Velpotta

Jag är verkligen en velpotta. Vet inte om jag klarar av att skiljas från mina kuvasztjejer. De är ju familjemedlemmar. Men jag går ju med ständigt dåligt samvete för att jag inte hinner träna med dem. Tror inte de är olyckliga, de har en stor tomt där de får springa och leka, gräva, busa och härja i. De har kompisar, de får promenader i skogen. MEN någon uppfostran är det egentligen inte att tala om. De kommer när jag ropar deras namn, de förstår nej, går ok i koppel och de kan sitt. Sen är det stopp. Nu är ju kuvasz ingen brukshund, deras jobb har ju varit att vakta flocken och det får de ju göra nu.

Vilken ångest jag har. Jag kanske ska be familjen i England vänta på valp istället. Men man vet ju inte om en valp kommer hålla för framtida avel, det är ju en chansning. Och den måste ju gå kvar här i sju månader, orkar jag verkligen det? Vem kommer vinna hjärtat eller förnuftet? Vi får se...