fredag 21 januari 2011

Mentala staket

När man talar om mentala staket gör man det oftast i negativa termer. Som något som hindrar oss att se möjligheter. En osynlig gräns som vi inte ser men ändå finns där. Ett mentalt staket är en gräns som vi inte tänker på men som stoppar oss att göra vissa saker. Ibland gör mentala staket oss mindre kreativa men det räddar också livet på oss många gånger. Vi går exempelvis inte ut på motorvägen. Utan mentala staket skulle vi inte heller fungera i samhället, vissa saker gör man bara inte. Hela vår kultur är en sammansättning värderingar och normer om hur vi ska förhålla oss till vissa saker. Som ett osynligt nätverk av mentala staket. De som bryter mot mentala staket möts av ogillande eller juridiska straff. Så är det för oss människor.

Men precis som att vi människor lär oss vilka mentala staket som gäller kan vi även lära våra hundar. För att något ska bli ett mentalt staket, som vi inte tänker på, måste ett viss beteende upprepas ett visst antal gånger så att det blir en vana. Men bryter hunden mot detta mentala staket fler gånger än det lyckas så uppnås motsatt effekt. Hur ska man då göra för att "lyckas med sin hund?".

För det första måste vi inse att om vi ska skapa en vana, en rutin, ett beteendemönster så räcker det inte med att göra detta en gång. Det finns inga snabba lösningar. Möjligtvis om vi skrämmer hunden. Men att skrämma hunden till lydnad får en hund som inte bara kommer vara rädd när den behöver utan den kommer även vara på sin vakt när den inte behöver. Detta är en skapad rädsla som inte har med avel att göra. Det handlar med andra ord om en hund med dåligt självförtroende Vill man ha en lydig och undergiven hund kan det kanske vara en effektiv träningsmetod.

Sen har vi motsatsen. En hund som aldrig får en tillrättavisning utan med glädje anpassar sig till det mentala staketet därför att den vinner på det. Efter tillräckligt många gånger har det blivit en god vana som inte behöver belönas varje gång. Detta får en gladare hund än den som skräms till lydnad. Förutsättningen att det ska lyckas är att hunden i stort sett aldrig gör fel. Men en glad hund med gott självförtroende har dock större benägenhet att utforska gråzonen kring det mentala staketet.

Min poäng är att för att den senare träningsmetoden ska fungera i praktiken är att den till 99% alltid lyckas. Annars skapas inget mentalt staket. Och om hunden inte rör sig inom det mentala staketet så kommer omgivningen att reagera. Det behöver inte handla om aggressiva hundar utan om hundar som ger uttryck för sin inre motivation att exempelvis skälla, springa från tomten, hoppa på besökare, ta upp ett spår, jaga cyklar etc. Om vi inte lyckas avstyra denna form av beteende med positiv förstärkning innebär det i sina konsekvenser, att detta ur samhällets synvinkel, är den sämsta uppfostringsmetoden. Trots att hundarna är glada och mår bra.

Det finns en paradox i samhället som handlar om just det osynliga mentala staketet. Det finns å ena sidan inom hundfostran en träningsvåg som handlar om att enbart använda sig av positiv förstärkning och helst ska inga mekaniska hjälpmedel användas heller. Å andra sidan finns en ökad rädsla för hundar där olika lagförslag som ska begränsa vissa hundars existens eller rörlighet. En förutsättning för att denna paradox ska upphöra som paradox är att det mentala staketet fungerar i praktiken.

Min erfarenhet är att de flesta hundar, fortfarande är hundar med ursprungliga instinkter i behåll. Instinkter som är så starka att det är få belöningar som stoppar dem. Detta gör att många hundägare känner sig misslyckade som inte få hunden att uppföra sig som omgivningen förväntar sig att de ska göra. Hur löser man då detta?
  • Antingen får vi göra som så många andra svenskar, skaffa oss en labrador eller liknande ras. Eller så får vi försöka hitta en kombination av träningsmetoder. Jag menar att det ena inte behöver utesluta det andra.
  • Det allra viktigaste är att inse att hundar inte föds med kunskapen om vilka mentala staket som gäller. Vi måste träna hunden till detta och det kräver tid och tålamod.
  • Jag menar att vi i början måste ta till fysiska hjälpmedel för att lära hunden var gränserna går. Det kan handla om en inhägnad tomt, ett koppel eller längre lina.
  • Våga vara fysisk, att med vår kropp ta tag i hunden. Få den uppmärksam. Visa vägen. Varför inte testa massage?
  • Det finns även andra hjälpmedel att ta till som haltigrimma, citronhalsband, Pet correction, Dap-spray etc.
  • Vi får inte glömma vår röst. Inte heller vårt språk. Hundar är intelligenta som förstår mer än vi tror.
Alla dessa hjälpmedel är enbart till någon hjälp om hunden i övrigt överöses med positiva erfarenheter och belöningar. De förhindrar hunden att göra fel samtidigt som vi skapar rutiner och bygger upp ett mentalt staket. Att enbart använda sig av fysiska hjälpmedel för att skrämma hunden bygger inte upp några mentala staket. Det skapar inga goda vanor. Det skapar bara en rädd hund.

Ju mer vi studerar vår hund och förstår hur just vår hund reagerar desto lättare hittar vi vad hunden gillar och ogillar. Vi kan läsa av hunden innan hunden springer igenom det mentala staketet. Det finns inget naturligt i de krav samhället ställer på hundar och deras ägare. Allt är konstruerat. När det mentala staketet fungerar i praktiken så är det inte längre en begränsning - då omvandlas de istället till möjligheter. Tänk dig själv om du kommer till en ny kultur med nya seder och språk. Innan man behärskar detta känner man sig rätt bortkommen. För hundens del handlar det också att anpassa sig till ett samhälle som är skapat av människor för människor. Det är inte lätt att vara hund idag eller hundägare!

4 kommentarer:

linaa, Tilda o Luzza sa...

Vilken bra läsning du bjuder på här inne!!
Önskar en bra helg!

Katarina sa...

Intressant och tankeväckande! Just nu är positiv förstärkning ledordet - men precis som du säger så räcker det inte alltid i alla lägen.

Eva sa...

Du beskriver SÅ bra en hel del av det jag tänkt! (Fast du har mkt större kunskaper än jag)
Och så påminner du mig om beteckningen på det jag länge insett att A aldrig fått med sig från sin första familj... Vad jag tror efter att ha "studerat" honom fick han göra mycket som han ville där, utan vare sig positiv förstärkning eller gränser. Fungerar definitivt INTE med en hund som han!
Stor skillnad mot J som väl snarast är den "perfekta" hund du beskriver, som med endast posivitet har kunnat läras det mesta. Tror nästan aldrig att jag behövt "ta tag" i honom! Med A har det behövts, trots att han bottnar mycket i rädsla, men numer räcker rösten väldigt långt.
Och med tålamod, tålamod, tålamod och en del tjat har vi kommit en bra bit på väg mot en trygg hund som förstår en del om vad som förväntas:)
SV Tror också det kan vara en del valpminnen i detta med små korgar! Och ungefär samma sak som jag lärde i nyår om att trånga tröjor kan lugna en del hundar! Skulle gärna testa DET på A - men han skulle aldrig gå med på att ta på sig:)
Ursäkta längden, igen!

Team Nelson sa...

Som ljuv musik.
Jag har förut jämfört hundfostran med att jobba med tonåringar. En del tycker säkert att det är förfärligt men jag menar verkligen inget illa.
Först måste man komma on speaking terms. Sen gäller det ÖKA deras självförtroende, att lära sig lyckas och på vägen våga göra fel.
Sen är det bara så att man då och då får sätta ner foten och tala om att detta är inte ok.När de testar vill de ha en reaktion. Då kan jag inte köra med positiv förstärkning. Jag skulle inte bli trovärdig i deras ögon då. Nej, 95% positiv förstärkning och 5% vuxenvisdom som förmedlas kärleksfullt men icke förhandlingsbart.
Jag tycker det är överförbart på våra hundar.
Ulf