Jag kanske är jättesist med att se den här animationen (redan blivit kallad late adopter när jag delade den till några familjemedlemmar på FB), men är jag det, så får det vara så. Jag slänger upp den här ändå! Animationen visar Europa. Det känner ju alla till hur Europa ser ut, inget konstigt. Och en europé är en europé. En dansk en dansk och en polack...polack. Nationer och nationaliteter. Vi tror de är grundmurade, uråldriga och stabila. "Svensk, så klart!". I helvete heller, säger animationen. så titta på den, det är värt de dryga 3 minuterna av din tid!
Animationen visar alla förändringar av nationsgränser och nationaliteter i det vi kallar Europa under de senaste 1013 åren. Från år 1000 alltså. Titta klart på hela, och du kommer förutom kanske en känsla av sjösjuka när det böljar hit och dit på kartan, att få en ny förståelse av nationalitet, svenskhet, ungerskhet och så vidare. Det vi tror är fixt och fast, visar sig vara något helt annat. Det är i hög grad en mélange, en blandning.
Och jag är medveten om att statsgränser inte är detsamma som etnicitet eller en kultur. Men likväl ställer animationen frågor till oss. En fråga som kom upp i mitt huvud är givetvis den om ras. Hundras alltså. Tänk tanken att en liknande animation skulle ha kunnat göras över hundars historia? Tänk då, om det är samma mélange där. Tänk, den närmast hädiska tanken, att de raser som vårdas och utvecklas under kennelklubbens regi, är ett modernt, nationalromantiskt påfund (The Kennel Club bildades 1873 och SKK 1889) som är ungefär samtida med passtvånget (infördes 1914!) och den därmed totala instoppningen i nationella fack av oss människor. Fack som ju uppenbarligen har varit ganska, ja flummiga, flytande och närmast falska konstruktioner, när man ser hur nationsgränser flyttas fram och tillbaka. Från och med idag krävs det förresten hundpass mellan Norge och Sverige.
CSiGORA bedriver ju, förutom butiken för hundtillbehör, avel av rashundarna puli och kuvasz. Visst finns det jättemånga poänger i att föda upp rashundar. Ibland har det dock gått helt snett därvidlag.
Men tänk nån gång, när du är på en utställning, att du tittar ovanifrån på de olika ringarna med olika raser.Chihuahua, puli, tax och irländsk varghund, och att samma flöde som i animationen skedde! Chihuahuorna från ring ett invaderar plötsligt ring 2 och 13! Och från andra hållet, ring 8 och 9 kommer en störtflod av bergs- och herdehundar som hotar chihuahua-väldet! Amstaffar och Foxterrierna bildar en ohelig allians och gör uppror i ring sju, som ingick i bergs- och herdehundsnationen.... Vilket flöde! Vilket kaos! Och vad där?! Ser man på, parar sig inte en pulitik med en tax där i ring 2? Och tax-tiken och amstaffen där, kopulerar de?! Vad blir det då?
Jo, det blir..."hund". Vi ska nog inte glömma det, att de raser vi tar hand om och förädlar är mänskliga konstruktioner. Men alla är egentligen med i samma hundnation. Tänk, egentligen är det ju så med oss människor med...
3 kommentarer:
Ja, jag blev sjösjuk. Försökte förtvivlat hänga med.
Ett tänkvärt inlägg som jag är helt oförmögen att kommentera på ett vettigt sätt pga tillfällig trötthet, men det hindrar inte att jag tyckte det var bra.
Håller med dig!
Alltså om tankarna att se människor mer som just det, på samma sätt som många ser hundar som just hundar, eller för den delen kor som kor.
Det finns en hel del människor jag inte förstår mig på! Men jag inser fuller väl att det handlar om att vi är uppfostrade i olika kulturer, vare sig det handlar om "svensk" vs annan eller inom Sverige.
Det är säkert så att vi måste se varandra som människor och inte i första hand som nationaliteter. Samtidigt känner jag att det finns ett stort behov av kontakt med det nära. Jag tror t ex att begreppet "närodlat" inte bara handlar om mat utan om att vi måste tillhöra något som vi kan greppa.Historiskt är det ju inte längesen det hörde till ovanligheterna att åka utomlands. Världen bestod av den bubbla vi levde i.Allt har gått så snabbt och vi klamrar oss fast vid det vi tror finns. Exv. nationalstater. Ett begrepp som egentligen bara existerar i teorin.
Kanske måste vi hitta andra sätt att slå rot. Hur är jag inte man att förklara, men planeten Jorden är i dagsläget både stor och liten på ett sätt som vi inte riktigt klarar att hantera. Evolutionen har inte riktigt hängt med där.
Att vi hejar på Sverige i VM och till och med på Djurgården (som vissa)är väl ett sätt att befinna sig på känd mark och känna tillhörighet, om än det är en chimär. En dag kanske vi kan bli en enda familj. Vem vet vad vi människor har för kapacitet. Vi kan ju börja med att hälsa varandra välkomna. Det vore en bra början.
Skicka en kommentar