Den goda kampen

I mitt förra inlägg försökte jag redogöra för hur jag använder mig av begreppet kamphund. Jag skulle här vilja ge en lite annan infallsvinkel. Om vi tittar på hur ordet kamp används i hundvärlden så menas som oftast en positiv egenskap. Kamp eller kamplust behövs för att få fram bra brukshundar. En hund med kamplust är paradoxalt nog en förutsättning för att få till en bra lydnad då det är lättare att motivera hunden.

Visst kan kamplusten bli för stor och även bli ett problem om en hund med stor kamplust hamnar hos fel människor men det behöver fortfarande inte betyda att det blir en farlig hund. Snarare en hund som hittar på egna saker. Om vi ska förbjuda hundraser med kamplust så blir det inte många hundraser kvar. Vi kan ju bara gå till oss själva. Om vi har en stark vilja eller lust att övervinna något kan vi också blir framgångsrika. Passiva människor är ganska ointressanta tycker jag och frågan är om inte passiva hundar är ett tecken på en hund som inte mår bra?

Yumi har stark kamplust, mycket kamplust, hon är alltid på G. Hon är inte rädd för någonting. Egenskaper som är bra för en vallhund. Borde hon förbjudas?