Räddade hundar i Kina och glaskross i Sverige

Daily Mail skriver idag om en dödens lastbilstransport. En slaktarnas limousine. En illdådens resebyrå. I det här fallet rörde det sig om 505 hundar tättpackade som sardiner i rostiga burar på ett lastbilsflak. På väg till slakt och därefter tillredning till festmåltid på restaurang. Vidrigt. Hela hanteringen kan inte betecknas med något annat ord än just vidrigt. En video finns här.

Upprördheten är stor i media och bland kommentarer i olika sociala medier när den här typen av illdåd uppmärksammas. Så även denna gång. I just det här fallet var det för fem dygn sedan och i Kina illdådet skedde. Det är dock av högst sekundär betydelse. Lik luktar lika illa var och när de än produceras.

Att äta hundar må vara de flesta i Sverige främmande idag. Men skillnaden mellan en hunds, en kos eller en människas kött är i första hand en fråga om föreställningar. I ett längre tidsperspektiv är det "nyss", som antropofagi (kannibalism) sannolikt förekom på våra breddgrader. Bronsålders-"svenskarnas" kultur liknade annars vår egen mycket mer än vad som skiljer den åt från vår. Skillnaden mellan hur de här misshandlade hundarna i Kina hanteras och lika misshandlade svenska grisar, höns eller minkar är egentligen ingen alls. Mer än de kulturella föreställningarna om vad som är ätbart och inte. Vad god smak är och inte är. Vad som är "husdjur" och inte.

Slakt är slakt, är mord, är död. Till skillnad från hunden kan vi människor kan faktiskt välja att inte bidra till en sån verksamhet. Och så länge vi medvetet tar livet av våra medvarelser ska vi nog akta oss för att kasta sten i riktning mot Kina. Glasbubblor spricker lätt.

Dan Porsfelt - gästbloggare på Sociala hundar