fredag 22 april 2011

Hunden som inte finns

Onsdagen den 4 augusti 2010 skrev jag ett inlägg under rubriken "Jakten på det autentiska". Det handlar om hur vi har indelat hundar i olika raser och tilldelat dem ett "behov" förutom de exteriöra detaljerna. Jag menar att vi många gånger glömmer  bort den verkliga hunden i vår strävan att tillgodose ett ensidigt behov. Detta pågår dagligen och jag tycker det är dags att åter problematisera den förenkling vi människor gör av våra hundar, så här kommer en repris av "Jakten på det autentiska"

Det pågår nu ett arbete i alla olika SKK-anslutna rasklubbarna att göra, utvärdera eller revidera en beskrivning av rasens ursprung, användningsområde, hälsoläge och utifrån detta utarbeta en handlingsplan för att åtgärda eventuella problem inom rasen. Arbetet (och slutdokumenten) kallas Rasspecifika avelsstrategier (RAS). Man måste dock hålla i minnet att det inte alltid finns så mycket vetenskapliga arbeten att luta sig mot när det gäller just ursprung och historiskt användningsområde. Istället använder man sig som en viktig grund av den rasstandard som är godkänd av den internationella paraplyorganisationen FCI. Vad många inte tänker på är, att dessa rasstandarder inte är en avbildning hur den rasen egentligen var eller såg ut. Rasstandarden bygger istället på hur man ville att de skulle vara och se ut. Om man så vill ett önsketänkande. 

De nationalistiska strömningarna var starka i slutet av artonhundra- och början av nittonhundratalet, då FCI bildades och rasstandarder utarbetades. Varje land ville ha "sin egen" ras. Vi kan ta min egen ras ungersk kuvasz. Ända fram till en bit in på 1900 talet sågs ungersk kuvasz, slovensky cuvac och den polska tatran som en och samma ras. Det var inte för att raserna var olika som olika rastandarder skapades utan det handlade snarare om en nationalistisk stolthet. Sen finns det ytterligare raser som liknar dessa som den franska pyrenéerhunden och den italienska maremman osv.

Ovanstående är bara ett exempel på hur en rasstandard har skapats. En konsekvens av detta är att merparten av rasens individer inte uppnår rasstandardens mål. Detta gäller såväl utseende som egenskaper. Det finns m a o en rad andra egenskaper och exteriöra variationer som inte uppmärksammas när man pratar om en ras. Likväl finns de där. Selektiv avel kan förstärka vissa egenskaper och utseenden och försvaga andra. (Tyvärr många gånger genom kraftig linjeavel). De flesta som håller på med avel vet att variationerna mellan olika linjer kan vara väldigt stora. Ibland så stora att raserna delats upp i en eller flera varianter.

Männsikor har skapat många olika hundraser. I dagens arbete ute i rasklubbarna finns ett sökande efter det urpsrungliga, det sanna, det äkta och autentiska. När man vill beskriva den egna rasen så utgår man inte i första hand från hur hundarna är i nuläget utan man söker finna historiska källor till rasens olika användningsområden. Därefter vill en del rasklubbar inrätta arbetsprov så att den ursprungliga hunden kan bibehållas. Det spelar ingen roll om detta arbetsprov har någon relevans för vad hunden kan användas till idag. Ett exempel är att det finns krafter som vill att min egen ras puli ska göra någon form av vallanlagsprov. Min undran är, om de flesta som har puli idag har dem som sällskapshundar, varför ska då avelsdjuren ha klarat ett vallanlagsprov? Jag förstår att det är relevant om merparten av djuren används som vallhundar. Men hur många har får eller boskap idag?

Även om vi människor har avlat fram olika raser för olika ändamål får vi inte glömma bort att en hund föds inte till vallhund eller jakthund. Den föds med egenskaper som kan passa till olika ändamål. Men det är inget som säger att dessa egenskaper inte kan användas till annat också. Min åsikt är att många uppfödare och hundägare är väldigt trångsynta om de tror att deras hund enbart skulle passa för ett användningsområde. I vissa raser vill man inte heller förstärka egenskaper som varit nödvändiga för deras ursprungliga ändamål. Ett exempel är hundar som en gång i tiden användes till olika kampsporter. Faktum är att det är inte så svårt att förstärka andra egenskaper som bättre passar in i vårt samhälle.

I debatten om det som i media kommit att kallas"kamphundar" finns det förbjudsivrare som pekar på att vi inte kan ha hundar som en gång i tiden avlats för t ex hundslagsmål. Det dessa människor inte tänker på är att för det första passade inte de flesta av dessa raser till sitt ändamål ens på sin egen tid. För det andra är det inte säkert, att de hundar som avlats fram idag, har några bakomliggande släktingar som verkligen användes inom någon kampsport. För det tredje har jag väldigt svårt att tro att seriösa uppfödare som ville förvalta den egna rasen skulle bryta mot de nya lagarna som förbjöd t ex hundslagsmål. Jag tror istället att dessa uppfödare varit väldigt måna om att göra den egna rasen "rumsren".

Vad jag vill säga är att det finns ett romantiskt skimmer kring det "ursprungliga" och "äkta". Tyvärr handlar dessa föreställningar inte om någon verklig hund. Det är inget annat än mänskliga önskemål, drömmar och en nostalgisk längtan efter det autentiska.

3 kommentarer:

Sara sa...

Himla intressant inlägg, tänk att du skriver så bra och tankevärt :)

Kram

Sofie sa...

Väldigt bra inlägg. Tycker att det här är ett väldigt svårt ämne. Ska man avla bort sådant som gör en ras lite svårare eller ska man försöka behålla det. På "kamphundar" så förstår jag att uppfödare vill göra dem lättare och mer rumsrena som du säger. Men om jag kollar på min egen ras där nog många tycker att man ska avla bort lite jaktlust så tycker jag att det är fel. Väldigt svår fråga med andra ord :)

Team Nelson / Ordringen. sa...

Hoppas att du sitter med i arbetet och kan påverka.
Ulf