Hund som kulturellt fenomen

Ni som brukar läsa denna blogg vet att jag gärna använder min sociologiska utbildning för att förstå och förklara hunden som samhällsfenomen. Men man skulle kunna säga att hunden även är ett kulturfenomen. Dels som objekt avbildade i olika konstverk eller inom litteraturen. I söndagens kulturbilaga i DN ägnas fem helsidor åt hunden som kulturfenomen. Det är Niklas Wahllöf som skrivit artikeln under rubriken Vilket hundår!

Det var alltså inte de vanliga skrämselberättelserna eller de snusförnuftiga kommentarerna om hur nyttig hunden är i samhället. Jag är nog inte ensam om att ogilla alla artiklar om attackerande hundar men jag är även kritisk mot alla artiklar som ensidigt beskriver hur nyttig hunden är i samhället för oss. I båda varianterna beskrivs hunden enbart som objekt, till för att tjäna oss på olika sätt. Det jag menar är att hunden och vad den för med sig är mer komplicerat och intressant än att avbildas i vitt eller svart. Hunden har också ett egenvärde och jag menar även som ett subjekt i vår mänskliga värld.

Ett kultursociologiskt perspektiv söker istället se komplexiteten och titta bakom det rent uppenbara. Kultur är det som skapas via våra tankar, handlingar och värderingar, det som gör avtryck i vardagen. Kultur är mer än det som ställs ut på våra museum. Det finns i vårt kreativa skapande varje dag liksom att vi också påverkas av den. Sen betraktas inte allt som "god" kultur. Vad som anses som god eller dålig kultur säger väldigt mycket om rådande värderingar för den tiden eller den platsen.

Hunden har som sagt funnits med som objekt inom olika kulturyttringar men sällan har man funderat på hunden som delaktig eller skapande av kultur. Som ett kulturellt subjekt. I DNs artikel lyfts hunden fram som en del i vårt kulturella liv, hur den påverkar oss på gott och ont och hur vi anpassar våra liv efter våra hundar. Exempelvis skaffar snygga halsband och skålar. Det talas om hur vi förmänskligar våra hundar men jag menar att vi även skulle kunna säga att vi "förhundligar" oss själva. Vi utvecklar kroppsspråk, ny kommunikation, nya lekar, kommer ut i naturen, anpassar semestern, utvecklar kärleksfulla relationer och tar hand om våra hundar på ett sätt som vi tror att de uppskattar.

En anledning till att hunden nu får en större plats i media är enligt DNs artikel att många kända människor öppnat upp sitt privatliv för offentligheten och där finns många gånger en hund med. Och författaren P O Enquist sa i radioprogrammet Hunden och livet att det är danande med hund och det förädlar känslolivet! Som sagt, hundarna är numera en del av vår kultur. Den ökande andelen kamphundar i segregerade områden är också en kulturyttring enligt mig. Det har blivit en statussymbol och handlar inte enbart om makt eller viljan att sätta sig i respekt.

Kultur handlar om delaktighet och innehav av en viss hund kan ses som en viktig symbol i en viss sfär precis som en lyxig bil, bildning, konst, pengar etc kan vara status i andra kulturer. Det är också av den anledningen jag vägrar att kalla problemet med farliga hundar som enbart ett hundägarproblem (även om det många gånger kan vara det också). Det är mer komplext än så. Det är snarare ett samhällsproblem. Och av den anledningen räcker det inte med att fokusera på enskilda hundägare. Vi måste istället söka förståelse av hunden som kulturvarelse. Vi kan inte enbart läsa i rasstandarden vad hunden är framavlad till en gång i tiden. Vi måste förstå olika hundars roller i samhället idag. Inte enbart som en biologisk varelse utan även som ett kulturellt fenomen.

Om en kamphund ses som en statussymbol i en kulturell sfär så ses den som ett "blodigt monster" utifrån andra perspektiv. Jag tror faktiskt att en del av problemet med hundrädsla är att dessa hundar har målats upp som farliga. Det finns än så länge inga vetenskapliga belägg för att så är fallet. En del av vårt problem är vår föreställningsvärld och att vi tillskriver olika hundar egenskaper som kanske inte har med hunden i sig att göra utan mer vad den symboliserar.