Att prioritera

Visst är det många som känner som jag inför julen - att man inte räcker till. Oftast handlar det om att vi ställer för höga krav på oss själva. Vi måste prioritera och en konsekvens av detta är att vi också prioriterar bort saker, hur roliga och viktiga de än må vara. Att prioritera låter så enkelt men omgivningens kommentarer lär inte dröja. Man kan få höra att man är ointresserad, egoistisk och ansvarslös. Hur lätt är det att möta dessa kommentarer? Vad svarar man någon som undrar varför man inte hört av sig, kommit förbi eller deltagit i någon gemensam aktivitet?

Prioritera betyder att man ger förtur åt något. Prioritet handlar om vilken betydelse man lägger vid ett fenomen. Det är väl då inte så konstigt att någon som hamnar längre ner på rangskalan känner sig oviktig. Reaktionerna är inte konstiga, likväl måste vi hantera dem. Det finns ett uttryck som säger att för att kunna hjälpa andra måste man hjälpa sig själv först. Och visst stämmer det i mångt och mycket. Men till en viss gräns.

I dessa tider när vi översköljs av självhjälpslitteratur om hur vi ska kunna förverkliga oss själva kan jag också tycka att detta har gått för långt. Människor är så upptagna med att leta efter sig själva som om det fanns någon fast kärna inom oss som är vårt "rätta jag". Men vårt jag skapas i relation till andra, vem vi är beror på vad andra tycker och vad vi gör. Medmänsklighet är definitivt en del av vårt jag.

Hur gör man då för att orka med allt samtidigt som man inte prioriterar bort det som verkligen betyder något? Det är riktigt svårt. Och kan man prioritera, utan att förlora förmågan att göra något för andra, fast man inte "vinner" på det själv? Man kan stanna upp och fundera. Vad är viktigast inför exempelvis julen? Att det är julstädat, gigantiskt julbord eller massor av julklappar?

Återigen, det är lätt att säga. Men hur känner vi oss när någon undrar varför vi inte kom på mötet, festen, barnens luciafirande i skolan etc? Och, framför allt för oss kvinnor, finns ett osynligt tryck att det ska vara så städat. Det är en förväntning vi kvinnor ofta bär omkring på. Om det inte är städat känner vi oss som en sämre människa. Att vi är en människa som inte bryr sig. Vår identitet ifrågasätts. Att ge efter för detta tryck är som att återskapa och reproducera en gammal föreställning om kvinnlighet. Missförstå mig inte, män kan också känna detta tryck, men historiskt har det ändå varit en förväntning kopplat till kvinnlighet precis som att män ska vara stora, starka och inte gråta;)

Min poäng är att, det är verkligen svårt att prioritera, samtidigt som man ska möta de reaktioner från områden som tyvärr hamnar längre ner på rangskalan. Många gånger låter vi oss styras av just omgivningens reaktioner. Att vi prioriterar de områden som kanske inte är viktigast men där vi vet att omgivningens reaktioner kommer svida. Det brukar heta att vi "måste". Ibland stämmer det. Vi måste äta, arbeta och hålla det någorlunda rent hemma. Hunden behöver rastas, badas och skötas om samtidigt som middagen ska lagas.

Eftersom jag själv har kronisk värk får jag prioritera bort mer än många andra. Det svider verkligen. Jag vet att många människor är i samma situation som jag, att vi vill mer än vår kropp orkar med. Det handlar om att hitta nya sätt för att visa att vi verkligen bryr oss. Ett underskattat sätt är att skicka ett vykort (inte massutskick via SMS, facebook eller e-mail). Hur roligt är det inte att få en hälsning i brevlådan? Jag vet att det inte är särskilt miljövänligt men om vi istället minskar ner på antalet julklalppar så är det ändå, totalt sett, en miljövänligare prioritering. Så min uppmaning till er alla: Skicka många julkort! Riktiga kort med en personlig hälsning. Leta upp den gamla adressboken och skicka en hälsning till vänner, släktingar och alla ni "borde" hört av er till!