I går skrev jag om en liten flicka som blivit biten av en hund och den moraliska panik media skapar. Mycket riktigt har Aftonbladet idag ägnat en helsida åt nyheten och det går bl a att läsa att "ägaren tog sitt ansvar och avlivade hunden". På nätsidan kompletteras artikeln med två andra historier om sk farliga hundar. Även Göteborgsposten har skrivit om olyckan idag.
Återigen, jag tycker händelsen är tragisk men jag tycker också det är sorgligt att hunden behövde avlivas. Men eftersom jag inte har alla uppgifter om vad som hände vill jag inte uttala mig om det enskilda fallet .
Med ökad kunskap om hundar för såväl ägare som omgivning hade olyckan inte behövt inträffa. Vet man att man har en hund som inte gillar barn får man se till att inga barn kommer fram och ägaren får gå emellan. Faktum är att det inte heller är fel tänkt att man kan använda munkorg. Vet man att man har en osäker hund kan munkorg vara en trygghet när man rör sig i miljöer där man är osäker på hur hunden kommer att reagera . Jag menar inte att munkorg behöver vara en lösning i sig för det gör ju inte hunden lugnare. Men det kan användas medan man successivt tränar hunden. Det finns någon slags tabu för munkorg i vårt samhälle. Men vi behöver bara åka ner till Europa så råder det munkorgstvång på stora hundar inne i städer och på allmänna kommunikationer. Förvisso har man här en högre acceptans för hundar med mer temperament än vad som finns i Sverige.
Det finns också en rad böcker som går att läsa om hundar, hur de reagerar och hur man kan lösa problem. Exempelvis så känner sig en hund i koppel mer trängd, de kan ju inte fly och många hundar upplever barn som obehagliga och läskiga. En del hundar vill inte heller bli klappade av alla och kramar uppfattas många gånger som ett hot. Såväl barn som hundar har svårt att läsa varandras signaler. Det är därför så viktigt att barn aldrig ska gå fram och klappa främmande hundar.
Det finns en nyutkommen bok "Hundars och vargars beteende" av Freddy Worm Christiansen, översatt av K. Malm , den publicerades första gången 2007 i Danmark. Det är mycket intressant läsning. Freddy Worm visar exempelvis på hur hundens zonförsvar fungerar och han menar att vi många gånger missförstår hunden när den morrar eller biter. På sid 77 skriver han:
"Varje hund har en beredskap för att bita i försvar om den blir tillräckligt trängd. Det beror inte på någon särskilt stor aggressivitet utan är en medfödd överlevnadsstrategi, där hunden försvarar en äganderättzon. Därför ska människor, särskilt barn, lära sig hur man respekterar en hunds zoner":
Även etologen Ingrid Tapper har skrivit om ämnet i "Hundars rädsla och aggressioner" (2009). Syftet är att vi ska förstå hunden utifrån ett ekologsikt perspektiv då hunden inte alltid fungerar som vi människor tror. Här finns också en rad träningstips och i slutet av boken redovisar hon statistik om hundars bitskador på männsiskor. Hon visar här att det är mycket ovanligt att hundar biter männsikor. Risken att bli skdad av en häst är dubbet så stor. Statistiken visar dock att av de olyckor som sker så är barn överrepresenterade.
För att unvika framtida skador krävs att hundägaren vet vad de har i kopplet, ordentlig socialträning men vi måste också respektera hunden. Tyvärr så bidrar artiklar om hundar som bitit sällan till ökad förståelse eller kunskap utan istället till rädsla, vrede och det är hunden som utpekas som syndabocken. I det här fallet är hunden redan avlivad.
9 kommentarer:
Häromdagen blev jag och min hund i stort sett jagade av två små flickor som frågade om de fick klappa vovven. Jag svarade att nej tyvärr det får ni inte, då min hund utomhus är osäker, särskilt då hon blir jagad av två barn. Trots mitt svar fortsatte flickorna springa efter oss, men stannade till slut. Varför ska det vara så svårt för föräldrar att lära sina barn att de inte får klappa alla hundar. Situationen kunde ha slutat väldigt olyckligt men som tur var gick det bra. Är det verkligen meningen att hundägare och hundar ska tvingas fly på grund av att människor jagar dem? Jag vill också tilläga att ingen skuld kan läggas på barn utan allt ansvar ligger hos oss vuxna. Det spelar ingen roll hur uppfostrad hund jag har, i en pressad situation kan alla hundar reagera på ett för oss människor oacceptabelt sätt.
Hej Kyra, jag håller med dig till 100%. Rent juridiskt har hundägaren allt ansvar, precis som en bilist. Men om vi tittar till situationen och det sociala sammanhanget så förstår vi att de är få hundar som bits utan anledning. Det är därför så sorgligt att i praktiken läggs all skuld på hunden. Precis som föräldrar ska förhindra att barn inte blir påkörda, drunknar eller ormbitna måste föräldrar se till att barn inte springer fram till främmande hundar.
Jag måste bara få fråga 1n sak VARFÖR.... blir det ingen lika STOR sak av det här hundbettet, den här gången. Har de med STORLEKEN att göra???
När sådana här olyckor sker så blir ofta följden "ägaren tog sitt ansvar och avlivade hunden". Vad är det för ansvar? Att låta hunden ta hela straffet? Vad händer om ägaren inte tar detta "ansvar"? Det verkar inte finnas något rättsligt ansvar för ägaren i sådana här situationer annat än att behöva betala för trasiga kläder, reskostnader till sjukhuset osv.
Den enda som brukar straffas är hunden som får offra sitt liv för händelsen. Jag tycker vi borde ha relevanta straff för hundägaren istället vid sådana här händelser.
Vad hade straffet blivit om en en människa skadat en liten flicka på detta sätt? Borde inte en hundägare få ett straff som är i paritet med det straff som utdömts om ägaren själv hade orsakat skadorna på flickan?
JÄPP..........
Lite inside info:
Såväl mamman som hennes släkting var väl medvetna om att hunden inte var trygg med skrikande ungar då släktingen bor granne med hundägaren och barnen tidigare varit inne i hundägarens trädgård och lekt. Hundägaren hade då sagt till de vuxna att det inte spelar någon roll om ungarna förstör rabatterna och ställer till men de får inte gå nära hunden eftersom den har svårt för stojiga barn.
Det framkommer även i några av artiklarna att de visste om detta. Ändå har de inte tillräcklig koll på ungarna när de ser att hundägarens tonåriga dotter är ute och rastar hunden. Man kan ju tycka att bara det att det inte är hundägaren själv som handhar hunden borde sätta igång en liten varningsklocka att man kanske borde se efter var barnen håller hus. Ungarna sprang fram till hunden och hunden kände sig trängd och reagerade.
Det var alltså inte så som t ex Tobias Sandblom på GP försöker få det att framstå att ungarna lugnt och snällt gick fram till hunden och artigt frågade om de fick klappa hunden.
forts...
Så, till viss del tycker jag att hundägaren tagit ett ansvar. Sedan är det så klart mer denne kunde ha gjort t ex haft munkorg på den speciellt om det inte är hundägaren själv som vallar den utan, som i det här fallet, tonårsdottern vilken kanske inte har samma kontroll över hunden. Träning borde naturligtvis också ingått för att försöka få bort beteendet.
Det är alltså inte riktigt så enkelt som tidningarna försöker att få det till; En rabiat, barnilsken hund som kastar sig över ett litet stillsamt barn med vuxna som inte hade en aning om att hunden kunde reagera.
Synd att en i övrigt jättego vovve fick sätta livet till p g a korkade vuxna med noll koll och en mycket olycklig situation som kunde ha förhindrats. Men, vad jag förstått fanns det för hundägaren inte någon annan möjlighet då det tydligen i lilla Rävlanda nästan omedelbart uppstod närmast lynchstämning gentemot hunden och hundägaren.
Visst vi hundägare har ett strikt ägaransvar och det är jättebra, men jag kan erkänna att jag själv ofta kan få hjärtat i halsgropen då det kommer små barn framrusande med föräldrarna stående ett par hundra meter bort och antingen inte har en susning vad deras barn håller på med då det är viktigare att tjata i mobilen eller glatt ropar till ungen: "Åh, vilka söta vovvar! Klappa dem du!" Och då älskar ändå mina hundar barn så det är större risk att ungen hamnar på backen med hundarna glatt viftande över sig än att den blir biten. Men, för ett litet barn kan det naturligtvis också upplevas som skrämmande. Och i och med att jag vet att det kommer att bli jag som får stå med det s k hundhuvudet efteråt så försöker jag alltid i görligaste mån undvika en sådan situation. De får träffa ungar på annat sätt under mer ordnade förhållanden istället. Det lustiga är dock att det ofta händer att föräldrarna till den framrusande ungen då tycker att jag är en sur, gammal gubbe som vill förneka deras barn att klappa hundarna. Ursäkta mig men mina hundar är faktiskt inte allmän egendom. De får väl ta sina ungar till Slottsskogen och kelzoot där.
Äldre barn - från 6-7 år och uppåt - utan föräldrar är oftast mycket bättre för de frågar nästan alltid först om de får klappa och kommer heller nästan aldrig framrusande. Visst, säger jag, men då får ni också räkna med att bli genomblöta och kanske hamnar på backen för att det blir så glada.
Förlåt för en lång kommentar men jag tycker att det här är en så sorglig historia som vinklats helt galet i tidningarna.
Vila i frid gubben!
PS Fick inte in hela på en gång därav två.
HejJohn! Tack för lite mer ingående detaljer. Jag misstänkte att det kunde vara så som du beskriver men jag vågade inte uttala mig då jag inte var fullt informerad och inte heller litade på jornalistens berättelse. Som du förstår är jag kritisk mot denna form av jornalistik då det blir som du säger lynchstämning mot hunden ifråga. Det hade säkert inte varait lätt för hundägaren att promenera med hunden i samhället efter detta.Så nu när jag har yttlerligare information så känns det ännu mer olyckligt att det hela slutade med avlivning för hunden. Som en parentes så gillar jag din profilbild!
Jag har själv en wheaten så just i detta fall klappade hjärtat lite extra. Men, jag håller med dig att medias vinkling alltid är till nackdel för hunden i dessa fall och att de gärna håller inne med info som kanske skulle ge en annorlunda bild. Man blir ju påverkad själv också. Fick nästan en känsla av att folk stirrade snett på min snart 13-åriga wheatentik idag. Fast det var nog bara lite löjlig paranoia, hoppas jag.
Jag känner inte hundägaren personligen men känner ganska väl till kenneln hunden kommer från och jag har aldrig hört något om att de skulle ha fått hundar med taskigt temperament. Tvärtom är det en väldigt engagerad uppfödare i såväl standard som temperament. Jag känner även folk som står uppfödaren nära och berättat lite mer än det som stod i tidningarna. Plus att jag själv har släkt i Rävlanda.
Jag tycker väldigt synd om den stackars tonårsdottern också. Först vara med om det man inte ens vill tänka på skall hända och sedan, uppe på detta, kan jag tänka mig att hon känner en väldig skuld över att de var tvungna att avliva vovven. Jag kan själv tänka mig hur man går igenom i huvudet gång på gång vad man kunde gjort annorlunda.
Kul att du gillar profilbilden. Är ganska förtjust i den själv. ;)
Skicka en kommentar