Debatten om resursförsvar

Det pågår väldigt intressanta debatter i hundvärlden idag, framförallt på olika bloggar. Se t ex Hunddagboken, Fredrik Steen, Team Nelson. En av tankarna med den här bloggen är att bidra med ett sociologiskt perspektiv. Men det är inte alltid så enkelt att skriva på ett begripligt sätt. Min viktigaste uppgift är att rikta fokus från hunden som ett isolerat fenomen till de nät av relationer som omger hunden. Men kanske framförallt vår mänskliga tolkning av dessa. Det vi tror oss se.

En debatt som pågår är den som exempelvis den danske biologen Freddy Worm Christiansen (FWC) aktualiserat med sin bok Hundars och Vargars beteende (2009) översatt av Kristina Hollox & Kerstin Malm. Frågan om zonförsvar, ifrågasättandet av lederskap och om vi verkligen ska förstå hunden från vargars beteende är definitivt inte ny. Det som är nytt är att han på ett systematiskt vis försöker ifrågasätta vedertagna uppfattningar och visa på att det faktiskt inte finns så mycket vetenskaplig grund bakom många av våra teorier kring hundars beteenden.

Med den svenska översättningen så har debatten spridit sig bland framförallt hundägare också till viss del forskare. En student vid SLU har via SKK flaggat för att hon i sitt examensarbete studerar hur det ligger till med hundens resursförsvar, eller framförallt hur hundägarna uppfattar det. (Observera att detta inte kan räknas som vetenskaplig forskning, forskar gör den som har forskarutbildning, iallafall om det ska klassas som vetenskapligt. Men resultatet kan ändå vara intressant, kanske blir det början på djupare forskning i ämnet).

Jag välkomnar FWCs bok Hundars och Vargars beteende och jag välkomnar debatten. Men jag stör mig väldigt mycket på den trista layouten, till viss del språket och att den är skriven som om den vänder sig till mellanstadiebarn. Den viktigaste kritiken jag har mot boken är att han faller i samma fälla själv som de myter han försöker avliva. Var finns beläggen, forskningen, litteraturen etc som stöder FWC egna antaganden? Jag har respekt för hans erfarenheter men det betyder inte att de går att generalisera till hundars beteende i stort. Som sociolog kan jag inte heller acceptera att hundars beteende alltid bygger på instinkt. Hundar lever tillsammans med oss människor och påverkas av vårt sätt att leva, våra förväntningar och de (osynliga) strukturer som skapas och återskapas genom våra handlingar.

Jag vill ge ett exempel. Ett handling kan grunda sig på instinkt men det kan också komma till av en ren slump. Har man väl gjort på ett sätt så är det väldigt stor chans/risk att man gör så nästa gång igen. Oavsett om man är hund eller människa. Det kan t ex vara att hunden väljer att lägga sig under bordet, den kan tycka att det är ett bekvämt ställe som ger både skydd och bra koll på omgivningen. Det kan finnas massor av olika skäl och förklaringar. Det kan också ha blivit en vana som inte längre har någon betydelse. Det kan till och med finnas en bättre plats men hunden fortsätter att lägga sig där den en gång börjat. Om vi utgår från oss människor. Om vi går till en föreläsning, ett möte, till ett fikarum så är sannolikheten väldigt stor att sätter oss på den plats som vi valt från början. Det kan ha varit slumpen eller planerat men trots att platsen kanske inte är den bästa så sätter vi oss troligtvis på samma plats igen. Vad som blir norm, vana eller kultur skapas inte i ett vakuum utan ifrån de förväntningar vi har på omgivningen och omgivningen har på oss. Men det allra mesta sker på rutin utan att vi reflekterar över det.

Ur ett sociologiskt perspektiv blir det svårt att köpa FWC förklaringar som generella för alla hundar i alla situationer då bortser man från vikten av det sociala sammanhanget. Resursförsvar kan vara en förklaring men det behöver inte vara så. Det kan även handla om ledarskap men det behöver inte göra det. Vidare menar jag att hunden utvecklar signaler utifrån den sociala miljön varför man som med alla mänskliga språk inte kan säga att de är generella och gäller överallt.

Trots min kritik av FWC:s bok så har den många bra poänger då den ifrågasätter cementerade uppfattningar om hundars beteenden och signaler. Syftet med boken är också gott då den ger oss nya redskap att förstå varför en hund morrar och att det inte behöver vara ett problem. Och är det ett problem så kan man lösa det på fler sätt än att bryskt skaka om hunden eller knuffa bort den. Det jag dock är rädd för är att denna bok i förlängningen ska övertolkas och bli den nya religionen inom hundträning. Men debatten i sig - den välkomnar jag! Till sist - en läsvärd bok för dig som vill ha nya perspektiv på hundars beteende!