Carpe diem

Det heter så käckt att man ska ta vara på stunden och njuta av nuet - Carpe diem. Det finns dock dagar som man helst vill slippa, där man faktiskt längtar till morgondagen. Idag har varit en sådan dag då jag haft en sån värk att jag fått droga mig själv med tabletter. Inte orkat mycket eller inte kunnat helt enkelt. Det är sådana dagar man inte är speciellt motaglig för kommentarer som " det går över", "det finns nog någon mening med det", "det finns de som har det värre". " Fånga dagen" Och?

Jag hoppas på en bättre dag i morgon. Skulle vara roligt att kunna fotografera lite med nya kameran. Tog lite bilder häromdagen men jag behöver träna in mig på att fokusera. Här är iallfall de första bilderna.

På väg mot tjurfäktningens död

Tjurfäktning är redan förbjudet på Kanarieöarna och idag ska parlamentet i Katalonien (en autonom region i nordöstra Spanien) rösta om tjurfäktningens vara. Inte mindre än 180 000 namnteckningar från invånarna i Katalonien har tvingat parlamentet att rösta och som det ser ut så väger det åt ett förbud. Tjurfäktning är inte lika populärt här som i övriga Spanien och själva omröstningen kommer inte vara partipolitiskt bunden utan representanterna kommer få rösta så som de själva önskar.

Själv tycker jag att det inte är en dag för tidigt och jag hoppas verkligen att denna spanska tradition snart är ett minne blott. Alla traditioner är inte av godo, särskilt inte när det är ett folknöje att hetsa tjurar till döds. Det känns som en gammal kvarleva från gladiatorernas tid. För er som vill uppleva själva spänningen och upplevelsen kring arenan föreslår jag att ni istället går på fotboll. För den mer blodtörstige så tycker jag det är mer "humant" att lagens firmor träffas och gör upp utanför planen, det är mer på lika villkor än en tjurfäktning. Sen finns ju boxning också där människor slår av varandra näsbenet, men även detta sker ju (förhoppningsvis) av fri vilja. Nåja, det finns väl sorgliga fall även här när man kanske inte känner sig bekräftad på annat sätt än i ringen. Men denna fight är som jag ser det mer rättvist än att man på förhand bestämt vinnare och förlorare. Det är väl ingen som på allvar menar att tjurfäktning är en jämn kamp?

Jag ser inte det som försvarbart att hänvisa till gammal tradition, kultur, nationalism eller turisttmagnet. För de som menar att dessa tjurar har ett bättre liv än fabriksuppfödda slaktdjur så anser jag att även denna djurhållning är undermålig. Oavsett om man äter kött eller inte så kan jag inte acceptera att djur ska behöva plågas.

Om det blir ett nej mot tjurfäktning i Katalonien idag så kan detta kunna sprida sig till andra delar av Spanien. Tjurfäktning är trots allt inte så populärt hos den unga generationens spanjorer. Även här betraktas tjurfäktning som en matchokultur hos äldre män. Som sagt alla traditioner är inte av godo. Jag kan inte tänka mig att UNESCO kommer bistå Madrids önskemål om att utse tjurfäktning till ett världsarv (mer än möjligen de gamla arenorna som någon form av museum). Låt oss istället göra detta spektakel till historia och om någon så vill kulturhistoria.

Läs mer:
Aftonbladet
Dagens Nyheter och JA det blev ett förbud!
Svenska Dagbladet & igen
SVT
GP
WSPA

OCH DE RÖSTADE JA! JAAAA!

Ekologiskt eller?

När man går och handlar till sin hund stöter man allt oftare på produkter som sägs vara ekologiska. Jag är definitivt av den uppfattningen att vi inte kan fortsätta att konsumera i samma utsträckning som förut. Jag köper gärna ekologiska ägg och ekologisk mjölk men när sk ekologiska produkter skickas över halva jordklotet känns det för mig inte längre så ekologiskt. Hittade en webshop med ekologiska produkter för hundar och förvånades över att många av sakerna kom långt bortom Europa i färglada förpackningar...

När Sociala Hundar tipsar om ekologiska leksaker blir de betydligt mer "jordnära". Jag brukar gå till Röda Korsets second hand affär. Det går att hitta massor av begagnade mjukdjur till barn som passar utmärkt som hundleksaker. När jag har valpar åker jag dit och köper upp det mesta. Har man hundar som "slaktar" sina leksaker får man se till att ta bort ev ögon. Jag brukar även köpa halsdukar och handukar här som leksaker. Långa halsdukar är jätteroligt att springa runt med och man kan även ha dragkamp med dem. Sen är nog mina hundar rätt billiga i drift för de älskar kartonger. Jag behöver inte ens stoppa i godisbitar, de sliter dem i stycken och pulveriserar dem ändå. Kanske inte så pedagogiskt som Nina Ottosssons leksaker!

Hundarna gillar även petflaskor så någon pant blir det sällan här. De går numera själva och plockar upp sina "ekologsika leksaker" ur papperspåsarna så de blir aldrig fyllda. Jag kan tillägga att det blir rätt stökigt med alla kartongbitar överallt så jag försöker begränsa dem till köket. Kanske borde jag lära dem att vara mer rädd om sina saker;) Å andra sidan är bita, slita, tugga och dra ett rätt viktigt behov hos unga hundar. Det är inte så att jag är emot ekologiskt men ibland känns det som att gå över ån efter vatten.

Mycket hund

Det märks att man har många hundar när resten av familjen är iväg, just nu någonstans i Holland. Jag brukar ju inte ta "alla" promenaderna själv annars. Men förhoppningsvis blir jag av med några kilo;) Till på köpet så har jag ju en extra hund här hemma några dagar. Det är den söta kuvasztiken Iindie. Hon har fått en hornhinneskada och behövde ha flera sorters droppar. Jag var tvungen att ställa mobilen eftersom den ena varianten skulle droppas 5 gånger per dygn. Om man bortser från nattens sovtimmar så blir det ju inte många timmar kvar. Så nästan varannan timme har det blivit...

Nu är det egentligen inte mig det är synd om. Jag lider med Iindie som börjat tappa tålamodet. Idag fick jag sätta på henne en munkorg. Som tur är glömmer hon snabbt. Hon har väldigt roligt med min unga kuvasztik Minou. Efter lite gruff första dagen så funkar hon även med min kuvasztik Czabina. Czabina är underbar mot alla hundar. Hon börjar inga bråk men nåde den som sticker upp! Då säger hon ifrån men inte med något övervåld. Förutom mot Yumi, min vita puli. De var förut bästa kompisar men Yumi är extremt burdus (med betoning på extrem) i sin lek och till slut tappade Czabina tålamodet en dag. Det blev ett rejält bett. Jag har helt enkelt inte vågat släppa ihop dem igen eftersom Yumi är så liten mot Czabina. Det blir ju inte lika villkor. Och Yumi går och retar Czabina hela tiden. Så här hemma heter räddningen kompostgaller. Med ett gäng mobila kompostgaller för olika dörrar lyckas vi dela av när det är löp på gång eller som i det här fallet, när två stycken inte kommer överens.

Jag har köpt mig en ny kamera så förhoppningsvis kommer jag kunna dela med mig av fler bilder framöver. Det blev en Nikon D5000, en sysmtekamera för hobbyändamål. Så ikväll blir det teori och i morgon praktik!

Ledarskribenter

På gårdagens ledarsida i Dagbladet Nya Samhället samt ledarsidan i Länstidningen i Östersund skriver Kalle Olsson en riktigt bra ledarspalt om den senaste debatten kring rasförbud, kamphundar och hundlicens under rubriken: Sätt strypkoppel på Hundägarna. Den är saklig och välskriven och ringar in den problematik som finns mellan människor och hundar i samhället. Jag gillar särskilt dessa rader: Ponera då att Mats Odell lyckas övertala sina regeringskollegor, vad skulle effekten bli? Kommer typerna som i dag använder sina kamphundar för att sprida skräck att övergå till mysiga hemmakvällar med sina nyinskaffade katter?

Det som gör Kalles artikel så intressant är att han inte ens är hundägare utan försöker förstå problematiken ur ett samhällsperspektiv. Det är engagerande när ämnet hund hamnar på ledarsidorna då det lyfter upp dem till en del av den politiska agendan och därmed något som man bör ta på alllvar. Jag tycker det är konstigt att inte fler ledarskribenter diskuterar hundens roll i samhället. Den enda jag hittar vid en snabb sökning är Sakine Madon i Expressen som den 15 juli tar upp ämnet och riktar fokus mot de loka bostadsbolagen som enligt henne borde vara de som ska bestämma vilka hundar som ska finnas i deras område.

Här hemma bestämmer som tur är jag. Med två kuvaszer och fyra pulisar hade jag nog inte varit så populär hos bostadsbolagen. Förvisso kan jag förstå att man inte bör ha så många hundar i en lägenhet men att inte få ha hund överhuvudtaget finns inte för mig.

Råttan i pizzan

Det är inte utan att jag funderar på om det cirkulerar en "Råttan i pizza" historia i medierna just nu. 1986 publicerade Bengt af Klintberg boken "Råttan i pizzan" med flera olika vandringssägner som figurerar i olika tidningar. Bokens titel har sen kommit att användas som en beskrivning på historier med stor spridning som utger sig för att vara sanna men som i själva verket är påhittade. Historierna sprids dock i god tro.

När minst fem olika medier på en och samma dag publicerar nyheten att ägarna till en hund som blivit påkörd av tåget fått ersättning från Trafikverket. Det intressanta som gör det just till en Råttan i pizzan-historia är att det talas om en hund i den egna trakten (alltså olika hemorter) och att ersättningsnivåerna är olika för dem. Ändå är det samma berättelse och dramaturgiska inramning. Om det nu inte är en vandringssägen så har inte mindre än fem olika (eller fler) hundar nyligen blivit påkörda av tåget och deras ägare har i dagarna fått ut ersättning.

• Västerbottens Folkblad: Hund påkörd i maj i Vindelns kommun. Ersättningen blev: 21.300 kr
• Sundsvalls tidning: Hund påkörd i november i Ångebo. Ersättning: 9595 kr.
• Nyheterna: Hund påkörd i Högsby kommun i vintras. Ersättning: 5945 kr.
• Ekuriren: Hund påkörd i Mellösa i mars: Ersättning 11.700 kr.
• Norra Skåne: Hund påkörd mellan Hässleholm och Hästveda. Ersättning: 12.500 kr.

Jag skulle kunna fortsätta. Det finns fler exempel. Är det så många hundar som blir påkörda av tåg?För det är ju uppenbarligen inte samma hund de talar om även om alla beskrivs som oförsärsäkrade. Ersätter verkligen Trafikverket detta? Borde det inte i så fall stå något om detta på Trafikvekets nyhetsida? Jag kan inte låta bli: Här ligger en hund begraven!

Tack Ljungby

Som planerat mötte jag upp Iindie och hennes matte vid smådjurskliniken i Ljungby. Iindie var grå i ögat och det hade börjat rinna. Ögonspecialisten Eva Gustavsson konstaterade en skada på hornhinnan. Det blev inte mindre än tre olika mediciner som ska droppas i ögat flera gånger om dagen, som mest 5 gånger för en av varianterna. Dessutom lite piller att stoppa i munnen också. Sen ska hon tillbaka för kontroll om 6 dagar. Det hela slutade med att jag tog med mig Iindie hem så nu har vi en extra gäst här hemma.

Jag hade ju inte räknat med att ha hund i bilen så jag hade bara en liten bur med. Iindie fick därför sitta lös i kombiutrymmet. Vi panikkörde till apoteket. Det var på håret, men Eva hade ringt in receptet så att det skulle gå snabbare. Fem över sex var jag där och dörrarna var låsta, typiskt. Jag knackade iallafall på och en trevlig dam kom och öppnade och de hade väntat på mig och allting var klart. Jag var rörd när jag gick därifrån. Jag är inte van vid att människor är så hjälpsamma, särskilt inte efter stängning. Väl hemma fick Iinde sitta kvar i bilen medan jag rastade mina hundar. Helt plötsligt började det tuta. Det visade sig att Iindie hoppat från kombiutrymmet till baksätet och sen fram till förarsätet. Där hade hon satt sig på tutan!

Men blev glad när jag befriade henne från oljudet!

Efter att ha inspekterat det nya stället har nu Iindie slocknat och sover sött liksom övriga flocken. Det är dags att jag gör dem sällskap nu. Tack Ljungby för alla hjälpsamma människor jag stött på idag!

Hälsa och mentalitet

I morgon ska Csigora Ijász Iindie ögonlysas. Enligt fodervärden såg ögat grått ut och vi bestämde att det bästa vore om hon kunde få komma till en ögonspecialist på en gång. Det är inte så lätt så här i semestertider men Ljungby smådjursklinik kunde ordna tid på en gång hos Eva Gustavsson. Jag hoppas verkligen inte att det är något allvarligt.

Jag har stort förtroende för Eva Gustavsson, det var hon som av en slump upptäckte PRA på Kuvasz. Vi visste inte ens att problemet fanns men det var en tik, som var patient hos Eva, som på äldre dagar blivit aggressiv. Vid den här tiden hade vi inte för vana att ögonlysa våra hundar men Eva föreslog en ögonlysning på tiken och det visade sig att hon hade utvecklat PRA. Det var alltså förklaringen till att hon uppträtt mer och mer aggressivt.

Det är ett exempel på hur hundens hälsa kan påverka dess psyke. En hund som nafsar eller biter kan ju ha ont någonstans. Vid problemhundsutredning brukar man alltid först föreslå en veterinärundersökning. Men en enkel veterinärundersökning ser ju inte allt. En gång trodde jag att min tik hade fått livmoderinflammation men röntgenbilden visade på en inflammerad ryggrad! Det var verkligen tur att vi röntgade henne då hon inte visade smärta när veterinären tryckte på ryggen och livmodern var det ju som sagt inget fel på.

När det nu talas så mycket om hundars mentalitet pratas det alltid som om hundens mentala hälsa alltid är den samma. En hund kan ju precis som vi människor må lite sämre några dagar och ha mindre tålamod med omgivningen. Jag tycker att vi måste tillåta våra hundar att också ha svängningar i humöret. Det viktigaste här är kanske att ägaren ser till att hunden får vara ifred och att man för stunden ställer färre krav.

Här bor vi

Vi bor i Berg mellan Växjö och Lammhult i södra småland sedan drygt ett år tillbaka. Innan dess har det här huset stått tomt i många, många år.

Vi har försiktigt börjat att renovera lite i taget. Eftersom det är ett tegelhus behövs inte så mycket underhåll på utsidan mer än att vi ska måla fönster och andra trädetaljer.

Vi har hägnat in baksidan åt hundarna där de får busa, gräva och röja så mycket de vill. De älskar att springa runt träden och på varma sommardagar krypa in och gömma sig under någon buske.

Framsidan har vi i första hand vigt åt oss människor och det är här jag börjat gräva fram en trädgård som sovit i många, många år. Det är roligt när man börjar riva i ogräset och hittar rosenbuskar och annat spännande. Bland annat har jag börjat gräva fram en gång av ölandssten som gömt sig under gräset.

Jag känner mig nästan som en arkeolog i min egen trädgård. Kanske så hundarna känner sig också? Vi har iallafall delat upp det så att hundarna får gräva på baksidan och jag på framsidan.

Det är vår puli Charlie som avgör vilka som ska släppas in, till sin hjälp har han 3 andra alarmklockor plus två kuvaszer som rycker in om det skulle behövas.

Katten Vera gillar att softa på altanen eller på den kalla stentrappen, när hon inte jagar möss. Det är Vera som är bossen här hemma över såväl oss människor som över hundarna.

Mudi söker hem

Ifall du letar efter en aktiv, medelstor, lättränad hund så kanske rasen mudi kan var något för dig? Jag har tidigare skrivit om ett antal mudihundar som blivit omhändertagna pga vånvård. Efter omhändertagandet föddes en valpkull. De bor nu på pensionat men några av dem letar fortfarande efter egna hem.

Mudi - söker nya hem
Vanvårdade hundar

Om du är intresserad så kontakta Djurskyddet Malmö för mer information: Catharina Göransson-Lundberg, 0707-540306 eller catharina.l@gmail.com.

Med hunden på krogen

När vi rest utomlands med våra hundar så har vi alltid tyckt att det varit så mysigt att få ta med hunden in på en restaruang eller bar. Med en vaktande kuvasz har man förvisso fått ha koll så de inte börjat vakta bordet när kyparen "snor" alla tomma tallrikar från bordet. Inställningen mot hundar har varit så mycket artigare än här i Sverige. Hundarna har fått en stor kall skål med vatten och givetvis får man med sig lite matrester i en "doggy-bag" när det är dags att gå.

Nu kommer det även att gälla i Sverige. Det tidigare svenska förbudet mot hundar på restaurang och matställen kommer inte längre vara giltigt då de strider mot EUs direktiv. Däremot kommer kravet kvarstå att maten måste tillredas i ett annat rum än där hundarna vistas. Rimligt tycker jag. Det finns redan ett par hundcaféer men nu kan vi människor även ta med oss hunden på restaurangen om ägaren tillåter det. Gissar att förbudet mot hundar på restaurang är så inarbetat i Sverige att enbart ett fåtal restaurangägare kommer nappa på den nya möjligheter. En av dem är Dan Walterström som driver den brittiska puben Pickwick i Malmö. De kommer testa att ha öppet för hundar på söndagarna och alla hundar kommer få egen vattenskål och en godispåse med oxsvans, grisöra och lever. Det är bara att hoppas att fler restauranger och pubar tar efter. Ska bli intressant att se vilka etikettregler som kommer gälla för hundar. Kommer de få sitta med vid bordet och få en egen tallrik? Vad kommer man göra med högljudda hundar? Återstår att se;)

Jag blir iallfall glad när hunden får större plats i vårt sociala liv. Blev ännu mer förvånad när jag på Svenska Kennel klubbens hemsida läste att SKK kommer delta i Pride-paraden. Undrar hur utställningsdomarna ska förhålla sig till "tydlig könsprägling" i fortsättningen? Och titeln "Bäst i motsatt kön" måste kanske moderniseras;)

Den goda kampen

I mitt förra inlägg försökte jag redogöra för hur jag använder mig av begreppet kamphund. Jag skulle här vilja ge en lite annan infallsvinkel. Om vi tittar på hur ordet kamp används i hundvärlden så menas som oftast en positiv egenskap. Kamp eller kamplust behövs för att få fram bra brukshundar. En hund med kamplust är paradoxalt nog en förutsättning för att få till en bra lydnad då det är lättare att motivera hunden.

Visst kan kamplusten bli för stor och även bli ett problem om en hund med stor kamplust hamnar hos fel människor men det behöver fortfarande inte betyda att det blir en farlig hund. Snarare en hund som hittar på egna saker. Om vi ska förbjuda hundraser med kamplust så blir det inte många hundraser kvar. Vi kan ju bara gå till oss själva. Om vi har en stark vilja eller lust att övervinna något kan vi också blir framgångsrika. Passiva människor är ganska ointressanta tycker jag och frågan är om inte passiva hundar är ett tecken på en hund som inte mår bra?

Yumi har stark kamplust, mycket kamplust, hon är alltid på G. Hon är inte rädd för någonting. Egenskaper som är bra för en vallhund. Borde hon förbjudas?

En liten förklaring

Jag fick en intressant fråga av Emelie som jag känner att jag borde utveckla lite (alltså inte frågan utan svaret).

... Den 17/7 skriver du: "Min slutpoäng är att det är ansvarslöst att använda sig av ett så onyanserat och vagt begrepp som "kamphund"." Därför blev jag lite förvånad när jag idag läste "Många av de raser som har ett förflutet som kamphund..." och lite längre ner "Men det betyder inte att de är blodtörstiga kamphundar". Jag blir lite nyfiken på hur du tänker när du använder ordet kamphund :)

Det är lätt att kritisera andra och sen hamna i samma fallgrop själv;). Jag känner därför att jag behöver ge en lite bättre förklaring till hur jag tänker utifrån ett kultursociologiskt perspektiv.

Först och främst är språket så mycket mer än bara ord som ljudkombinationer. De rymmer också en mening och betydelse. Ordet hund syftar på djuret hund. Om någon säger hund så kommer det upp en bild i mitt huvud av en hund. Men den här bilden kan variera beroende på vilka normer och värderingar som finns om vad en hund är. I vissa kulturer ser man en hund som ett sällskapsdjur man har i sängen, i andra kulturer kanske som något farligt man bör passa sig för och i en tredje kultur kanske hund är en maträtt. Ord kan på så viss fyllas med innehåll men också tömmas och fyllas på med nytt innehåll. Det är därför man brukar tala om att vi inte kan förstå andra tider utifrån vår egen tid eller andra kulturer utifrån vår egen kultur. Vi menar helt enkelt olika saker när vi hör ordet hund.

Det finns hundar som haft egenskaper som varit gynnsamma vid kampsporter av skilda slag. Dessa egenskaper förstärktes via avel och med begreppet kamphund menades en hund som användes för att slåss med andra hundar eller hetsa andra djur. Det är inte en hundras utan begreppet rymmer många olika raser beroende på vilka egenskaper som krävdes för ändamålet. En hund som är avlad för att hetsa tjurar behöver således inte vara aggressiv mot människor. Vi kan jämföra det med jakthundar. Det krävs olika egenskaper för vilken typ av jakt hunden är avsedd för. Men för att hunden kanske jagade älg, vildsvin, lejon, varg, fåglar eller vad det nu kan vara betyder det inte att de jagar människor.

Till skillnad från jakthundar som används för jakt än idag (nåja, inte alla) så har det gått många generationer sedan hundar med ett förflutet som kamphund utövade sitt "yrke" så har dessa egenskaper inte förstärkts utan tvärtom mer eller mindre avlats bort. Det finns vissa undantag som snarare handlar om vissa linjer än raser. När vi talar om kamphundar måste vi förstå att tider har förändrats. Idag existerar det (i grova drag) två parallella bilder av begreppet kamphund: Den ena syftar på hundraser med ett förflutet som kamphundar (som inte behöver besittta dessa egenskaper idag) och den andra på en i dag farlig hund (ingen speciell ras utan en hund som bitit eller skrämt en människa eller hund). Anledningen till att det blir problematiskt, att idag använda sig av ordet kamphund, är att dessa två bilder blandas samman. Dessutom är de kopplade till starka känslor som rädsla och hat. Ordet kamphund rymmer på så vis flera abstraktionsnivåer som i vanligt tal blandas samman.

Om jag ska avsluta med att svara på frågan Emelie ställt så menar jag att det är ansvarslöst och slarvigt att använda sig av begreppet kamphund utan att precisera vad man menar, särskilt när syftet snarare är att skrämmas än att informera. Att tala om kamphundar, om vi tittar tillbaka i historiskt, är däremot möjligt men jag kan hålla med om att jag borde använt citationstecken när jag skrev blodtörstig kamphund.

Det är så svårt att med enkla ord förklara ett komplext system. När man förenklar gör man sig ju också skyldig till att vara mindre specifik. Det är därför jag menar att jag själv i viss mån faller offer för min egen kritik;). För den som är intresserad av ordens betydelse och hur de är kopplade till ett socialt sammanhang så rekommenderar jag är att söka på semiotik. Men även lite mer postmoderna tänkare som Baudrillard är värda att läsa då han intresserat sig för hur språkets betydelse ändrats genom historien. I bondesamhället avsåg man djuret hund när man sa ljudkombinationen hund. I det moderna industrisamhället fick ord en skenbar betydelse dvs att jag har en idé i mitt huvud vad en hund är och hunden måste inte avse en specifik hund. Mer relevant blir att förstå ordet hund i relation till andra ord t ex kamp-hund, jakt-hund, vakt-hund etc. Baudrillard menar dock att vi idag passerat det moderna industrisamhället och nu befinner oss i ett postmodernt samhället där ordet tappat sin förankring till något "verkligt". Faktum är att det nu är fiktionen som är den verkliga verkligheten. Ett exempel är att en rasstandard för en hund anses som verklig fast det egentligen är uppdiktade mål, det behöver inte finnas någon hund som ser ut så. Modellen blir till och med vekligare än verkligheten (jämför med hur mänskliga kroppsideal presenteras i media som måttstock för hur en kropp bör se ut - hur många kroppar ser faktiskt ut som dessa?). Baudrillard förmedlar kanske en rätt skrämmande verklighetsbild men jag tycker han har flera poänger när han beskriver hur vi i dagens samhället låter mediebilder bli våra refenspunkter:

Jean Baudrillard's philosophy centers on the twin concepts of 'hyperreality' and 'simulation'. These terms refer to the virtual or unreal nature of contemporary culture in an age of mass communication and mass consumption. We live in a world dominated by simulated experiences and feelings, Jean Baudrillard believes, and have lost the capacity to comprehend reality as it actually exists. (Källa)

Kanske blev det ännu snurrigare efter mitt försök till förklaring;)

Hundar som objekt

Här är ett exempel på objektifieringen av hundar i vårt samhälle. Där hunden snarare är ett objekt för att vi människor ska få våra egna behov tillgodosedda snarare än att hunden är ett eget subjekt med egna behov. Eller vad säger ni om denna hundsyn i Expressen?

(Innan du fortsätter kolla länken till expressen). Eller är det bara jag som är konservativ, för hunden kan väl knappas lida av färgerna i sig?Kanske jag är lika konservativ som samhällets reaktioner var på de första punkarna i slutet av 70-talet med olika färger i håret? Idag har ju var och varannan politiker färgat hår. Är det så att man vänjer sig? Eller finns det en fara med en relation som denna till sina hundar?

Thomasteoremet och den romantiserade landsbygden

"Om människor definierar situationer som verkliga så blir de verkliga i sina konsekvenser" - det är Thomas-teoremet som myntades av sociologen W.I Thomas 1928. Poängen är att om man pratar om något som verkligt tillräckligt många gånger så kommer människor börja agera som om det vore verkligt. Jag menar att denna tes passar väl in på kamphundsdebatten. När media skriver tillräckligt många gånger om farliga kamphundar så uppfattar människor det som verklighet, att det finns en viss sorts hund som är farligare än andra. Vem vill bli söndersliten av en kamphund? Det får människor att börja ställa krav på beslutsfattarna och det ryktas redan nu att alliansregeringen vill göra något åt de farliga kamphundarna.

Många av de raser som har ett förflutet som kamphund är idag väldigt sociala och trevliga. Då är nog herdehundar, vallhundar och alla terriers betydligt kaxigare. Men jag ser även en fara i att hundägare vill visa på hur snäll deras hund är. Det skapas en idealbild hur en hund ska vara. Den bilden är enligt min mening inte heller bra. Jag tycker man ska ha respekt för alla hundar. Varför ska främmande personer kunna gå fram och slänga sig om halsen på mina hundar? Jag har funderat på om detta är en stad/land problematik?

Jag har ju bott både i Stockholms innerstad (där jag är uppvuxen) men har nu bott på landsbygden i många, många år. Jag tycker att människor på landet har större respekt för olika djur. Man tar inte för givet att hästen i hagen (som man inte känner) går att klappa. Även getter, får, grisar, ankor, höns, kor etc kan gå till attack! Människor som bor i större städer och kommer ut på landet har ibland en romantiserad bild av den trevliga landsbygden. De vill dock inte gå in i en ladugård med kor eller varför inte in i ett grisstall (lukten). De betande djuren bör heller inte vara så nära att de drar till sig flugor när man ska äta den medtagna picknicken. Och när man vill klappa djuren så ska de vara snälla. Är det inte så Arlas reklam visar upp landsbygden? Och korna ska vara där i hagen långt borta och definitivt inte inne i stan.

Skulle man kunna säga att bilden av hur en hund ska vara är en urban romantiserad myt? Alla hundar är inte alltid snälla i alla situationer, de morrar, de slåss, de skäller, de jagar, de rymmer, de visar tänderna och i vissa situationer kan de till och med bita. Men det betyder inte att de är blodtörstiga kamphundar. Nu när somliga bostadsbolag förbjuder hundar i deras längenheter är det en effekt av att männsikan har skärmats så långt från naturen att de vill ha dem på långt avstånd? Snart kanske endast tyghundar blir tillåtna i städerna. Vilken tur att jag bor på landet då ;)

Det här med parning

Det är inte utan att jag blir förvånad när jag läser i senaste Hundsport och kommer fram till Ursula Wilbys kåseri (Hundsport, 7-8 2010 sid 26). Där beskriver hon i humoristiska termer en parning som motsvarar en sk tvångsparning. Dvs att man håller fast tiken och hjälper hanen att komma rätt. Att finnas till hands vid en parning tycker jag är självklart. Vissa hundar blir rädda vid själva hängningen och kan försöka lägga sig. Men att hjälpa till vid själva parningsakten kan väl knappast kallas naturlig parning?

Nu framgår det förvisso inte i artikeln att tiken eller hanen skulle vara ovillig. Men att hålla fast en tik så att hon blir parad mot sin vilja är i Sverige straffbart. I statens jordbruksverks författningssamling (SJVFS 2008:5 2:kapitlet paragraf 17) står det exempelvis att tvångsparning av tik inte får förekomma. I SKKs Uppfödarbok (1990) likställer man tvångsparning med våldtäkt. Överallt i SKKs policydokument påpekas vikten av naturlig parning. Det är därför förvånande att läsa en artikel som denna i SKKs egen medlemstidning.

Det har länge talats om att det hos många SKK anslutna uppfödare finns en uppfödarkultur där man ska hjälpa till vid parningen. Samtidigt visar forskning att det hos tiken finns en inbyggd mekanism att inte välja för närbesläktade hanar eller hanar som inte skulle passa till tiken. Man ska också komma ihåg att det är tiken som väljer hane. Det kan också vara så att tiken inte vill para sig för att det är fel dygn eller att hon kanske har ont men det kan också vara naturens naturliga skydd mot defekter. Min erfarenhet är att om tik och hane själva får välja varandra och genomföra en naturlig parning så kan man vara rätt säker på att det dyker upp valpar i valplådan efter 9 veckor. Även om det i Hundsports artikel inte var en tvångsparning som kan liknas vid en våldtäkt så visar illustrationerna i artikeln hur tre personer som hjälper till att hålla tik och hane. Vanliga läsare kan får en uppfattning att tvångsparning är ok. För var sätter man gränsen vid nästa parning? Vilka konsekvenser får detta synsätt i praktiken hos Hundsports läsare?

En parning som definitivt inte var någon tvångsparning var när multichampion Csigora Emir träffade Sorschies Szép Coco Chanel häromdagen:

Fotograf till ovanstående parningsbilder är Kicki Svalin, kennel Sorschies. Uppfödare till den kommande kullen är Pernilla Bengtsson, Kennel Three C´s. Som uppfödare av kuvasz vet jag att man får ha både en eller två reservhanar eftersom kuvasztikar kan vara rätt kräsna. KAnske därför vi har så friska hundar!

Kamphund

Artiklar med ordet "kamphund" i rubriken har ökat på senare tid. Eftersom man uppenbarligen har svårt att definiera vad det är för ras gissar jag att hundarna i atriklarna rimligen är blandrashundar. Då SKK har ansvaret för de rasrena hundarna (och faktiskt inte heller är någon myndighet) så är det inte mycket de kan göra. På SKKs hemsida går det iallfall att läsa SKKs syn på rasförbud och det senaste uttaladena från politiskt håll.

Jag gissar att begreppet kamphund i första hand används för att själva ordet rymmer så mycket rädsla, hat och känslor. Man får en bild framför sig av en blodtörstig hund som anfaller allt den ser. Vad jag vet så finns det inga sådana raser i Sverige. Att säga att man vill förbjuda kamphundar innebär att man vill förbjuda farliga hundar som går till anfall. Då kan man inte förbjuda en ras utan man får först fundera om det verkligen finns hundar som uppför sig så här?

I de tidningsartiklar som publicerats den senaste tiden med rubriken kamphund rör det sig ofta om en lösspringande hund. Sen tycker jag förvisso att det låter konstigt att en lös hund oprovocerat skulle attackera en annan hund. Vidare undersökning av själva situationenar visar för det mesta på onormala omständigheter Skulle vi inte kunna förbjuda onormala omständigheter istället? Typ: "förbjud bilar som krockar".

Sen har jag förstått att det finns en mycket liten kategori hundar som tränas att bli aggressiva Det är väl här samhället borde ingripa? Om inte annat ur djurskyddssynpunkt. Detta kan väl inte vara ett värdigt liv för en hund? Att förbjuda vissa raser ger knappast dessa (blandras?) hundar ett bättre liv.

Min slutpoäng är att det är ansvarslöst att använda sig av ett så onyanserat och vagt begrepp som "kamphund". Syftet att använda begreppet är knappast att vi ska förstå vilken hundras det rör sig om utan snarare att väcka känslor. Känslor som säljer lösnummer men som i sina konsekvenser, via politiska beslut, kan drabba ett antal hundraser som med största sannolikhet inte är överrepresenterade när det gäller hundolyckor.

Källor: SKK, Katrineholmskuriren, Södermanlands nyheter, Gävle Dagblad, Östran, Aftonbladet, Aftonbladet, Smålandsposten, Smålandsposten, Skånskan,

Kuvaszvalpar!

Nu har såväl kennel Csavargo som Carlsunds kennel fått valpar i huset! Lite avundsjuk blir jag allt, det finns inget mysigare än att ha valpar (trots allt jobb). Men på sätt och vis är jag lite inblandad i dessa båda kullar:

• Hos Carlslunds kennel föddes fyra hanar och fyra tikar. Mamma Gaia kommer från min Gyémánt (diamant på ungerksa) -kull. Hon är i sin tur efter en tysk import som jag parat med ungersk hane. Gaia är parad med Csigo, en hane jag köpt in för att para med min tik Czabina. Czabina är halvsyster till Gaia men hon kan tyvärr inte användas i avel pga av katarakt. Så självklart ska jag ha en valp från denna kull!


• Hos Kennel Csavargo finns nu fem hanar och två tikar. Mamma Cidri är en tik som jag importerat från Belgien. Hon har sedan tidigare tre kullar. Efter noga övervägande bestämdes att hon skulle få en till kull hos min fd fodervärd (som nu är ägare till tiken) då hon har så mycket att tillföra rasen. Detta blir hennes sista kull. Hon är parad med en mycket snygg hane från Kennel Red Dog men med mina linjer bakom. För mer info: Tala med Sanna: 0738906807 Funderar på en valp även från denna kull då kombinationen är mycket intressant.

Kan verkligen rekommendera ovanstående kullar om du letar efter en kuvasz. Själv söker jag efter en fodervärd till en tik efter Gaia. Eventuellt söker jag en fodervärd till en hane efter Cidri. Om du inte bor så långt från Växjö får du gärna höra av dig till mig på: 0472-72033 eller skriva en rad till: Csigora@hotmail.com

Vem passar att ha en kuvasz?

• Du bör helst bo på landet och ha en inhägnad tomt där hunden kan få röra sig fritt. Men lägenhet kan komma ifråga om du är en person som är ute i naturen mycket.
• Du bör ha tidigare hundvana eller vana från andra djur som exmpelvis hästar. Det är viktigt att du är psykiskt stark så att valpen kommer känna sig trygg hos dig.
• Du bör vara inläst på vad kuvasz är för ras och vad det innebär att leva med en herdehund.
• Du bör gå valpkurs och lägga ner mycket tid för att socialträna valpen.
• Du bör kunna ge valpen ett livslångt hem och inte ge upp för att hunden kommer i spökåldern, trotsåldern eller att din familje- eller arbetssituation förändras. Du bör altså fundera på hur du ska kunna lösa eventuella hinder som kan komma i din väg.
• En kuvasz gillar att vara med och vill inte lämnas ensam längre studer.
• En kuvasz är ingen brukshund som måste sysselsättas men precis som alla hundar bör den få möjlighet att få sina naturliga behov tillgodosedda. Kuvasz gillar att lösa problem själv och spåra är en sådan sysselsättning som den brukar gilla.
• Tänk på att en kuvasz har vaktinstinkt, det innebär att den vid könsmognaden kommer bli misstänksam mot konstiga saker som kan uppfattas som hot. Här kommer hunden behöva din hjälp att övervinna rädsla för konstiga saker. Vaktinstinkten är som starkas på det egna reviret, på bortaplan är den mer uttåtriktad.
• En kuvasz är mycket tålig och brukar gilla barn och andra djur som den får vänjas vid från början. En kuvasz som aldrig sett ett barn under sin uppväxtid kan bli avvaktande mot dem.
• Kuvasz har en självrensande päls som gör att pälsen inte behöver någon omfattande vård, vilket är mycket praktiskt för den kuvasz som vistas ute mycket. Däremot kan det behövas dammsugas oftare. Pälsen är dock lätt att städa upp.

Själv skaffade jag kuvasz när vi flyttade ut på landet, jag ville ha en stor hund med viss vaktinstinkt som skulle kunna fungera bra med mina barn och våra djur. I rätt hem är kuvasz en underbar hund!

Som fodervärd ställs dock ytterligare krav. Då vill jag att du bor så nära mig som möjligt (Bor mellan Växjö och Lammhult i småland), du måste lägga ner mycket tid att socialträna hunden och vara villig att åka på en del utställningar. De flesta som inte gillar utställningar brukar gilla kuvaszutställningar då det inte är så mycket bada, borsta, klippa utan att hunden ska visas upp i sitt naturliga skick. Sen har utställningar blivit som ett sätt att träffas och vi har väldigt trevligt utanför ringen. Jag använder SKKs fodervärdsavtal där jag har rätt till två valpkullar innan tiken fyller fem år och när det gäller hane har jag rätt till 6 parningar tills hanen fylllt sju år. Fodervärd innebär att du har hunden som din men att jag äger viss avelsrätt. Det handlar alltså inte om ett tidsbegränat åtagande. Läs gärna mer om rasen på min hemsida: Csigoras Kuvasz & Puli

Ha det gott i sommarvärmen!