Hur argumenterar man med en hund?

Jag vill tacka för kommentarerna till förra inlägget trots att det inte var hundrelaterat. Jag håller med Leif om att detta bara är en liten skärva utav hur det stora samhället ser ut. Artikeln som Leif rekommenderade om vandaliseringen i svenska skolor skriven av Maciej Zaremba är grymt bra. Vad som framförallt blir synligt i denna artikel är hur vi stirrar oss blinda på eleverna som själva problemet utan att lyfta blicken och fundera över hur såväl förhållanden som ledarksap ser ut.

*

Och samma problem gäller även om vi tittar på stökiga hundar, det är hundarna som definineras som problemet, utan att man funderar på hur förutsättningar och ledarskap ser ut i dessa hundars omgivning. Då menar jag inte att man behöver stirra sig blind på hundägaren heller, utan i vilket socialt sammanhang ägare och hund befinner sig i. Jag vet att man i hundvärlden starkt ifrågasätter uttrycket ledarskap därför att man menar att det inom biologin varit förknippat med en vertikal hierarki där den övre trycker ner den lägre etc.

*

Anledningen att uttrycket ledarskap ifrågasätts är framförallt för att man vill främja en hundfostran som inte bygger på dominans utan på andra värden. Jag håller absolut med här men kan ändå inte förstå varför vi behöver förkasta termen ledarskap. I artiklen av Zaremba talas det om att man måste förtjäna sitt ledarskap. Det är precis den synen jag har på hundfostran. Det betyder att om jag vill att någon ska göra som jag vill så behöver jag ha dennes förtroende annars kommer individen ifråga inte göra som jag säger (om man inte har en ras som schäfer som avlats för att lyda utan att ifrågasätta;) (jag vet att det finns undantag!).

*

Förutom förtroende så handlar det också om att grundläggande behov finns tillgodosedda och att det finns ett någorlunda stabilt sammanhang. Det kan förvisso vara så att en hund som mår bra och som har stort förtroende för husse och matte givetvis kan ifrågasätta husse/mattes beslut. Men detta ser jag som rätt sunt. Det viktigaste är då att jag har sådana argument att jag kan få hunden att vilja "lyda". Men hur argumenterar man med en hund? Ett sätt är att ladda situationer och handlingar med beröm och godis. Det ska inte underskattas för det handlar inte enbart om att man blir mutad med något man vill ha utan att man även får bekräftelse.

*

Samtidigt är det så att får vi det hela tiden så tar vi det till slut förgivet, på gott och ont. Det är utav denna anledning jag inte håller med klicker-anhängarna att man bara ska berömma när hunden gör rätt och ignorera när den gör fel. Vad jag menar är att det måste finnas gränser för vad som är accepterat, det är när hunden känner till dessa som den också kan känna sig trygg. Hur man här argumenterar beror på hunden ifråga, för visa räcker ett lungt nej, för andra måste man höja rösten och vissa måste man ta tag i. För att vinna en hunds förtroende behöver man, enligt mig, både ge beröm och säga stopp. Det behövs vidare en kontinuitet i vardagen så hunden vet vad den har att förvänta sig.

*

Inom psykologin används här termen "tillit". Ett exempel är att när mamman lämnar den lilla bebisen ensam så får den i början ångest för att den tror att mamman försvinner för gott. Efter att mamma har kommit tillbaka relativt snabbt ett antal gånger så förstår bebisen att mamma inte går sin väg för alltid, för att hon försvinner inom synhåll. Detsamma gäller maten. En liten bebis har överlevnadsångest och måste få mycket mat i början för att förstå att den inte kommer svälta ihjäl. Dessa två exempel är ganska lätt att flytta över på hundar.

*

Inom sociologin utvecklar Giddens detta synsätt och pratar om en ontologsik trygghet, hur vi bygger upp tillit gentemot omvärlden och skapar ett konstgjort skyddsnät där yttre hot filtreras bort. Denna känsla skapas enligt Giddens genom en rutinisering av vardagen, att man lär sig vad som är acceptabelt beteende i samspel med omgivningen. När handlingar upprepas blir de till slut till självklarheter. På så vis filtreras yttre hot och risker bort och vi kan möta en relativt föränderlig omvärld utan att få ångest varje gång vi möter ett nytt fenomen.

*

Om vi nu ska sammanfatta detta så betyder det att det inte är med köttbullar eller hot vi kommunicerar med vår hund. Det är genom att bygga upp en trygg vardag med fasta gränser som hunden är redo att ta till sig vad vi säger. Genom att på ett kontinuerligt sätt tillgodose hundens naturliga behov så minimeras hundens överlevnadsångest. Då kan den möta en mer föränderlig omvärld och dessutom lita på att husse/matte väljer rätt väg, fattar rätt beslut. Då har man förtjänat sitt ledarskap och hunden kommer vilja göra som vi säger. Nåja, kanske inte alltid för en frisk hund måste ju även kunna ifrågasätta, annars är det inte längre en individ med en egen personlighet. För inte vill vi ha hundar som är skuggor av sina hussar/mattar?