Herdehund som sällskapshund

Det finns en utbredd missuppfattning att herdehundsraserna inte passar som sällskapshund. Inget kan bli mer fel.

Herdehundar är tvärtom en alldeles utmärkt sällskapshund i rätt hem. Eftersom jag är uppfödare av kuvasz är det den rasen jag har mest erfarenhet av men jag är även avelsråd för Svenska Bergs- och Heredehundsklubbens 22 raser. Jag har dessutom varit avelsråd för komondor. De är alla raser med skiftande bakgrund. Gemensamt är att de har viss vaktinstinkt. Det finns variationer mellan raserna men också inom raserna mellan olika linjer. Det är få av dessa hundar som arbetar enbart som vakthundar. Poängen är att dessa hundar ska vaka över sina kära och de har stort behov av social kontakt och knyter starka band med sina ägare. Som ägare till en hund med vaktinstinkt krävs viss kunskap. En kunskap som uppfödarna har som uppgift att förmedla.

Tyvärr verkar det som att denna kunskap saknas hos många hundinstruktörer, bokförfattare och "stora namn" inom hundvärlden. Jag var i bokhandeln och bläddrade som hastigast igenom boken: Stora boken om att skaffa och leva med hund, skriven av Anders Hallgren och Åsa Ahlbom. Där stog att herdehundsraserna inte passade som sällskapshund utan enbart som rena vakthundar. Jag har svårt att förstå denna logik. Observera att jag använder dessa rader som exempel, jag har inte läst hela boken och jag respekterar författarnas hundkunnande i övrigt. Men ingen kan vara bra på allt och dessa rader är exempel på hur okunskap sprids och blir till en vedertagen sanning.

De senaste 50 åren har herdehundarna framförallt varit sällskapshundar. Deras arbetsuppgifter har gått hand i hand med samhällets omvandling. När det gäller kuvasz så flyttade de in till sina människor för flera hundra år sedan. Då menar jag inte att de alltid bor inne i huset och sover i sängen. Men de finns i människornas närhet. De vill gärna vara med. Av den anledningen är de utmärkta sällskapshundar - de håller sina människor sällskap. De är inte heller så krävande när det gäller motion eller aktivering. De gillar att ligga och spana, promenera och visa sin kärlek.

Det som skiljer herdehundar från vallhundsraserna (och brukshundarna) är att de inte har lika mycket energi och lust att arbeta som dessa.De klättrar inte på väggarna om ägaren inte aktiverar dem. Deras arbete är istället att få vara med. Att vara sällskap. Det som gör dessa hundar som potentiellt farliga är att de är stora och att de är misstänksamma mot potentiella hot. Den som äger en sådan ras måste därför lägga ner energi på att vänja hunden vid människor, samhällets olika fysiska rum och bygga upp en grundtrygghet hos hunden.

Jag menar att det alltid krävs kunskap när man skaffar hund. Olika raser erbjuder dock skilda kunskapsutmaningar. Generaliseringar blir därför väldigt ytliga. Att ge råd som passar alla raser och individer likaså. Skaffar man en jakthund behövs specifik kunskap om jakthundens behov och hur de ska tränas. Det är många gånger svårt att låta vinthundar vara lösa p g a av jaktinstinkten. I det fallet krävs kunskap om hur de får sina behov tillgodosedda utan att de behöver vara lösa i skogen. När jag säger att kuvaszen är en utmärkt sällskapshund betyder det inte att den passar alla och det är definitivt ingen "leksakshund".

Visst finns det raser som är enklare att handha än en herdehund, men vi får inte glömma bort att även människor har olika behov, personligheter, intressen och levnadsförhållanden. Att säga att en herdehund inte passar som sällskapshund är som att säga att ett exklusivt vin passar enbart på restaurang, modern konst ska bara finnas på museum, märkeskläder bör enbart bäras av modeller. Ja, ni förstår nog vad jag menar!