fredag 4 januari 2013

Svenska Kennelklubben - hundägarnas riksorganisation. Eller?


Svenska Kennelklubben (SKK) vill gärna kalla sig för ”hundägarnas riksorganisation”. I allt från första meningen i stadgarnas inledning till hemsidan och diverse profilmaterial. 

Där har begreppet ”hundägarnas riksorganisation” lagts till själva föreningsnamnet. Men är man landets hundägares röst i det pågående samtalet om hunden i samhället? 

Min åsikt är att organisaitonens ledande företrädare kunde varit långt mer synliga i diskursen om hundars plats i vårt samhälle.


Målen med SKK’s arbete – en samhällstillvänd inställning

Ser man till de mål som finns i föreningens stadgar är tre av fem av dessa inriktade mot att arbeta med vad som vi sammantaget kan kalla för samhällsfrågorna. Endast de två första målen handlar om avel och hundsport i mer avgränsad bemärkelse. Men inte ens dessa går att tänka sig utan att det omgivande samhällets norm- och värdesystem tas i beaktande, då de handlar om kulturella fenomen som, för en viss tid och i ett visst sammanhang, definierar t ex vad som betraktas som ”god hundsport”eller ”sunda…rashundar”.

De tre målen beskrivs så här i de nu gällande stadgarna:
” • Informera och sprida kunskap om hundens beteenden, dess fostran, utbildning och vård.
• Bevaka och arbeta med frågor, som har ett allmänt intresse för hundägaren och hundägandet.
• Skapa och bevara goda relationer mellan omvärlden och hundägaren och hundägandet.”

Bra så långt, vi kan se att organisationens mål är att på ett mycket aktivt sätt framträda i och styra diskursen om hunden i samhället. En samhällstillvänd organisation alltså!

Hur väl representerar ”Hundägarnas riksorganisation” landets hundägare?

Det är väl sannolikt därför man gör anspråk på den i sig också ganska anspråksfulla devisen ”hundägarnas riksorganisation”. Varje år registreras mer än 50 000 renrasiga hundar i Svenska Kennelklubben, som har ett sorts monopol på den verksamheten. Och även om man samlar drygt 300 000 medlemmar, så är det enligt de uppskattningar som finns av antalet människor som lever med hund inte ens i närheten av hälften av landets hundägare. Som organisationen ändå gör anspråk på att representera.

Mr. Bull Dog lying on the sidewalk after being ejected by the servants.
Ur The Dogs Dinner Party. Okänd författare
Statistiska Centralbyrån (SCB) beräknade 2006 att det fanns cirka 729 000 hundar i landet. Andelen hushåll med hund beräknades till cirka 552 000 år 2006 (SCB 2006, s 3). Det är rimligt att anta att antalet hundar och antalet hushåll är ungefär lika stort nu, då å ena sidan en minskning av antalet nyregistrerade renrasiga hundar skett, men å andra sidan vi har blivit fler människor i landet sedan dess.

SCB konstaterar (2006, s 11) att av de hushåll som har någon hund registrerad i SKK, är någon i hushållet också med i någon hundklubb i ungefär 45% av fallen. Motsvarande siffra för samtliga hushåll med hund var 2006 ungefär 38%. Då är alla typer av hundklubbar medräknade. Även hundklubbar som inte ingår i Svenska Kennelklubben alltså, t ex klubbar för blandrashundar och deras ägare.

Vi kan alltså konstatera en sak: Svenska Kennelklubben representerar långt ifrån en majoritet av landets hundägare. Vare sig man äger en hund som är ”renrasig” eller en ”blandis”. Trots den anspråksfulla och självpåtagna titeln ”hundägarnas riksorganisation”. Något sådant mandat har man aldrig fått egentligen.

Men, nu kallar man sig just detta. Det är en del i varumärkesbygget Svenska Kennelklubben. Och med tre av fem mål enligt de egna stadgarna som handlar om just hundens roll i samhället – inte bara de egna medlemmarnas hundars – ja då förväntar man sig en organisation som syns i det samhälleliga samtalet, diskursen, om hundarna, livet med hundar och hundägande i just samma samhälle.

”Hundägarnas riksorganisation” i media – tystnaden talar

Så vilken plats tar ”hundägarnas riksorganisation” i den diskursen? Tyvärr nästan ingen plats alls. Från ”Hundägarnas riksorganisation” hörs inget. Svenska Kennelklubben är i mycket hög grad en organisation som blickar inåt. En självtillräcklig organisation skulle man kunna säga. Det betyder att organisationens främsta företrädare riktar ett alldeles för litet fokus på organisationens omvärld. Och alldeles för lite fokus på att framträda i diskursen om hundar i samhället. Ja, det handlar faktiskt inte bara om att framträda, det handlar om att styra diskursen i en riktning, som gör att livet för oss som äger hund blir bättre och att samspelet med de som inte har hund, eller ogillar hundar, blir smidigare.

Faktum är att om man tar Google till hjälp och söker på Nyheter under hela år 2012 och SKK’s ordförande Nils Erik Åhmansson, dess VD Ulf Uddman och dess pressekreterare Hans Rosenberg så får man följande resultat: Nils Erik Åhmansson: 1, Ulf Uddman: 1, Hans Rosenberg: 1.

Jag är medveten om att en googling på nyheter inte är heltäckande. I så måtto är det en lite elak representation av ”Hundägarnas riksorganisation” som jag gör här.

Praktiken - en inåtvänd organisation

Hade Svenska Kennelklubben tagit de tre "samhällsmålen" för organisationen på större allvar, så hade man sannolikt kunnat utläsa det genom ett betydligt högre antal träffar på motsvarande sökning på google. Det är jag övertygad om. En enkel jämförelse med samma förutsättningar. 
Vi kan till exempel jämföra med Björn Eriksson, regeringens utredare av våld i samband med idrott – huliganism. Ett avsevärt mer marginellt fenomen i samhället än hund och hundägande. Men Eriksson hörs och syns, blir sedd, deltar i och faktiskt styr diskursen om frågan. Där har Svenska Kennelklubben mycket att lära.

Det räcker nämligen inte med att skriva artiklar och inlägg i den egna tidningen Hundsport. Det räcker inte med att arbeta internt eller representera i paneler på hundkonferenser. Det räcker inte att skicka fram pressekreteraren Hans Rosenberg för att pliktskyldigast kommentera de ständigt återkommande inslagen i media om ”kamphundar” och hundattacker”. Det kanske gjorde det en gång i tiden, men inte i dagens medieverklighet. Om Svenska Kennelklubben hade tagit sina egna mål, som jag inledde med att beskriva, på allvar, då hade vi sett de tre ledande företrädarna företrädarna för organisationen (och kanske andra) arbeta avsevärt mer utåtriktat och synligt.

Hotbilder och motbilder – hundägarnas röst behövs!

Det kan tyckas småaktigt att skriva en sån här text. Vem är jag att kritisera Svenska Kennelklubbens arbete? Jag är inte ens själv medlem i organisationen, men har inblick i den sedan i snart 20 år via min sambo Christina. Jo, det finns ett skäl. Jag tycker mig se en utveckling i media som hjälper till att måla upp en bild av hundar som farliga. En bild av att ”hundattacker” ökar. En bild av att ”kamphundar” sprider skräck i våra bostadsområden. Ett förändrat medielandskap gör att dels media slår upp den här typen av negativa och skrämmande händelser, för att de genererar klick. Några såna berättelser blir ”klickmonster”.

Skrämmande berättelser om ”farliga hundar” och ”hundattacker” från hela landet, ja hela världen, strömmar in i vårt medvetande via olika nyhetsmedier, och förstärks och sprids via olika sociala medier. Och det är något att ta på yttersta allvar, att det existerar en medierad representation av hunden som farlig, ett hot, en risk.. Föreställningarna om hund kan tyvärr snart likna de som vi har om vargen. Få av oss har mött någon varg, ingen har dödats av varg i landet på 130 år. Men vi ”vet ändå hur vargen är”. En sådan kulturell representation kan väldigt lätt göra mitt liv med mina hundar i samhället till problematiskt

Och då saknar jag en röst i det offentliga samtalet om hundar i samhället. ”Hundägarnas riksorganisation” skådar sig själva i naveln och låtsas som det regnar. Den strategin kan visa sig förödande för relationerna mellan hund, hundägare och omgivning i längden. Har man tagit på sig kostymen, så får man också bära upp den. 

5 kommentarer:

Vanja sa...

Oavsett sysselsättning så finns det alltid någon "organisation" (läs klubb för inbördes beundran) som säger sig vara oumbärlig om man vill framstå som seriös i sitt utövande. För en slant får man deras goda anseende med sig i ryggsäcken och det är väl ungefär det man får, varken mer eller mindre. För en annan som tycker om att sysselsätta sig med många olika saker kan det vara ekonomiskt försvarbart att skita i det goda anseendet och bara köra på sunt förnuft.

Asta och Freja sa...

Lysande artikel, skicka in den till hundsport. Skojar inte, kritiken behöver komma fram.

Eva sa...

Håller med Asta o Freja!
Är själv inte medlem numer med min ekonomi kan pengar läggas på annat när jag nu inte ens ställer ut) men läser väninnans Hundsport.
I tidningen kan ju ofta finnas en massa "högljutt" men jag håller helt med dig om att SKK behöver lära sig en massa mer om dagens mediasamhälle! Eller skulle de ta in en duktig lobbying-konsult? För sådana måste ju finnas i konsultsvängen.
SKK må vara viktigt för det mer interna i hundsverige, men de måste också ut mycket MYCKET mer när diskussionens vågor går, när "klickmonstren" uppstår.
Säkert är det inte alldeles lätt att bli hörd för mer "nischade" organisationer, men många lyckas ändå så varför inte SKK?
(Tänker på t.ex. Svenska Evangeliska Alliansen, en kristen organisation som har lyckats få in debattartiklar t.ex. i SvD trots det relativt smala ämnet o litenheten i organisation jmf med SKK)

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Jackie sa...

jag tycker det är synd att kennelklubben har blivit en vuxenstämplad klubb... visst, det finns hundungdom men bara för att man är över 25 eller var gränsen nu går vill man ju inte hamna bland massor av vuxna som bara riktar in sig på lydnad och allt var det är. Så klart finns det kennelklubbar där det finns många yngre och dr det är lite mer fart och fläkt... det är ju väldigt lokalt osv. haha flummig kommentar kanske ;)

Men Kika in vår första agilityträning för iår - massor av överskottsenergi efter 4-3 veckors vila http://jackieie.blogg.se/2013/january/spikes-traning-forsta-for-i-ar-61-januari-2013.html