onsdag 26 maj 2010

Gulliga vovvar & farliga monster

Om vi ser till barnlitteraturen framställs ofta hundar som gulliga vovvar i allt från pekböcker till sagor och mer praktiska böcker i hur man sköter om sin hund. Och låt oss inte glömma Båtsman - denna kramgoa hund från Saltkråkan. De flesta barn har nog också fått ett gulligt mjukdjur i form av en hund i julklapp eller födelsedagspresent. Många av dessa barn växer dessutom upp i städer utan kontakt med bondgårdsdjur eller skogens djur. De vet inte varifrån köttet de äter kommer. I deras värld är hundar mjuka och kramvänliga.

Vem förklarar för sina barn att Båtsman egentligen är en hundras med vaktinstinkt som man inte kan gå fram och krama som man vill? Vem förklarar för dessa barn att alla dessa gulliga sagor är just bara sagor och att alla mysiga mjukdjur inte är något annat än kramdjur? Lär vi barnen att hundar faktiskt har tänder som de kan bita med? Vem lär barnen att på hundspråk betyder en kram något mycket fult och som betraktas som väldigt oartigt? Vem berättar för barnen att hunden inte förstår att de är just barn och att deras kroppsspråk och viftande armar kan verka skrämmande? Vem lär barnen att man inte går fram till främmande hundar? För om ingen lär barnen allt detta - hur ska de då förstå att alla sagor, biofilmer och mjukdjur är på låtsas? Det är lätt att döma barnen som springer fram och slänger sig om halsen på en främmande hund, men hur ska barnet kunna veta?

Det finns också en motpol till den gulliga barnlitteraturen och det är medias rapportering av hundar som biter och skrämmer barn. Helt plötsligt är hundarna inte längre gulliga - de är plötsligen monster som inte har rätt att finnas till. För en hund som bitit måste avlivas, i alla fall om man får tro medias rapportering. I Expressens nätbilaga rapporteras idag om fallet Olivia som blivit biten i halsen, om rotweilern Hector som hotas av avlivning och tips från en polis som berättar hur man skyddar sitt barn.

Båda (medie-)bilderna - den gulliga vovven och det farliga monstret - är lika ensidiga och verklighetsfrånvända. Vi måste finna en mer nyanserad bild. Som det är nu får jag en uppfattning att vi människor blir så förvånande när den söta Båtmans-hunden kan bita. Den gulliga vovven är nu ett farligt monster. För Båtsman i verkligheten är ju inte som Båtsman på TV. Om inte ens vuxna kan förstå skillnaden, vem ska då lära deras barn?

5 kommentarer:

Anonym sa...

Bra inlägg!
Kram Annelie

Hannah sa...

Hej! Hittade hit via en länk som någon postade på ett hundforum. Jag undrar om jag får länka hit från min blogg så jag tycker att mycket av det du skriver är oerhört relevant o läsvärt för flertalet! Jag har inte en gigantisk skara läsare men jag vidarebefordrar gärna din otroligt uppfriskande syn på hundar =)

Väl mött//Hannah

Christina Klosterberg sa...

Det får du så gärna göra. Jag var in och kollade på din sida först bara. Fin hund du har ;) Roligt att du uppskattar bloggen!
Christina

Lenita sa...

Den som lär barnen det är ju föräldranas ansvar, som dock OFTA inte tas! En av mina hundar är lugnare än tjuren ferdinand, och det är ofta folk LÅTER barnen gå framtill honom, UTAN att fråga mig!!Jag blir argare än mina tre "pitbulls" ihop!Inte för att just den hunden skulle göra ett skit, men kanske nästa hund. Mina syskon barn är uppvuxna med en av mina hundar, de kan göra vad de vill i stort sett med henne,men de är väl medvetna om att man inte går fram till andra hundar hur somhellst. Och just med henn, är det väldigt spec för INGN främmande klappar henne.

Anonym sa...

Mycket bra artikel! Antalet bett skulle minska dramatiskt om folk (föräldrar i synnerhet) använde sunt förnuft. Hundar måste respekteras.