägarnas riksorganisation”
hörs inget. Svenska Kennelklubben är i mycket hög grad en organisation som
blickar inåt. En självtillräcklig organisation skulle man kunna säga. Det
betyder att organisationens främsta företrädare riktar ett alldeles för litet
fokus på organisationens omvärld. Och alldeles för lite fokus på att framträda
i diskursen om hundar i samhället. Ja, det handlar faktiskt inte bara om att
framträda, det handlar om att styra diskursen i en riktning, som gör att livet
för oss som äger hund blir bättre och att samspelet med de som inte har hund,
eller ogillar hundar, blir smidigare.
Faktum är att om man tar Google till hjälp och söker på Nyheter under hela år 2012 och SKK’s ordförande Nils Erik Åhmansson, dess VD Ulf Uddman
och dess pressekreterare Hans Rosenberg så får man följande resultat:
Nils Erik Åhmansson: 1,
Ulf Uddman: 1,
Hans Rosenberg: 1.
Jag är medveten om att en googling på nyheter inte är
heltäckande. I så måtto är det en lite elak representation av ”Hundägarnas
riksorganisation” som jag gör här.
Praktiken - en inåtvänd organisation
Hade Svenska Kennelklubben tagit de tre "samhällsmålen" för organisationen på större allvar, så hade man sannolikt kunnat
utläsa det genom ett betydligt högre antal träffar på motsvarande sökning på
google. Det är jag övertygad om. En enkel jämförelse med samma förutsättningar.
Vi kan till exempel jämföra med Björn Eriksson,
regeringens utredare av våld i samband med idrott – huliganism. Ett avsevärt
mer marginellt fenomen i samhället än hund och hundägande. Men Eriksson
hörs
och syns, blir sedd, deltar i och faktiskt
styr diskursen om frågan. Där
har Svenska Kennelklubben mycket att lära.
Det räcker nämligen inte med att skriva artiklar och inlägg
i den egna tidningen Hundsport. Det räcker inte med att arbeta internt eller
representera i paneler på hundkonferenser. Det räcker inte att skicka fram
pressekreteraren Hans Rosenberg för att pliktskyldigast
kommentera de ständigt
återkommande inslagen i media
om ”kamphundar”
och ”
hundattacker”. Det kanske gjorde det en gång i tiden, men inte i dagens medieverklighet. Om Svenska
Kennelklubben hade tagit sina egna mål, som jag inledde med att beskriva, på
allvar, då hade vi sett de tre ledande företrädarna företrädarna för
organisationen (och kanske andra) arbeta avsevärt mer utåtriktat och synligt.
Hotbilder och motbilder – hundägarnas röst behövs!
Det kan tyckas småaktigt att skriva en sån här text. Vem är
jag att kritisera Svenska Kennelklubbens arbete? Jag är inte ens själv medlem i
organisationen, men har inblick i den sedan i snart 20 år via min sambo Christina. Jo, det finns ett skäl. Jag tycker mig se en utveckling i media
som hjälper till att måla upp en bild av hundar som farliga. En bild av att
”hundattacker” ökar. En bild av att ”kamphundar” sprider skräck i våra
bostadsområden. Ett förändrat medielandskap gör att dels media slår upp den här
typen av negativa och skrämmande händelser, för att de genererar klick. Några
såna berättelser blir ”klickmonster”.

Skrämmande berättelser om ”
farliga hundar” och
”
hundattacker” från hela landet, ja hela världen, strömmar in i vårt medvetande
via olika nyhetsmedier, och förstärks och sprids via olika sociala medier. Och
det är något att ta på yttersta allvar, att det existerar en medierad
representation av hunden som farlig, ett hot, en risk.. Föreställningarna om
hund kan tyvärr snart likna de som vi har om vargen. Få av oss har mött någon
varg, ingen har dödats av varg i landet
på 130 år.
Men vi ”vet ändå hur vargen är”. En sådan kulturell representation kan väldigt
lätt göra mitt liv med mina hundar i samhället till problematiskt
Och då saknar jag en röst i det offentliga samtalet om
hundar i samhället. ”Hundägarnas riksorganisation” skådar sig själva i naveln
och låtsas som det regnar. Den strategin kan visa sig förödande för
relationerna mellan hund, hundägare och omgivning i längden. Har man tagit på sig kostymen, så får man också bära upp den.