Av hälsoskäl har jag inte kunnat uppdatera bloggen på några dagar. Nu skiner iallfall solen igen och vi har varit ute i skogen på jakt efter skogens guld.
Och ett och annat blåbär...
Charlie tycker det är skönt att få komma ut i skogen.
Och Yumi får lära sig "allt" om skogens alla skatter!
Full fart!
Jag pustar ut med Charlie & Yumi
Danne är nöjd med dagens skörd!
Det blir lite pinnar i pälsen att plocka bort. Yumi slipper detta eftersom hon är nerklippt.
Robin ser fram emot stekta kantareller...
Dags att åka hem i vår nya bil, den är perfekt att köra med på små skogsvägar!
Det är skönt att vara på benen igen och jag älskar verkligen att komma ut i skogen, särskilt när det finns mycket gott att plocka.
4 kommentarer:
Kul att du är tillbaka och att du mår bättre! Kantarellerna ser härliga ut och bilden på blåbären är bara så fin! Skönt med skogen!
Vad hungrig jag blir !
Så härliga hundarna ser ut i naturen. Blåbären måste hoppa till och tänka:vilka är dessa kul krabater.Så charmiga de är.
Jag är så otroligt kass på att plocka svamp och bär men lyckades få med mig hem några nävar kantareller som räckte till två knäckemackor. Bara stekta i smör med lite svartpeppar och flingsalt.
Ulf
Häromåret hade jag en idé om att träna katten Marcel till att bli en kantarellkatt. Siameser är mycket läraktiga och kan apportera. Luktsinnet är fenomenalt.
Jag fyllde en socka med torkade kantareller och knöt ihop den. Sockan gömde jag sedan överallt i hela huset och så fick Marcel söka efter den, vilket han gjorde med glädje. Alltid fann han sockan och kom springandes tillbaka med den i munnen och med svansen i vädret. Så gav han mig den tillbaka och tokspann. Det var vårt kvällsbus under hela den hösten.
Men så en kväll ville han inte mer. Var nog less och tyckte det var min tur att söka för på natten gick han upp och gömde mina sockor! För på morgonen var det beckmörkt ute och alla sockor borta.
- Katten???
När jag så svärandes sökte efter sockorna sprang han efter mig och tokspann. Tyckte väl det var helskojigt.
Mina raggsockor gillade han särskilt, svingade dem vilt, kastade och försökte slå ihjäl dem på alla möjliga sätt.
Det ultimata avlivningen när inget annat lyckades var att dränka raggsockorna i skurhinken. Ty katten varken gillar skurkvastar eller vatten för det är något av det värsta han vet.
Först på sensommaren året efter såg jag han plötsligt stå på huvudet i en kohage på Fyn. Han blev där ovanligt länge så jag gick dit för att se vad han hittat. Och vad var det om inte kantareller? Dock inte många (15st) men det räckte till att gräddstuva dem och ha det på två rejäla smörgåsar när vi kom hem. Givetvis fick Marcel hälften vilket var något han gillade. Sedan dess har han inte nosat fram en enda kantarell åt mig.
Det var inte riktigt så jag hade tänkt mig kantarellkatten. Just nu tidigt på morgonen är han ute på egen tass i blåbärsskogen och smyger. Ser ut att stortrivas med att få gå fritt precis som han vill. Katter är sådana. Vi är på ferie i norrbotten, nästa helg flyger vi hem igen.
Skicka en kommentar